Tärnorna som aldrig blev några tärnor...

Jag förstår din tanke, man skulle vilja ha några tjejkompisar att dela dagen/planeringen med. Men jag har inte en enda tjejkompis (har väl aldrig riktigt haft det heller). Antalet killkompisar uppgår väl till ett par tre stycken.

Så möhippa och sådant känns ganska osannolikt.

Oj, det låter inte roligt. Lite svårt att tycka något riktigt när man inte känner till hela historien, dvs, deras syn på det. Hur lång tid har det gått sedan ni hade grälet du och dinna fd vänninnor?
Vill inte låta elak, men det låter lite konstigt att du inte fått någon alls ny bra vän....hur kommer det sig? Har du inte några goa kollegor som du hänger med? Systrar el kusiner som du håller väldigt kär? Eller kanske mannens systrar el kusiner som du känner bra?

Är det bara till bröllopet du saknar dem eller har du tänkt på dem tidigare? Om ja, så undrar jag varför du inte försökt kontakta dem alls? Nu låter det ju trots allt lite väl taskigt av dina fd vänner att tycke det är uselt att du fann dig en kille skulle inte själv betrakta dem som riktiga vänner om de inte kunde vara glada för min skull.

Man behöver ju heller inte ha tärnor ska jag säga. Var på ett bröllop för ett par år sedan, där det inte existerade tärnor - heller ingen best man eller groom - och har sällan varit på ett mer intimt och vackert bröllop. Vigseln var så fin......

Har du kanske tänkt ha det utan tärnor alls?

Känner med dig alltså

Jag var/är i en liknande sits. Jag hade ett underbart gäng med vänner som jag umgicks med i gymnasiet. Vi var tillsammans... jämt. Vi var riktigt tighta, jag och de tjejerna. Under andra året träffade jag en kille, min drömkille, som jag varit smygkär i under 4års tid då. Vi blev tillsammans direkt och efter 6 månader flyttade vi ihop och det visade sig att jag var gravid. Jag fick min dotter kring jul under sista året på gymnasiet och hon hade en medfödd sjukdom som vi behövde spendera långa perioder på sjukhus för i olika delar av landet. På bara två månader hade alla mina vänner försvunnit spårlöst. Jag har knappt pratat med någon av dom sedan dess, det är 5år sedan nu. När jag behövde mina vänner som bäst, så försvann dom.

Jag fick visserligen min make och min dotter, något jag aldrig skulle byta bort, men sedan dess har jag inte haft några vänner att umgås med alls. Vi umgås med min makes vänner ibland och deras flickvänner, som kommer och går. Jag gjorde något försök att äta lunch ihop med tjejgänget där, alla tillsammans och enskilt med någon, för att prata ut om allt och försöka bli vänner igen. Vi är inte ovänner, men ändå inte vänner. Vi hade alla gått vidare och livet hade hänt.

Vi gifte oss i sommar och jag hade sedan tidigare 3 självklara tärnor, men ingen av dom var ens inbjudna till bröllopet. Det kändes väldigt tråkigt. Nu har jag turen att jag har en lillasyster som jag står nära och min make har en lillasyster också, så de blev mina tärnor. Kan ju dock säga att när jag såg makens alla marskalker, som enbart bestod av hans vänner, så var jag lite avundsjuk. När han blev kidnappad för svensexa, så blev jag också rätt avundsjuk. Jag fick ingen möhippa, för jag har ju inga vänner som kunde ordna det.

Jag har nu börjat hitta nya vänner, två tjejer, men vi lärde känna varandra bara ett par månader innan bröllopet, så jag kände mig inte riktigt bekväm med att fråga om de ville vara tärnor. De var dock inbjudna som gäster på bröllopet och det kändes bra att se två av mina vänner där bland min makes ca 30 vänner. Jag är på gång iallafall! :)

Jag förstår att du känner dig besviken över situationen, det är helt okej. Nu är det dock som det är och det enda du kan göra är ju antingen att bestämma dig för att gå vidare, att det är ett avslutat kapitel. Acceptera det som hände, hur tråkigt det än var.. Eller.. så försöker du ta upp kontakten med tjejerna igen? Ni kanske åtminstone kan reda ut grälet och stryka ett sträck över det? Sedan är det ju inte säkert att ni blir lika goda vänner igen, men vem vet..

Sedan tycker jag du ska ta dig lite tid och försöka hitta nya vänner, livet är för kort för att prioritera annat än familj och vänner tycker jag. Om bröllopet är om några år, så har du ju bra med tid på dig att hitta nya vänner och nya tärnor :) Tänk också på att även tjejer kan ha manliga "tärnor/marskalker", ifall du nu råkar ha en kille som du kanske står nära ;P

Ja har inte heller några tjejkompisar, har mycket socialt via mina kunder på salongen ja sitter på, men det är ju inte samma sak som kompisar o pga av att det är kvällar o helger (när ja inte jobbar på mitt ordinarie jobb) så finns inte tiden över heller som du skriver.

Skulle ju va jättemysigt att ha nån att snacka förberedelser med (när sambon inte orkar lyssna längre)
Inte samma sak att ta med killkompisar ; ) o de skulle nog inte tycka att det va jättekul att kolla klänningar eller smink eller så.
Ja tänker inte ens på möhippa, för det finns ingen som skulle ordna nåt sånt, om inte sambon kompisars fruar (som ja inte känner nåt närmare) skulle hitta på nåt. De är många kompisar med hans ex. så det är väl inte så troligt heller.

Ja tappade kontakten med mina barndomskompisar när vi mer eller mindre växte ifrån varandra pga att ja fick barn väldigt tidigt och de trodde ja skulle bli gammal o tråkig då. Har många gånger funderat över att ta upp kontakten, men vi bor långt ifrån varandra nu o har så olika liv, så ja har lagt ner det. Har ändå alltid tänkt att bjuda 2 eller 3 av dom på mitt bröllop, men upptäckte för ett tag sen att de alla 3 va gifta själva så de la ja ner då.

Jag kan bara säga som så, att skaffa vänner är inte bara att göra. Det kan vara svårt, speciellt som vuxen. Trots att man kanske har trevliga kollegor eller kanske pluggar ihop med några som man har kul med på skolan osv osv, så betyder inte det att man alltid börjar umgås privat. Många har redan sitt gäng och det är inte sällan det är rätt "fullt" och det är svårt att "ta sig in". Är man sedan på det rätt upptagen själv, kanske lite blyg eller liknande, så underlättar ju inte det. Alla relationer behöver vårdas och prioriterar man inte det, så tröttnar snabbt de andra.

De som har vänner, för dom kan det nog vara svårt att förstå. För mig, som inte heller har just några vänner, men gör tappra försök att hitta nya vänner, är det ganska lätt att förstå. Det är inte tvärenkelt. Dessutom klaffar man inte med alla människor och man kan inte tvinga fram något som inte finns.

Tack till din Anonym (förstår)! Precis så känner jag. Jag har mina kompisar i skolan som jag har roligt med där, men eftersom vi bor i olika städer och jag har väldigt lång skolväg så har jag inte kunnat umgås med dem på fritiden. Det känns så ledsamt, eftersom jag ju hela mitt liv har haft många vänner och alltid haft några bästa vänner (de har bytt med åren, men jag har ändå haft bästa vänner hela tiden) och nu plötsligt har jag inga mera.

Det här har gjort att jag blivit mer blyg och tillbakadragen, jag fick mig en ordentlig törn efter grälet med mina f.d. bästa vänner. Jag har två tjejkompisar som jag har umgåtts med i några år, de är bästa vänner sinsemellan och gör allt tillsammans, de har till och med bott ihop så jag är ju inte direkt bästa vän med dem. De träffas varje dag och har varit bästisar sedan förskolan så de har ju ett helt annat band till varandra än vad jag har till dem, jag kan liksom inte bli "bästis" med dem. Uppskattar förstås ändå att kunna träffa dem lite då och då, som kompisar.

Saknar så en kvinnlig vän som jag kan göra ALLT med, anförtro mig åt, vara mig själv 100% med. Hoppas att jag får en med tiden, men just nu har jag ingen i min närhet som skulle kunna bli en sådan. Har ingen som jag kan ringa till då jag är ledsen eller glad över något. Min sambo är min absolut bästa vän, han är en superbra vän och sambo, så jag är lycklig på det viset! Har också en syster, vi umgås en del men vi är inte så nära varandra. Vi har så stor ålderskillnad och lever så olika liv. Uppskattar dock henne mycket.

Det känns så svårt att inte ha några nära vänner, särskilt nu då så mycket annat händer i mitt liv som jag skulle vilja dela med nära vänninor... Har ju hela tiden tänkt att jag kommer att ha nära vänner hela livet, gissa om man blir besviken och fundersam då man plötsligt står här med en underbar familj och en underbar man, men inga nära vänner....

Jag vet precis vad du menar. Känns som det lika gärna kunde vara jag som skrivit allt det där. Nu har jag turen att jag och min syster (hon är 2år yngre) står varandra nära trots att våra liv ser helt olika ut. Hon flyttar dock ca 40mil bort efter nyår och utan hennes blir jag ensam igen.

De två vännerna jag lärt känna ganska nyligen och tycker mycket om kommer jag tyvärr inte kunna träffa så mycket mer. Den enda ska flytta ca 70mil bort efter nyår och den andra, hennes familj är otroligt allergiska mot pälsdjur har det nyligen visat sig och vi har en hel djurfarm hemma hehe

Därför känns det som att jag återigen står på ruta ett (eller noll) och måste börja om återigen att försöka hitta vänner. Jag känner precis som du, att min make är min bästa vän och helt underbar på alla sätt och vis, även min dotter, men just att inte ha någon vännina att ringa och babbla med, gå och shoppa med, ta en fika med osv. det känns väldigt tråkigt.

Jag hoppas därför innerligt för din skull att du kommer hitta någon/några som du känna dig bekväm med och få nya väldigt bra vänner :) Som sagt, du har ju tid på dig, så ge inte upp :)

Känner igen mig här.

Har inte haft speciellt många vänner under min barndom utan hade väl 2-3 st som jag umgicks med. En utav dessa har varit min bästa vän under hela skoltiden och vi gick på samma gymnasium. När jag träffade min nuvarande  (och första och enda) pojkvän sista året så umgicks jag inte så mycket med henne . Hon hade själv en pojkvän som gick i min klass så de kunde träffas mycket på skolan meddans min sambo är 3 år äldre och jobbade. När deras förhållande sedan tog slut någon månad innan studenten så  fick jag höra att jag inte var tillräckligt tillgänglig som vän längre etc. (på dagen för studenten, tack så mycket) Vi började båda plugga på högskolan sen och har bara träffats ett par gånger sedan dess. de andra försvann när vi började gymnasiet.

På jobbet är vi nästan bara tjejer och vi var en bunta som fick barn förra året och början av detta. Några utav dem har umgåtts privat och har bokat träffar via facebook som man sett men aldrig blivit inbjuden till. Och jag är inte den person som gillar att bjuda in mig själv!

Så jag förstår att det inte är så lätt att hitta nya vänner!

Nu har jag som tur är en underbar mammagrupp som jag kan umgås med under veckorna men vi umgås inte "privat". På helger träffar vi sambons kompisar och deras sambos och barn men de är inga jag heller fått särskilt bra kontakt med.

Jag ville bara säga att jag också känner igen mig.  

Jag gick igenom ett jobbigt år då många dåliga saker hände på rad och vips så var alla mina sk "vänner" borta. Sen är jag nyinflyttad i en helt ny stad, och det är så svårt att komma in i något sammanhang.
Det är en väldigt stor saknad att inte ha vänner, och ens bröllop gör det ännu tydligare.. Men framförallt bara det att ha någon att prata eller fika med... 

Förstår dig till fullo.. har själv haft liknande situation där man haft någon underbar vän som man delat glädje och sorg med en vänskap som man trodde skulle vara livet ut. Har ibland försökt återuppta kontakten men det har inte fungerat. Inte blivit samma känsla. Och då har inte ens situationen berott på att vi bråkat.
Du får ju själv känna om du vill ta kontakt med dom eller ej. Kanske deras livsituation ser annorlunda ut idag?
Men du får också vara beredd på att ni kanske inte helt enkelt har något att säga.. efter det där första -Vad kul att höra av dig .. vad gör du nu för tiden.. sen blir d tyst för man har inget att prata om längre...

En tanke som jag har  tröstat mig med är en text som jag hittade, minns inte exakt vad som stod i den men innebörden var ungefär så här..

När människor möts, och dom berör varandra så finns det ett syfte med det mötet i individens liv just vid den tidpunkten.
När detta syfte är uppfyllt så försvinner dom här människorna.
Vissa människor/ möten har bara ett kortvarigt syfte..
Medan andra kommer in i ens liv för att stanna. Dom har alltså ett varaktigt syfte i ditt liv och du i deras.

Texten var mycket finare i orginal men jag hoppas du förstår innebörden. Det kanske inte är en tröst för dig men när jag " sörjer" min fina vän..jag tror det är ett sorgearbete trots att hon lever i allra högsta välmån.. så tänker jag ibland..Oki .. Det fanns ett syfte med vår vänskap.. det finns inte längre / är uppfyllt. Och kan därför lätttare släppa tanken på henne,och se dom fina stunderna vi hade istället för min ledsenhet över den förlorade vänskapen. Jag tänker även samma med ett destruktivt förhållande jag hade.. Det fanns ett syfte.. det är därför jag är den jag är idag..

Vet inte om tanken kan hjälpa dig.

Angående vänner så har det periodvis varit så för mig också. Just nu så har jag många fina personer runt mig som betyder mycket. Men det har också gått många år när jag inte haft någon speciell vän...
I mitt fall så var det nog att jag ibland inte såg träden för skogen.. dvs jag såg inte möjligheter.. jag vågade inte ta kontakt. Men efter att jag rivit den muren så har jag funnit många nya vänner.

kanske du har någon i din omgivning en arbetskamrat, en syster till din m2b eller avlägsen kusin eller något som du kanske tycker är trevlig och egentligen har varit lite nyfiken på. Kanske du ska ta första kontakten? ring upp någon av alla dom där personerna som (jag iaf) alltid säger när man träffas.. Nääääääää nu måste vi ta den där fikan snart..

Lycka till.. o du, du är inte ensam..d finns många där ute som inget hellre hade velat än att ha en riktig sån där go vän. O d är inte alla förunnat att ha "tjejmiddagar" så tråkigt jag ibland har tyckt att d känns när jobbekompisar sagt och eller skrivit på fb jaha nu kommer mina vänner för  nu ska vi ha "tjejmiddag"  Visst känner man sig utanför .. men var inte rädd för att ta initiativ..bjud in själv till en tjejkväll.. kanske din "framtida " bästis är en sån person som du kanske inte trodde du skulle passa ihop med  

Jätteskönt att höra att jag inte är den enda i världen i den här situationen! Vi är tydligen många tjejer där ute som inte har några nära vänninor, men gärna skulle ha, kanske vi kunde ha kontakt  med varandra ?

Annli256, jättefint budskap i texten! Jag är så att om jag verkligen blir bästa vän med någon så ger jag mycket av mig själv till den personen, därför känns det så trist när vänskapen tar slut, men din text hjälpte mig att se på saken på ett nytt sätt.

Jag känner också igen mig och förstår hur du känner! Hade flera "bästisar" förr men ju fler ggr man byter skola och sen arbetsplats, desto färre har du blivit. Min absoluta bästa bästis (som vet i stort sett allt om mig) idag är en kille som jag känt i halva mitt liv. Han är super men ibland har jag saknat en motsvarighet till tjejkompis. Har många ytliga tjejbekanta men när allt brakar samman skulle det aldrig falla mig in att ringa nån av dem... Den närmaste tjejkompis jag haft är min sambos tjejkompis. Men jag kan ju anförtro mig åt henne lika lite som min sambo kan till min killkompis..

 

Vet ärligt talat inte riktigt hur man gör. Finner det lätt att skaffa ytliga bekanta som man fikar med osv. Men det är mil från det totala förtroende man får för nån med tiden.

...har DE blivit, ska det förstås stå.

Hej!

Jag tycker absolut att ni som önskar vänner tar kontakt med varandra NU!

Om ni nu inte har liknande intressen och så...så har ni i alla fall bröllopsplanering gemensamt eller hur!

För övrigt älskar jag att man kan dryfta det mesta här på BT. Jag har inte alls planerat bröllopet ihop med några vänner, utan helt kollat runt i trådar på BT.

 

Vill bara säga att det är mest i amerikansk film som tärnor planerar så mycket med en. Det är INTE en gammal tradition här i Sverige. Jag känner ingen som har haft det så, även om det såklart förekommer.

I USA är det självklart att "förstetärnan" skall hålla i möhippan och övrig planering t ex. Det kan man inte förvänta sig att en utvlad tärna skall göra här. För som sagt; det är inte en gammal tradition som alla känner till.

Vad jag ville säga med detta var att du inte behöver känna dig ledsen för att du inte har några tärnor.

Men jag förstår att du saknar dina vänner. Det måste vara jättejobbigt. Och jag, som själv flyttat runt som en tok vet att det inte alls är lätt. Hoppas att du hittar några! Lycka till!

 

 

Jag tror ju dock att det flesta här som inte har vänner, helst vill ha vänner IRL så att säga, men annars är det ju en bra idé att här inne eller via mejl hålla kontakt och stötta och hjälpta varandra i sin bröllopsplanering :)

Jag hade ju som sagt turen att ha min syster som jag står nära som tärna och min makes syster, som jag också står ganska nära, men hon är väldigt ung, också som tärna. Men jag kan hålla med om det, att det där att tärna ska vara med på allt och hjälpa till och lyssna på allt bruden har att säga om bröllopsplaneringen osv är något vi blir matade med från Hollywoodfilmer och inte alls så vanligt i Sverige.

Trots det, så kan man alltid prata med sin tärna om vad man förväntar sig av henne och komma fram till ungefär vad hon ska vara med på. Samt att man har något man kan ventilera sig med när allt känns som jobbigast. Den främsta, och bästa, saken med en tärna är ju dock att hon finns med under själva dagen som en stöttepelare. Det är nog också då man behöver henne som bäst faktiskt. Att då inte ha någon tärna, det kan jag absolut förstå att det känns väldigt tråkigt. Speciellt om man sedan tidigare alltid trott att man ska ha det.

Och angående möhippan, så är det ju som sagt inte tärnans jobb att fixa den, men för att alla vänner ska kunna gå ihop och ordna något, så krävs det ju att någon börjar dra i trådarna. Har man då ingen tärna som kan göra det, så blir det lätt att det inte blir något. Eller om man har som jag, en tärna men inte just några vänner, så finns det ju inte heller någon som kan/vill komma och då får man istället ingen möhippa.

Att man är ledsen över att man inte har vänner IRL och ledsen över att man inte står någon så pass nära att man vill be den personen om att vara tärna, har jag 100% förståelse för. Och visst är det bra med stöd tex härifrån BT, jag planerade hela mitt bröllop genom att sitta här, men det är ju trots allt inte riktigt samma sak.

Hej jag känner också igen mig!
Hade en riktigt nära väninna på gymnasiet, vi var sådana där som gjorde ALLT tillsammans, det var vänskap till 100%, men nu bor vi i olika städer, vi försöker dock ses någon gång per år...
   Jag hade också ett gäng på universitetet, vi var rätt tajta, men sen vet jag inte vad som hände, jag ville väl mer ut i vida världen och se nya saker, de var rätt nöjda med att gå färdigt sin utbildning och stanna där de landat så att säga. Tre av dem har barn nu och två är gifta, såg på foton från bröllopen på FB att alla de andra tjejerna var där, men inte jag...
   I dag så känner jag att jag har gått igenom olika perioder i mitt liv, varje fas har gett mig en eller två goda vänner, som verkligen är guld värda men de andra försvinner...
   Tror också att en sådan vänskap som jag hade på gymnasiet kommer jag inte att ha igen, det känns som om det hör till åldern, man har en väninna som man verkligen delar allt med, precis varenda grej som händer... men nu är det ju min sambo som har den rollen, som vet allt om mig. Tror att när man blir mer vuxen, så lever man ett annat liv, kanske mer "fragmenterat" - det blir svårt att ha en sådan vänskap som är så tajt som man hade när man var yngre, när man kanske inte hade så många saker i sitt liv... kanske så får man nöja sig med trivselvänner, såna som man kanske kan gå ut o ta en öl med, men man ringer inte dem vid stora krisen...
   Jag känner ändå att det är ok nu har flera trevliga kollegor som jag träffar ibland äv privat men som sagt det är kanske inte så nära vänskap.