Tärnorna som aldrig blev några tärnor...

Jag var/är i en liknande sits. Jag hade ett underbart gäng med vänner som jag umgicks med i gymnasiet. Vi var tillsammans... jämt. Vi var riktigt tighta, jag och de tjejerna. Under andra året träffade jag en kille, min drömkille, som jag varit smygkär i under 4års tid då. Vi blev tillsammans direkt och efter 6 månader flyttade vi ihop och det visade sig att jag var gravid. Jag fick min dotter kring jul under sista året på gymnasiet och hon hade en medfödd sjukdom som vi behövde spendera långa perioder på sjukhus för i olika delar av landet. På bara två månader hade alla mina vänner försvunnit spårlöst. Jag har knappt pratat med någon av dom sedan dess, det är 5år sedan nu. När jag behövde mina vänner som bäst, så försvann dom.

Jag fick visserligen min make och min dotter, något jag aldrig skulle byta bort, men sedan dess har jag inte haft några vänner att umgås med alls. Vi umgås med min makes vänner ibland och deras flickvänner, som kommer och går. Jag gjorde något försök att äta lunch ihop med tjejgänget där, alla tillsammans och enskilt med någon, för att prata ut om allt och försöka bli vänner igen. Vi är inte ovänner, men ändå inte vänner. Vi hade alla gått vidare och livet hade hänt.

Vi gifte oss i sommar och jag hade sedan tidigare 3 självklara tärnor, men ingen av dom var ens inbjudna till bröllopet. Det kändes väldigt tråkigt. Nu har jag turen att jag har en lillasyster som jag står nära och min make har en lillasyster också, så de blev mina tärnor. Kan ju dock säga att när jag såg makens alla marskalker, som enbart bestod av hans vänner, så var jag lite avundsjuk. När han blev kidnappad för svensexa, så blev jag också rätt avundsjuk. Jag fick ingen möhippa, för jag har ju inga vänner som kunde ordna det.

Jag har nu börjat hitta nya vänner, två tjejer, men vi lärde känna varandra bara ett par månader innan bröllopet, så jag kände mig inte riktigt bekväm med att fråga om de ville vara tärnor. De var dock inbjudna som gäster på bröllopet och det kändes bra att se två av mina vänner där bland min makes ca 30 vänner. Jag är på gång iallafall! :)

Jag förstår att du känner dig besviken över situationen, det är helt okej. Nu är det dock som det är och det enda du kan göra är ju antingen att bestämma dig för att gå vidare, att det är ett avslutat kapitel. Acceptera det som hände, hur tråkigt det än var.. Eller.. så försöker du ta upp kontakten med tjejerna igen? Ni kanske åtminstone kan reda ut grälet och stryka ett sträck över det? Sedan är det ju inte säkert att ni blir lika goda vänner igen, men vem vet..

Sedan tycker jag du ska ta dig lite tid och försöka hitta nya vänner, livet är för kort för att prioritera annat än familj och vänner tycker jag. Om bröllopet är om några år, så har du ju bra med tid på dig att hitta nya vänner och nya tärnor :) Tänk också på att även tjejer kan ha manliga "tärnor/marskalker", ifall du nu råkar ha en kille som du kanske står nära ;P

Jag kan bara säga som så, att skaffa vänner är inte bara att göra. Det kan vara svårt, speciellt som vuxen. Trots att man kanske har trevliga kollegor eller kanske pluggar ihop med några som man har kul med på skolan osv osv, så betyder inte det att man alltid börjar umgås privat. Många har redan sitt gäng och det är inte sällan det är rätt "fullt" och det är svårt att "ta sig in". Är man sedan på det rätt upptagen själv, kanske lite blyg eller liknande, så underlättar ju inte det. Alla relationer behöver vårdas och prioriterar man inte det, så tröttnar snabbt de andra.

De som har vänner, för dom kan det nog vara svårt att förstå. För mig, som inte heller har just några vänner, men gör tappra försök att hitta nya vänner, är det ganska lätt att förstå. Det är inte tvärenkelt. Dessutom klaffar man inte med alla människor och man kan inte tvinga fram något som inte finns.

Jag vet precis vad du menar. Känns som det lika gärna kunde vara jag som skrivit allt det där. Nu har jag turen att jag och min syster (hon är 2år yngre) står varandra nära trots att våra liv ser helt olika ut. Hon flyttar dock ca 40mil bort efter nyår och utan hennes blir jag ensam igen.

De två vännerna jag lärt känna ganska nyligen och tycker mycket om kommer jag tyvärr inte kunna träffa så mycket mer. Den enda ska flytta ca 70mil bort efter nyår och den andra, hennes familj är otroligt allergiska mot pälsdjur har det nyligen visat sig och vi har en hel djurfarm hemma hehe

Därför känns det som att jag återigen står på ruta ett (eller noll) och måste börja om återigen att försöka hitta vänner. Jag känner precis som du, att min make är min bästa vän och helt underbar på alla sätt och vis, även min dotter, men just att inte ha någon vännina att ringa och babbla med, gå och shoppa med, ta en fika med osv. det känns väldigt tråkigt.

Jag hoppas därför innerligt för din skull att du kommer hitta någon/några som du känna dig bekväm med och få nya väldigt bra vänner :) Som sagt, du har ju tid på dig, så ge inte upp :)

Jag tror ju dock att det flesta här som inte har vänner, helst vill ha vänner IRL så att säga, men annars är det ju en bra idé att här inne eller via mejl hålla kontakt och stötta och hjälpta varandra i sin bröllopsplanering :)

Jag hade ju som sagt turen att ha min syster som jag står nära som tärna och min makes syster, som jag också står ganska nära, men hon är väldigt ung, också som tärna. Men jag kan hålla med om det, att det där att tärna ska vara med på allt och hjälpa till och lyssna på allt bruden har att säga om bröllopsplaneringen osv är något vi blir matade med från Hollywoodfilmer och inte alls så vanligt i Sverige.

Trots det, så kan man alltid prata med sin tärna om vad man förväntar sig av henne och komma fram till ungefär vad hon ska vara med på. Samt att man har något man kan ventilera sig med när allt känns som jobbigast. Den främsta, och bästa, saken med en tärna är ju dock att hon finns med under själva dagen som en stöttepelare. Det är nog också då man behöver henne som bäst faktiskt. Att då inte ha någon tärna, det kan jag absolut förstå att det känns väldigt tråkigt. Speciellt om man sedan tidigare alltid trott att man ska ha det.

Och angående möhippan, så är det ju som sagt inte tärnans jobb att fixa den, men för att alla vänner ska kunna gå ihop och ordna något, så krävs det ju att någon börjar dra i trådarna. Har man då ingen tärna som kan göra det, så blir det lätt att det inte blir något. Eller om man har som jag, en tärna men inte just några vänner, så finns det ju inte heller någon som kan/vill komma och då får man istället ingen möhippa.

Att man är ledsen över att man inte har vänner IRL och ledsen över att man inte står någon så pass nära att man vill be den personen om att vara tärna, har jag 100% förståelse för. Och visst är det bra med stöd tex härifrån BT, jag planerade hela mitt bröllop genom att sitta här, men det är ju trots allt inte riktigt samma sak.