Tärnorna som aldrig blev några tärnor...
Jag var/är i en liknande sits. Jag hade ett underbart gäng med vänner som jag umgicks med i gymnasiet. Vi var tillsammans... jämt. Vi var riktigt tighta, jag och de tjejerna. Under andra året träffade jag en kille, min drömkille, som jag varit smygkär i under 4års tid då. Vi blev tillsammans direkt och efter 6 månader flyttade vi ihop och det visade sig att jag var gravid. Jag fick min dotter kring jul under sista året på gymnasiet och hon hade en medfödd sjukdom som vi behövde spendera långa perioder på sjukhus för i olika delar av landet. På bara två månader hade alla mina vänner försvunnit spårlöst. Jag har knappt pratat med någon av dom sedan dess, det är 5år sedan nu. När jag behövde mina vänner som bäst, så försvann dom.
Jag fick visserligen min make och min dotter, något jag aldrig skulle byta bort, men sedan dess har jag inte haft några vänner att umgås med alls. Vi umgås med min makes vänner ibland och deras flickvänner, som kommer och går. Jag gjorde något försök att äta lunch ihop med tjejgänget där, alla tillsammans och enskilt med någon, för att prata ut om allt och försöka bli vänner igen. Vi är inte ovänner, men ändå inte vänner. Vi hade alla gått vidare och livet hade hänt.
Vi gifte oss i sommar och jag hade sedan tidigare 3 självklara tärnor, men ingen av dom var ens inbjudna till bröllopet. Det kändes väldigt tråkigt. Nu har jag turen att jag har en lillasyster som jag står nära och min make har en lillasyster också, så de blev mina tärnor. Kan ju dock säga att när jag såg makens alla marskalker, som enbart bestod av hans vänner, så var jag lite avundsjuk. När han blev kidnappad för svensexa, så blev jag också rätt avundsjuk. Jag fick ingen möhippa, för jag har ju inga vänner som kunde ordna det.
Jag har nu börjat hitta nya vänner, två tjejer, men vi lärde känna varandra bara ett par månader innan bröllopet, så jag kände mig inte riktigt bekväm med att fråga om de ville vara tärnor. De var dock inbjudna som gäster på bröllopet och det kändes bra att se två av mina vänner där bland min makes ca 30 vänner. Jag är på gång iallafall! :)
Jag förstår att du känner dig besviken över situationen, det är helt okej. Nu är det dock som det är och det enda du kan göra är ju antingen att bestämma dig för att gå vidare, att det är ett avslutat kapitel. Acceptera det som hände, hur tråkigt det än var.. Eller.. så försöker du ta upp kontakten med tjejerna igen? Ni kanske åtminstone kan reda ut grälet och stryka ett sträck över det? Sedan är det ju inte säkert att ni blir lika goda vänner igen, men vem vet..
Sedan tycker jag du ska ta dig lite tid och försöka hitta nya vänner, livet är för kort för att prioritera annat än familj och vänner tycker jag. Om bröllopet är om några år, så har du ju bra med tid på dig att hitta nya vänner och nya tärnor :) Tänk också på att även tjejer kan ha manliga "tärnor/marskalker", ifall du nu råkar ha en kille som du kanske står nära ;P