Åka 15 mil för barnvakt? Morr.

Men hur kan det vara enbart för farföräldrarnas skull? Att de får vara ensamma med ert barn, deras barnbarn gynnar väl barnet också? Ja, bebisen. Jag tycker det är otroligt viktigt för barnen att tidigt få en nära och bra relation till sina mor- och farföräldrar, om det är något man vill att de ska ha under sin uppväxt.

Jag kan hålla med om att det känns långt att åka "bara" för att de ska vara barnvakt, men är det så "bara"? Är det inte viktigt att vårda alla relationer? Om du vill att barnet när det är äldre ska känna sig bekväm med att vara hos dem, så är det bästa att börja tidigt. Nu menar jag inte när barnet är ett par månader, men kring året kanske.

De kanske skulle kunna komma och sova hos er trots allt? Det är dina svärföräldrar och även om du tycker det är lite.. ja, vad du nu tycker, att ha människor hos er om ni inte är hemma, så kanske du får lov att kompromissa lite? Om du litar på dina svärföräldrar, så tycker jag att du ska försöka komma fram till någon lösning som ni alla kan känna er rätt nöjda med.

Dessutom vill jag bara tillägga att barn kan kommunicera, redan från allra första början, så jag förstår inte riktigt vad du menar med den saken. Kommunicera mer er när barnet är borta, är det så du menar? De flesta barn börjar prata kring året och då kan ni ju ringa och säga godnatt.

Självklart kan h*n kommunicera, men jag menar på ett sådant sätt att farföräldrarna förstår. Vi som känner henne väl fattar ju vad h*n vill, men det gör inte de.

Sen tycker väl inte jag att lämna barnet med dem och åka bort är det bästa sättet att göra det tryggt med dem.
Om barnet blir hysteriskt ledset så vill inte jag befinna mig två timmar bort.

Nu förstår jag inte varför h*n ska börja sova där tidigt för att få en bra relation?
Mina morföräldrar bodde 40 mil bort, de var aldrig barnvakt åt mig under min uppväxt och vi hade en fantastisk relation till de dog. Relationer kan man vårda på många olika sätt.

Ni behöver väl inte åka tillbaks de 15 milen, ni kan väl åka någonstans närmare om ni tex vill ha en helg på tu man hand du och din man så känns det tryggare för dig!

Hur har du tänkt att de ska lära sig förstå om de aldrig får en chans att vara ensamma en längre stund med barnet? Vill du inte att de ska få en chans att lära sig?

Ska jag vara helt ärlig, så tycker jag det verkar som att du sätter dig på tvären bara för att. Bara för att vara just tvärsöver, för jag tycker inte det är något logiskt allt i ditt resonemang faktiskt.

Ett barn som blir ledset går att trösta, mamma behöver inte åka dit direkt. Lär barnet att lita på andra vuxna också, speciellt de som är familj. Det hjälper ju barnet att bli självständigt också.

Självklart så är det inte ett måste och man kan absolut få en bra relation ändå, men jag förstår som sagt verkligen inte varför du vill beröva dem från en sådan sak att få ta hand om sitt barnbarn. Bara för att du inte tycker det är speciellt roligt att barnvakt, så betyder ju inte det att andra inte tycker det är väldigt speciellt. Både mina och min makes föräldrar tycker det är otroligt roligt och en stor sak att få vara barnvakt. Att bli förälder är stort och speciellt, men att bli mor- eller farförälder är också en stor och speciell händelse för många.

Grejen är att jag inte ens vill ha barnvakt över natten, över huvud taget. Det är han som vill.
Undantaget är bröllopsnatten.  :)

Tja, ibland får man kompromissa i ett förhållande

Förstår till en viss del hur du resonerar.
Här har vi hittills 'bara' provat med att låta sonen sova över hos mormor&morfar för att det är dom som är närmast och det är vad som både vi, sonen OCH farmor&farfar har tyckt kännts bäst.

När han, vi och farmor & farfar är redo så får han sova där. Han har väldigt bra kontakt med alla, men än så länge har vi gjort så för att vi allihopa ska känna oss trygga med situationen.

..och nej, det betyder inte alls att han inte är trygg hos farmor&farfar, dom har varit barnvakt flertalet gånger, men än så länge så fungerar hans sovrutiner bättre med mormor&morfar.

Tja, om det är de som åker de 15 milen och gör det tillräckligt ofta för att barnet ska känna dem väl och känna sig tryggt hos dem så ser jag inte riktigt problemet? Det är väl bra att barnet redan som litet lär känna sina farföräldrar och dessutom får känna sig trygg hos flera olika personer?

Är barnet jätte liten och fortfarande ammar så förstår jag att du reagerar som du gör. Är det över året vill jag inte definiera det som en bebis utan ett litet barn. 

Och det kanske inte är så roligt att åka 30mil ena dagen för att lämna barnet och 30mil till dagen efter för att lämna det det blir 60mil det förstår jag dig att du inte vill göra.

Ibland får man dock gå undan för vad som är praktisk och göra det som är lite jobbigt för att de ska bli bra i slutändan. Med tanke på att de vill åka 60mil för att hämnta barnet så vill jag tolka det som att de verkligen älskar sitt barnbarn och vill så gärna lära känna den. Jag tycker att du ska låta dem vara barnvakt.

Låt dem pröva en gång

Dock låter det som detta är ditt första barn och du är överbyskyddande och vill vara barnets ögonsten. Har hört flera sånna här saker från förstagångsmammor... att de har svårt att låta barnet sova borta

Ja förstår precis va du menar, ja bodde 80 mil från mina föräldrar första 2 åren av min sons liv och vi va o hälsade på lite sporadiskt, men ja kan inte säga att de va barnvakt då, vi umgåicks alla.

Idag bor vi visserligen närmre, men det har inte påverkat honom på nåt sätt att inte han träffat dom jätteofta som liten. Barn anpassar sig snabbt vid nya situationer. Klart man ska träffas, men att åka 30 mil när man själv är osäker på att "lämna bort" sitt barn skapar bara stress. Det är inte endast genom att va barnvakt man lär känna någon. Man kan väl ses helt vanligt o umgås alla.