Hej
Jag vet hur det är att växa upp med psykiskt sjuka anhöriga och jag förstår precis vilken stress det här måste vara för dig. Man rullar upp olika mardrömsscenarier för sig själv i huvudet. Tänk om hon ställer sig upp och skriker, tänk om hon blir full, tänk om hon plötsligt bara gör det eller det.
För mig är det bästa sättet att hantera det att tänka att det är ju inte jag som gör någonting. Det är inte jag som gör bort mig. Det har hjälpt mig jättemycket att lära mig att hantera pinsamma situationer med lite humor och försöka att inte ta så hårt på det (t.ex genom att träna improvisationsteater). Vad som än händer så är det ok. Försök att tänka så. Era gäster kommer inte att känna sig i närheten av lika besvärade som du eller din make skulle göra. Kanske tänker de inte ens på det. Särskilt inte om ni själva inte verkar besvärade av det.
Tänk orden humor och värme. Det hjälper! Dessutom kommer er fest att handla om ER STORA KÄRLEK och GLÄDJE det är det som kommer att uppfylla alla era gäster, och förhoppningvis mamman också.
Vad gäller honörsbordsplacerings så har vi i vårt fall gjort så att vi helt enkelt inte har satt några föräldrar vid honärsbordet utan där har vi istället toastmasterparet, brudtärnor, best man och syskon. Det hoppas jag kommer funka för oss.
Även om hon inte är medveten om sin psykiska sjukdom kan ni ju alltid lite diskret försöka säga att ni önskar att alla tal ska vara korta och föranmälda.
Lycka till!
