Känner ni stöd från vänner?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men kanske söker lite stöd. Det kanske blir lite långt, men jag undrar även om det är nån annan som kännt såhär när ni planerat bröllop.
Jag har inte så många vänner, men de jag har hade jag hoppats på lite mer stöd från. Eller i alla fall känna att man kunde prata med dem.
Jag och min m2b bestämde när vi förlovade oss att när vi hade pluggat klart och jobbat ca 1 år så skulle vi gifta oss. Vilket blir det här året.
Förra året ungefär vid den här tiden berättade en av mina bästa vänner om att hon skulle gifta sig, jag blev superglad för hennes skull. Började engagera mig, dra fram alla mina tidningar. (eftersom jag har det här lite som intresse). Titta klänningar fråga när dom skulle ha bröllopet etc. Hon valde även mig och resten av oss i "gruppen" som tärnor. So far so cool kan man säga.
Förra sommaren bestämde jag och min fästman att vi skulle nog ha råd att gifta oss till sommaren 2012 och jag berättade för vännerna om det. Ena tjejen är så gullig och glad över det, men tjejen som skulle gifta sig sa mest jaha, ojdå, ja jag har juu såååååå många vänner som gifter sig. Efter det har det kännts spänt mellan oss och jag har pratat med henne om det och "rett ut det" men nu när jag försöker engagera mig i hennes bröllop får jag inget gensvar. Inte ens från de andra tärnorna.
Den tjejen som blev så glad över att jag skulle gifta mig kom jag lite på kant med på juldagen då vi alla träffades. Hon har precis flyttat till en storlägenhet med sin nya kille och jag tycker att det är ganska dyr hyra för att bara vara en 2a. Men den är STOR. Dels för att jag vet att hon skulle bli arbetslös till januari. Men hon släppte bomben att hon hade slutat med p-piller. Jag frågasatte det och hon blev vädligt ledsen, jag kanske lät ganska arg och hård. Men ibland blir det så när jag blir rädd. Månar ju bara om henne och vill verkligen inte att dom ska råka illa ut ekonomiskt och så. Men jag har bett om förlåtelse och jag tror att vi är vänner igen.
Men vilket fall så känns det som att alla glider ifrån mig, ibland känns det inte ens roligt att planera bröllop för att, ja...
Är det jag som har hjärnspöken tror ni?