Livet är en dans på rosor - akta dig för taggarna bara

Vilken bra tråd, precis vad man behöver ibland!
Rätt tänkt med anonymiteten också, det blir lätt så låg nivå då!
Just idag är jag emellertid nöjd och tillfreds,
men jag återkommer när behov finnes.. :)

Då vill jag börja att få klaga av mig på min mor som tjatar som en galning på mig att jag måste gå ner i vikt så att jag inte ser så tjock ut när jag gifter mig.
Idag är jag en 40-42 i stl, inte alls speciellt tjock enligt mig, men jag har varit mycket smalare.
Var en 36:a innan jag fick mina 2 barn.
Jag mår mycket bättre nu än när jag var trådsmal, men hon gör det inte lätt när man alltid ska vara enligt hennes ideal.
Jag har köpt en klänning efter min vikt inte anpassa vikt efter en klänning!!

Så, då har jag fått klaga av mig lite   

Då kan jag börja med att jag tycker det är skitjobbigt att skicka in ansökan om att förnya vårdbidraget för vår dotter, som vi gjorde i veckan. Samtidigt som vi aldrig skulle gå runt utan de där pengarna, så känns det väldigt dumt att sitta och skriver ner en massa saker på papper som man upplever extra jobbiga. Just att få se allt uppstaplat på det sättet. Då kommer alla känslorna om det man varit med om och vad man går igenom just nu. Att någon utomstående sedan ska sitta och bedöma det.. känns väldigt konstigt.

Tycker också det känns jobbigt att vi ska på rutinbesök hos hjärtläkaren snart, slutet av februari. Eftersom vi tidigare gånger hux flux fått akut åka ner till Gbg för operationer, så känner man sig aldrig säkert, trots att hon verkar må bra. Vi har ca 15mil till läkaren och man står alltid i valet och kvalet, ska vi packa en stor väska och ta med eller inte?

Dessutom känns det jättejobbigt just nu, för jag skulle förhoppningsvis göra min sista termin på VUX nu (av 4 terminer), men att jag mår så dåligt att det går inte. Nu har jag fått en ny medicin som jag snart ska börja ta och jag hoppas att det ska bli bättre, men det finns inga garantier. Jag kan bli ännu sämre och vad gör jag då? För mina betyg börjar gå ut efter denna terminen och då blir det bara ännu mer att läsa innan jag har mitt slutbetyg. Det känns som jag kommer sitta fast på VUX resten av mitt liv. Att dessutom behöva göra det utan studiemedel är ingen höjdare heller...

Och vikten orkar jag inte ens gå in på.. gick upp massor (35kg) när jag vänade dottern. Lyckades själv gå ner 15-20kg till vårt bröllop och när jag började äta medicinen som jag nu slutat med, så svullade jag upp 15kg igen på 3 månader. Jag är så less på mig själv.

Jag började min dag med att vakna med halv nackspärr (alltså bara en sena i nacken som har "hängt sig" så att säga, inte båda sidor och inte så illa att jag inte klarar av att vrida på huvudet, men stelt och ont).
Yrseln är värre än någonsin och jag fick lov att lägga mig på soffan för jag klarar inte av att sitta upp, ser inte längre bort än ca 2,5 meter (tack gode gud för stavningskontroll och att jag ändå inte behöver titta på tangentbordet för att klara av att skriva)...
Går in på "min" A-kassa för att redovisa arbete/arbetslöshet på kassakorten och där står det att arbetsförmedlingen skrivit av mig som arbetssökande i går... ööh jaha? Varför det då?
Efter ca 1 timmes försök att få tag i någon (för dom kunde inte svara via chatten, det kan dom ju aldrig) så fick jag till svar att ett jobb jag anvisats att söka inte var redovisat - så därför...

Jag skickar iväg ett mail till min handläggare (fly förbannad) där jag bifogar ett tidigare mail där jag beskriver problemet med att söka detta jobb.
Det ska sökas på en hemsida, och det går inte att komma in på den sidan, eller tja ibland kommer jag så långt att jag fyllt i allt jag ska, tidigare arbeten mm, men sen kraschar den. Jag har provat olika datorer, olika browsers osv...
Så jag frågar varför i H-vete dom har avskrivit mig när jag faktiskt inte kan söka jobbet rent fysiskt. Jag har gjort allt jag kan, men det går inte...
Förväntar mig ett långt bråk där jag i slutänden kommer att förlora.

Efter ett par timmar får jag svar "Oj förlåt jag hade glömt följa upp det där. Helt rätt du ska inte vara avskriven - jag ändrar det"


Yäää... 1-0 till mig
Få se vad nästa rond säger...

Insiktsfullt namn på tråden också, *gillar*...

 

Just nu grämer jag mig över att nyexade blivande fick nej till första "riktiga" jobbet han sökte. Han låg så bra till, över 60 sökande och de valde mellan honom och en annan. Den som istället fick jobbet jobbar nu ihop med blivanden, har samma utbildning, samma erfarenhet (på samma arbetsplats som de haft medan de pluggat)... Så är det ju men surt sa räven om rönnbären... Särskilt som vårt bröllop kräver en inkomst även från honom...

När jag läser om dina problem känns mina rätt små.
Styrkekram till dig 

Uj uj, ni har det inte lätt hör jag! All sympati...

Själv är jag less på mig själv och mitt sockermissbruk. Ballade ur efter bröllopet i september, och sen dess har jag varit på väg upp på banan några gånger, men sen kommer det nåt i vägen som får det att spåra ur igen. Nu har jag gått upp nästan 15 av de 20+ kilon jag hade gått ner med LCHF och känner mig som en tunna, kan inte ha mina ringar och får gräva fram gamla stora plagg i garderober för att alla nyare stramar. Och så har jag migrän typ hela tiden, vilket jag får när jag äter kolhydrater.

Hela hösten har jag varit trött, trött, trött, och jag orkar bara inte göra det jag ska. Jag kommer aldrig att bli färdig med min jävla examen. Jag är trög och seg och förvirrad och glömmer viktiga saker.



Så, nu har jag lättat mitt hjärta!
Nu kan jag kavla upp ärmarna och kämpa vidare...

Det är alltid uppbyggande att läsa om andras problem av någon anledning...
Kanske bara att man känner att man inte är ensam

Kul att ni gillade tråden

Och krya på er / lycka till alla som fått en törn där ute.

Tack och detsamma! Även mina problem är väldigt små i förhållande till någon annan, något jag försöker komma ihåg. Du kan må precis lika dåligt över dina "små" (menar inte att det är små) problem som någon annan gör över sina, enligt dig, större problem.

Men jag tycker att det kan vara ganska skönt att få lite perspektiv på saker och ting ibland.. ibland kan det vara rätt skönt på något sätt att veta att det finns de som har det värre, faktiskt, även om man absolut inte önskar någon annan något ont. Vissa gånger kan jag då tycka att det känns lättare att ta itu med och hantera sina egna problem bara.