Hjälp, hur ska jag klä mig?! (Ej bröllopsrelaterad)

Mycket bra tips.
Jag har en kompis som alltid köper 1 eller 2 storlekar för litet och alltså ser ut som en stoppad korv.
Hennes devis är "om jag kommer i det så kan jag ha det". Jo men stretchen är inte till för att man ska kunna ha en storlek mindre, utan för att det ska röra sig mer bekvämt

Går det att hitta några gamla avsnitt av Trinny & Susanna? Jag tycker ofta de har väldigt bra tips på hur man ska klä sig beroende på kroppsform...

Jag är också brunhårig åt det röda hållet med gröna ögon, men däremot ganska blek i huden och lite fräknig. Jag tycker att klara (mot mörka) färger klär mig bäst. Grönt (för att ta fram ögonen) eller en lite mörkare och varmare röd eller brun färg tycker jag att jag passar bäst i. Jag undviker blått och bleka färger (puderrosa, pasteller etc), det gör bara att jag ser blek ut då jag har en varm men väldigt blek hudton. Möjligen kan blått/lila med dragning åt det rosa funkar - men det får inte bli en för kall färg.

Prata med en som är duktig på smink om du ska ha foundation med gul eller rosa underton. Jag har med gult, och har därmed en lite varmare hudfärg (inte alls någon vacker porslinsfärgad nyans av blekt, utan bara vinterblek året runt :P) Det har ganska stor betydelse för vilka nyanser på kläder man passar i tycker jag. Jag kan inte ha kalla färger (turkost, kallt blått etc) medan alla varma färger går bra, bara de inte är för urvattnade.

Du skriver att du inte gillar kjolar, men jag tycker du ska ge det en ordentlig chans. Om jag hade din kroppsform hade jag nog klätt mig mycket i klänningar och kjolar som markerar midjan (för det har du ju verkligen!) och sitter tajt precis under bysten och som sedan har lite vidd över höfterna, eller kanske lite klockad så den smiter åt lite över höfterna och får lite vidd nedåt. Lite 50-talsstuk, om du förstår hur jag menar. Se till att de inte är för långa/korta bara, utan slutar där benet är som smalast, precis under knät.

Jag tycker inte du ska välja färger som din kofta, utan någon mer mättad färg.

Nej, jag har så breda vader, tjocka vader, och inga fotleder alls. Tycker att mina korta ben blir extremt fula i kjolar och klänningar och oavsett vilken typ av klänning eller kjol jag prövar, så tycker jag bara att jag ser ännu tjockare ut  Jag skulle aldrig kunna gå utanför dörren i något sådant och känna mig bekväm.

Nej, koftan är ju som sagt mer brun i verkligheten och inte så gul som på bilden, men jag äger faktiskt inget annat plagg i den färgen. Tycker inte så bra om den, varken koftan i sig eller färgen. Det var en billig, väldigt billig (30kr), kofta jag köpte en gång när det regnade och jag hade blivit alldeles blöt och frös. Nu hade jag dock inget annat i närheten när jag skulle ta bilden

Jag tror att du inbillar dig ;) Jag vet precis hur det känns, jag klädde mig i jeans tills att jag slutade gymnasiet (och ja, det innefattade även de finaste sommardagar och utlandssemestrar). Jag hatade mina ben och min bleka hud och tyckte det var bättre att dölja den - vilket gjorde att folk undrade varför jag alltid var heltäckt, och jag fick ännu mer oönskad uppmärksamhet.

Det brukar alltid vara bättre att framhäva det som man tycker bäst om (din midja t ex är ju fantastisk och skulle lyfta vilken snygg klänning som helst) än att försöka dölja det man inte är nöjd med (i ditt fall främst benen vad jag förstår). Det brukar alltid bli så tydligt att det är just det man försöker, dölja alltså, och så gör det att blickarna dras dit ändå.

Om du har en välsittande klänning i lagom längd, med snygg urringning och lagom storlek så kommer INGEN bry sig om dina eventuellt obefintliga fotleder. Och allvarligt talat... brukar du titta på andra människors fotleder? Det är ju det som är hemligheten, att hitta en som är lagom lång, alt sy upp den så den slutar där benet är som smalast - det lurar ögat mer än du tror.

Särskilt om man också har ett par snygga skor som gör att man sträcker ut foten och vaden lite och förlänger benen. Jag kan INTE gå i högklackat (ett helt liv i hästsadeln har gett långa, vobbliga hälsenor tror jag), men en liten kilklack på så lite som ett par cm gör underverk, och är väldigt bekväma att gå i.

Ge inte upp, och tänk utanför lådan! Jag tror bara du är ovan att se dina ben, och därför kan du inte tänka dig att klä dig i något som inte döljer dem. ALLA kan visa sina ben, men kanske inte i alla sorters kläder (åtminstone inte om det ska vara smickrande). Det gäller att hitta rätt!

Apropå fula ben...
Dels har jag ett par stora ärr på benen, ett sitter på insidan av höger vad där ett ex till mig (jag var 17 han var 16) lyckades lägga ner ljuddämparen på sin 125cc:are (lätt mc alltså) en gång när vi skulle hoppa av. Så muskeln har smält ihop lite.
Jag har skrapat sönder knäna flera gånger och har även krossår på skelettet (knäskålarna) med broskbildning så mina knän är helt knöliga. Jag blir i princip aldrig brun hur mycket jag än solar så jag ser bara sådär "blekfet" ut, men om jag lyckas bli mer än grisrosa någon gång så ser det ut som om jag har spindelväv över benen pga alla små-ärr jag har där efter att ha blivit sparkad, trampad, biten, riven mm (har hållit på med hästar i pricip hela livet, fött upp tam-illrar, haft katter, hundar, gått ett år på lantbruksskola osv).

Så vad gjorde jag då för att börja tycka om mina ben?
Jo jag tatuerade dom...
Ok det funkar inte för alla, och jag har ingen "fin" tatuering heller...
Ska lägga upp en bild på den om ett tag så får du se

Nu tycker jag om att visa benen (i alla fall ibland). Och min tatuering lockar alltid fram ett skratt eller ett leende och brukar alltid leda till en konversation - även med främlingar...

Här kommer en dålig bild på min tatuering...
Jag rekommenderar inte alla att skaffa en, men det var mitt sätt att få självförtroende att visa upp benen.
Och om någon nu känner att dom vill skaffa en - så är mitt råd att skaffa något som har en historia bakom. Något du själv står för och som representerar dig.

Historien bakom min kossa?
Tja jag samlar på kossor (porslin, tyg, gardiner, smycken... allt du kan tänka dig) och jag ritar (eller kanske ska säga ritade, för det har inte blivit så mycket av det på sista tiden) barntavlor i tusch och akvarell med serietidningsinspirerade djur.
Så kossan har jag ritat själv. Funderar på att gå och fylla i linjerna någon gång, för den har bleknat på några ställen och blivit lite flammig.

Ja tatueringar har jag flertalet  Både på ben, armar, händer osv. Det hjälper inte. Jag visar inte mina ben eller armar för den sakens skull. Nu håller jag ju på att gå ner i vikt, går stadigt ner och har gjort det ett tag, så jag räknar ju med att till nästa sommar ska jag se ut som jag gjorde för ett par år sedan och jag räknar med att självförtroendet ska höjas i takt med att kilona försvinner, att jag ska bli mer och mer bekväm med mig själv. Fram till dess kommer jag inte ha varken klänning eller kjol. Jag kan inte påstå att jag någonsin haft det, även när jag var mindre och bekväm med mig själv, för det är inget jag någonsin tyckt har varit snyggt. Jag slutade nog bära det när jag var kring.. 7år kanske. Jag har burit det 2-3 gånger sedan dess. Jag tvivlar därför på att det är något jag kommer börja bära till vardags, men kanske någon gång vid festligheter.

Jeans är praktiskt, det funkar alltid och jag tycker det är snyggt och bekvämt!

Din kossa var väldigt söt Chicita

Och det är mer mina otroligt tjocka vader som stör mig, inte mina obefintliga fotleder, även om jag kan sakna dem ibland också Mina vader är större än min sambos, och han är 2m lång och väger 140kg, han är stor! Jag längtar inte så pass mycket efter att få bära kjol eller klänning att jag kommer spendera timmar och åter timmar på att hitta rätt kjol eller klänning. Jag har hittills aldrig gjort det, för jo, nog har jag varit på jakt efter det ibland då mina vänner eller min familj tyckt att "Men nog måste du ha en fin klänning till midsommar" tex.

hehe.. ibland kan det vara värt att hitta en klännig (eller vilket klädesplagg man nu än har som akilleshäl) som man känner sig bekväm i och sen använda den tills den i princip går sönder...

Jag gillar klänningar som är flikiga i nederkant, så man känner sig lite skyld även om man inte är det. Så klänningen varken är kort eller lång - tja du förstår

Jag gillar inte skjortor. Men sen hittade jag en svart skjorta i stretchtyg (som inte såg ut som om den var stretch) som faktiskt sitter jättebra på mig och det känns inte som att jag har en tvångströja (som jag annars känner mig i skjorta).
Att gå utanför sin komfortzoon kan ibland vara det man behöver för att hitta något som passar. Så även om du inte köper någon klänning - så prova nu när vårklänningarna kommer och försök se det med öppna ögon som om du tittar på någon annan och inte dig själv

Ok nu verkar du ju vara ganska övertygad om att kjol och klänning inte är något för dig. Men att jämföra sig med en kille är bara dumt eftersom de oftast har väldigt spinkiga vader, oavsett hur stora och tjocka de är annars. Det är bara en myt att kvinnor "ska" vara mindre och mer finlemmade över hela skalan... kortare och mindre fötter, ja, men sen tar det slut! Visste ni tex att de där fotona som finns på strumpbyxeförpackningarna nästan alltid är av kill-ben? Japp! Kvinnoben anses inte ha de "rätta" proportionerna, så därför använder man killmodeller till detta då deras ben är smalare och längre. SÅ sjukt är vårt samhälle!!
Om det nu har övertygat dig bara en aningens aning till att det inte är dig det är fel på så skulle jag vilja tipsa om att skaffa heltäckande svarta strumpbyxor till att prova kjol och klänning i till att börja med. Det får benen att se mycket smalare ut. Tänk i så fall också på att inte använda skor som slutar presis vid vristen eller klipper av benen mitt på vaden. Leggins är också en bendödare för alla som har korta och tjocka ben.

Och sen ska man tänka på det här som jag läste här om dagen:
"Style is only about one thing: you are worth the effort!"
Tänker man att man inte är värd mer än en noppig jympabyxa så kommer man aldrig se ut som mer än en sådan heller. Men om man tänker att man är värd "a million bucks" - då kommer man också att se sån ut...