Ska jag ge henne en femtioelfte chans?

Jag är i samma situation (fast min mamma var ännu värre) Jag har hoppats, satt gränser, försökt och blivit sviken gång på gång. Så jag vet hur svårt det är att vara i denna situation. Jag känner verkligen med dig.

Vet din mamma om hur du känner angående alla de saker du berättar om? Har du sagt det till henne?
Kan hon ta till sig det, eller har hon en annan version av hur det har varit?
Du går inte i terapi? Om du gör det så skulle det vara bra att möta din mamma tillsammans med din psykolog för att få henne att höra din version. Om du inte gör det, så tror jag att det är väldigt viktigt att du sätter upp tydliga gränser redan från början, där du berättar hur du känner och hur du vill ha det, för att kunna ha ett förhållande till henne. Tex. att du inte vill att hon ska ljuga etc. Kan hon inte hålla sig till dessa gränser fast du bett om dem, så är det nog lika bra att inse att hon aldrig kommer att kunna göra det och kanske aldrig blir den där mamman man önskar att hon hade varit. Tyvärr hoppas man ju som barn att föräldrarna ska ändra sig någon gång "om bara.." Men ibland gör de inte det, och då är det bättre att gå vidare.  

Däremot ser jag det inte som negativt att du försöker träffa henne igen, hon kan ju ha ändrats. Och om hon inte har det, så har i alla fall du visat att du ville ha en relation med din mamma, men att hon inte klarade av det.  

Jag önskar dig lycka till.  

Vad tråkigt att höra att din mamma är ännu värre! För min egen del så har jag känt mig extra sviken då det känns som att en mamma åtminstone borde älska en och ta hand om en osv.

Då när min mamma slängde ut mig så tänkte jag först att det bara var en fas för vilken mamma slänger ut sitt eget barn. Hon hade precis gjort slut med min låtsaspappa och tagit in en ny man i sitt liv och jag kände igen många "tonårsbeteenden" hos henne som jag själv gått igenom som tonåring och som min syster efter mig gått igenom. Så jag tänkte då att det kanske går över, men ja, 7 år senare och hennes sms visar inget jättemoget sätt att skriva på, men samtidigt så är det ju på sitt sätt en hand hon sträcker ut. Jag vet bara inte om det kan bli något bra av det..

Egentligen känner jag att det vore mest jobbigt att bli sviken igen och att behöva gå igenom nya känslor pga nya svek osv, det tar mycket tid och energi och jag vill fokusera på jobb och studier och stundande bröllop. Men kanske är jag väldigt lat om jag inte orkar testa en gång till.. Men jag har en pappa som för tillfället också strular men där är relationen sådan att jag är "förälder" till honom pga att han inte kan hantera ett vuxet liv så jag är lite trött på att alltid fixa till andras liv bara för att vi råkar vara släkt och det tar på min energi.

Någon psykolog träffar jag inte änsålänge. När det här "akuta" skedde när jag blev utslängd sökte jag hjälp på det sätt jag kände till och gick jag till skolkuratorn och satt där och grät lite, det var hon som tog med mig till socialtjänsten så att jag skulle kunna prata med dem. Eftersom det inte fungerade så blev det inte fler samtal där. Sen har jag aldrig haft råd heller, ibland har jag tänkt att jag kanske borde fall ifall så att det inte bubblar upp något som legat och lurat men inget har bubblat upp och det har inte funnits tillfälle/pengar. Hade jag vetat att det hade fungerat hade jag kanske kunnat leta upp något "parterapi" liknande för oss men det känns så oerhört frustrerande när hon berättar lögner om mig för att framstå själv som en bra person. Hon har alltid varit den som sparkar under bordet om man säger något hon finner olämpligt så att gästerna inte ska se.  Så jag vet aldrig vad som är äkta och vad som är för "show" så att hon framstår som en bra människa inför andra.

Till saken hör ockå att min älkade sambo och make to be avskyr henne som pesten för vad hon gjort och han var ju med i bilden på den tiden också. Han har mycket svårare att glömma och förlåta än vad jag har. Okej jag skulle inte säga att jag förlåtit men jag känner ingen ilska över det som han kan göra. Han tycker jag ska ignorera, men jag känner också lite att det är den enkla vägen. Han får ju givetvis acceptera mina val, men han är ju partisk i frågan när jag diskuterar med honom.

Tack så mycket för att du delade med dig och svarade! Jag kände att jag behövde lite utomstående input för vänner och sambo har alla bestämda åsikter om vad som bör göras för de har ju också blivit berörda när allting skedde och har inte lämnat det lika mycket bakom sig som jag..

Lycka till du med!

Hej! Läste ditt inlägg och blev väldigt rörd. Allmänn reflektion: jag funderar på din svärmor.. Har du en bra relation till henne? Tänker eftersom du skriver att du inte har någon Mamma att vända dig till.. Jag själv har haft en bra uppväxt med bra föräldrar men har idag nästan bättre relation till min svärmor än till min mamma. Mest för att hon är yngre och förstår mig lite bättre känner jag.. Vad gäller att ge din mamma en andra chans så tycker nog inte jag att hon förtjänar det. Men vill du ändå ge henne det så föreslå familjerådgivning. Om du träffar henne själv så är det så lätt för henne att trycka ner dig i skorna igen även om du tänker att du ska stå emot och vara stark! Lycka till med allt och jag finns om du behöver skriva av dig. Blev som sagt väldigt berörd av din historia! Kram

Jag har en pappa som sedan han träffade sin nya fru för 15 år sen helt dansat efter hennes pipa och svikit mina tre bröder och mig gång på gång, både genom feghet och rena taskigheter. Min släkt har en historia en generation bort om en ung kvinna som fick nog av sin pappas fasioner och sa upp kontakten med honom, så han aldrig mer träffade henne eller de som skulle komma att bli hans barnbarn. Den används alltid som ett varnande exempel, för det var ju så synd om pappan som inte fick träffa sina barnbarn, men jag undrar så vad han gjorde som fick henne att agera som hon gjorde, för jag har själv varit så otroligt sugen på att göra likadant.

Jag önskar verkligen att jag fick klippa kontakten med min pappa, och hade jag varit du så hade jag städat ut min mamma ur mitt liv. Ingenting behöver ju vara för evigt, och om du känner om några år att du vill testa igen så kan du ju göra det, men jag tycker att det låter som att du skulle må bäst av att leva helt utan henne i ditt liv ett tag. Det låter som att hon tar mer än hon ger, och jag tycker inte att familjen är helig i det avseendet.

Lycka till! 

Hej,
Jag har egentligen inte så mycket att säga, jag har ingen erfarenhet av något som liknar det du berättar och kan därför inte komma med några råd eller tips utan ville mest säga att jag blir otroligt berörd av din historia! Sen är det väl så att har man ingen relation med en eller båga föräldrarna ska man inte tvinga fram någon "bara" för att de har skapat och fött dig. En biologisk mor behöver inte nödvändigtvis vara en mamma (om du förstår vad jag menar), och i ditt fall verkar hon inte ha varit en mamma för dig. Att ge henne ytterligare chanser när hon inte direkt verkar ha tagit tillvara på de du redan har gett henne känns för mig, som är oninsatt och oerfaren av liknande, som om det mest skulle tära på dig och inte ge något gott i utbyte.

Sen verkar du ha en helt underbar m2b som har funnits hos dig genom allt detta! Alla borde ha någon sådan.

Varmt lycka till, vad du än bestämmer dig för!

Till TS: Tack så mycket. Jag känner precis som du att om inte ens mamma tycker om en, vem ska då göra det? Jag känner skam över det. Som att det är något fel på mig, fast det inte är det... Speciellt som jag har brutit kontakten med min pappa sedan tidigare...

Du är INTE lat om du inte försöker en gång till, tvärtom har du försökt flera gånger, och det har tydligt visat sig att det inte fungerar. Du är bara 50% av varje relation, och i relationen med din mamma så verkar hon inte bära upp sina 50% utan du får göra allt. Samma sak med din pappa. Du behöver inte ta hand om honom bara för att ni är släkt, det är bättre att säga ifrån att du inte orkar i tid än att bli bitter efteråt. 

Jag förstår att din sambo är arg, det är min också, samtidigt vet jag inte om de förstår hur svårt det är med alla känslomässiga band etc. Det tar ett tag att hitta ett beslut man kan acceptera, det är inte alltid bara att klippa alla band rakt av. Anledningen till att jag frågade om du går till en psykolog, var mest för att då skulle han/hon kunna följa med dig i mötet med din mamma, och han eller hon vet också vad som är "den rätta versionen"/ din version och då kommer din mamma inte undan med sin fasad längre. Samma sak om ni går till familjerådgivning. Då är din mamma tvungen att lyssna till din version. Om man får det via sin vårdcentral/kommun är det inte särskilt dyrt. Men det är bara ett alternativ om du verkligen vill ha en kontakt med henne. Om det mest känns jobbigt så tycker jag att du ska fortsätta leva ditt liv ifred, utan henne. 

Till lmcl: Det är ingenting som säger att du inte får klippa banden till din pappa? Nu låter det kanske som att jag förespråkar att klippa alla band till båda sina föräldrar, och så är det inte. Men min pappa träffade också en ny fru, som inte hade några barn, och sedan dess har han betett sig som att han inte heller har några barn.  När jag presenterade min blivande för honom och han var helt ointressserad så kände jag att det fick vara nog. Okej att han ignorerat mig och min bror hela våra liv, men att ignorera den viktigaste personen i mitt liv, där gick gränsen. Jag har försökt få min pappa att ändra sig gång på gång, men har nu accepterat att det inte kommer att hända. Han bryr sig inte om vad som händer i mitt liv, han skulle inte bry sig om han fick barnbarn osv.  Därför har jag brutit kontakten med honom. Jag svarar om han ringer, men ringer aldrig själv, och hälsar aldrig på honom. Jag har inga förväntningar på honom längre, och det är skönt att aldrig bli besviken igen. 

Jag hoppas att det löser sig för er båda.  

Jag har verkligen tänkt tanken många gånger, men det är flera saker som gör att jag inte tagit steget. Dels skulle min farmor bli otroligt ledsen, även om hon vet hur vi haft det. Dels har jag ju tre bröder som ändå har kontakt med pappa, och då känns det knepigt gentemot dem att bryta med pappa. Dels vet jag att min pappa egentligen inte menar något illa, han är bara helt oförmögen att se saker ur någon annans perspektiv. Och dels har jag precis fått barn, som han är helt såld på. 

Jag känner själv att han för närvarande är både pappa och morfar på nåder, och att han åker ut med huvudet först om någonting mer händer. 

ja du..

Jag har en liknande situation med min far. Dock blev jag inte utslängd.. mina föräldrar skilde sig när jag var fjorton.. men en orättvisa mellan min bror och mig har jag även märkt av min mamma. Hon ursäktar detta idag med att "du var alltid så stark." han behövde det mer.. osv osv. Hon gör stor skillnad mellan min brors barn och mina nu..

Men för att återgå till något som kan vara användbart för dig..
Själv så har jag alltid saknat en "mamma och pappa" dom fanns i livet.. o jag kunde ha kontakt om jag velat... men vad jag saknade var det som jag trodde att alla andra har.. dvs föräldrar som bryr sig och engagerar sig..
Saknaden blev väldigt påtaglig när mina barn var små.. aldrig hade dom någon mormor, morfar, farmor eller farfar.. som ville pyssla med dom.. När kollegor sa vi ska hem till mamma med barnen ikväll o göra julgodis tex.. ´då hade jag lust att börja gråta.. Varför har inte jag någon sådan..

Jag har emellanåt haft väldigt stor ångest.. gått i terapi (av och till hjälpt lite... men) Nu sist gick jag i KBT, det var mycket mer hjälpsamt än att älta gamla saker.. det gav mig verktyg att hantera mina känslor..

Jag hanterar kontakten med min far med att jag tar kontakt när jag känner för det.. Jag kan inte tilltala honom med pappa.. utan tilltalar honom med förnamn. Det fungerar inte att prata med honom.. En gång skällde jag ut honom för då gjorde han samma sak mot min halvbror som är 20 år yngra än mig.. Första gången jag verklgien sagt ifrån på skarpen.. det väckte så mycket gammalt. Det slutade med att han inte hörde av sig på lång tid.. vilket i sin tur gjorde mig ledsen. Jag förstår inte varför, men det är nog längtan efter en förälder som älskar en (trots att jag är vuxen så behöver man det)  Jag tror tyvärr inte.. av egen erfarenhet.. att du kommer att få din mamma att förstå hur du mår och känner dig. Du kan försöka berätta, eller som någon föreslog bjuda in henne i ett samtal med terapeut. Risken är att hon tar det som kritik, och att effekten blir motsatta men det kan ju knappast bli mycket värre än det är så försöka kan vara värt det. Om du orkar och tycker att det är värt ett försök. Men jag tror att om du hoppas på en "normal" mamma dotter relation så tror jag du hoppas på för mycket tyvärr. Om du bara kan intala dig det själv... och "nöja"* dig med att se henne som en bekant eller den som satte dig till världen (det är så jag gör) mycket för att skydda mig själv från att bli sårad gång på gång på gång, då tror jag du kan finna ro i situationen.

Ibland blir jag ledsen och bitter.. inte så mkt nu för tiden som förr. Eller som när han fick en allvarlig hjärtinfarkt.. en del av mig (det låter hemskt) tänkte skit samma betyder inget för mig ändå. En annan del av mig blev otroligt ledsen. Det är trots allt min far.. det är otroligt jobbigt att sörja sin förälder.. när dom inte ens är döda..

Lite rörigt kanske.. men om man varit med om liknande så kan man förstå vad jag pratar om..

Lycka till

Hej

Har också haft en konstig uppväxt med en pappa som producerat fem barn med tre olika kvinnor, levt dubbelliv mm.
Han har varit elak och otroligt orättvis, både vad gäller kärlek men också pengar/presenter mm.

Jag har efter många "försoningsförsök" lagt honom till kategorin avlägsna släktingar, dvs vi önskar varandra god jul, men inget mer. Tråkigt, men jag har mått så dåligt, och det har bara dragit ner mig. Han vet att han gjort fel, men kan inte erkänna det, utan tycker att vi barn ska förstå honom.
Vi "barn" är mellan 30-43 år nu.
Jag gav honom så många chanser, trodde på att man kan förändras, men insåg att vissa gör aldrig det.

Lycka till med din mamma, hur du än väljer att göra, men var rädd om dig så du inte blir än mer sårad

TS:
1. Mår du dåligt av att inte ha kontakt med din MAMMA? (Inte "mår du dåligt över att inte ha kontakt med en MODERSFIGUR"?)
2. Tror du på riktigt att hon har ändrats som människa och faktiskt är intresserad av att be dig om ursäkt, PÅ RIKTIGT?

Är svaren nej så är det "bara" skita i det. Ta inte in uppenbara problem eller sådant som får dig att må dåligt i ditt liv, det kommer med jämna mellanrum ändå.

Blir det ett problem i bröllopsplaneringarna får du helt kallt säga "Jag orkar inte dyka ner i våra problem nu, det får vi ta efter bröllopet"
Om hon verkligen har ändrats och vill ha en genuin relation med dig kommer hon att acceptera det. Gör hon det inte så har du återigen ditt svar där.

Stå på dig ocg lycka till!

Hej TS och ni andra, 

Det är verkligen starkt av dig att berätta om vad du varit med om på ett så uttrycksfullt sätt. Tack för att du delar med dig! Det du skriver påminner om min pappa och farfar där pappa klarade sig själv från mycket unga år och blev brutalt behandlad medan han fortfarande bodde hemma. 

En sak som jag undrar, har du frågor som du vill få svar på från din mamma? Utifrån vad du berättat så kan det kanske vara så. Skulle du vilja prata med henne nu i vuxen ålder om få svar om hon är redo och villig att stanna kvar i samtalet med dig? 

Min pappa och farfar hade sporadisk kontakt under hela min barndom. Ibland funkade det och sedan blev farfar "galen" och då sågs vi inte på tio år eller så. Innan farfar gick bort i cancer (han var bara 66 år) pratade han och pappa igenom allt, verkligen allt, och pappa fick svar på alla sina frågor innan farfar dog. Vet att pappa är jätteglad över det idag även om farfar aldrig var en riktig förälder till honom.

Tänker så här, allt du eventuellt gör med din mamma - gör det för din egen skull till 100%. Om du är osäker, dra dig tillbaka och fråga dig själv varför du eventuellt gör saker med henne. Tror det är livsviktigt att du inte tappar bort dig själv och din egen självrespekt för att gå henne till mötes för att du "borde". (Du borde ingenting!) Det finns faktiskt människor som man måste sluta umgås med omedelbart om de skadar en själv och det gäller även föräldrar. Faktiskt. Stor kram till dig och lycka till!

Tack för ditt svar! För allas svar!

Nej jag har nog inga frågor till min mamma.. Vet inte vad det skulle vara. Hon är som hon är och hon har sina egna  drivkrafter, osäkerhet och anledningar bakom det. Gjort är gjort tänker jag. Förr tänkte jag att för att vi ska kunna samtala i samma rum igen behöver hon först reda ut sina problem med psykolog, bland annat att hon skiftar personlighet efter vilken man hon är tillsammans med.. Men nu tänker jag att hon får göra som hon vill.

Du slog nog huvudet på spiken,  jag drivs mycket av "borde" tyvärr. Vilket jag är medveten om. Jag tänkte att jag borde svara på sms'et och jag borde kanske ha kontakt med henne för att det är något som förväntas.. Men jag vet att hon drivs nog av samma borden där för hon "borde" ha kontakt med sin dotter, och borde vara en bra mamma osv. Och framförallt så har jag upplevt det som under min uppväxt att mycket är ett spel för gallerierna för att framstå som bra och duktig inför andra. Den biten har jag sluppit iaf, jag står upp för mina åsikter oavsett vad folk tycker. (vill dock inte att arbetskollegor osv ska veta detta, därav anonym)

Men nu har tiden passerat för datumet hon föreslog för att ta en fika och jag har inte svarat. Av ren "vett och etikett" känns det dumt att inte svara på ett sms, men allting är inte picture perfect bara för att hon skickar sms.

Det verkar som att hon vill låtsas som att ingenting har hänt, själv har jag låtsats att hon inte finns visserligen. Jag vet inte vad jag skulle få ut av en kontakt med henne om jag ska vara "egoistisk" och tänka så. Med min syster är hon mer som en bästa vän än en förälder, och det fungerar för dem. Men vi har aldrig varit bra vänner som kan prata om något vettigare än väder och vind. Det jag saknar är en modersfigur, men hon kommer nog aldrig kunna vara det för mig för jag vet inte om hon vet hur man gör annat än att se till så att det finns tak över huvudet fram till 18-års dagen. Jag har upplevt det som att hon gärna vill ha något att skryta om, och nu har jag examen från "ett fint universitet" så då passar det sig kanske bättre än när jag gick ett "flumgymnasium". Men det är ju mina upplevelser av hur hon är, vad hon egentligen tänker vet bara hon. Men anledningen till att hon själv började plugga var att det var jobbigt för en intellektuell kvinna som henne att arbeta med outbildade människor som inte har något vettigt att prata om (nästan citat). Känns för mig som lite knasig anledning till att plugga men alla har väl sina skäl.. Men det illustrerar kanske också hur jag upplever henne.

Nu blev det lite utläggning igen.

Tack alla för att ni har läst och kommenterat!
Det är skönt att ha lite utomstående "bollplank" ibland som inte har känslor inblandade i det hela!

Hej!

Nej jag har inte skänkt henne en tanke på flera år förrän smsen dök upp. Ibland har jag visserligen tänkt att det vore skönt att adoptera en mamma som kan hjälpa till vid t.ex. bröllopsplanering eller med framtida barn men min fantasiadoptivmamma är inte min biologiska mamma. Och nej jag har väl svårt att tro att hon har förändrats, bland annat med tanke på hur hon formulerar sig i sms'en och t..ex att jag skulle komma och fira henne på hennes examen är väl kanske inte det första jag hade skrivit. Det som förändrats är att mannen hon var tillsammans med som hitade med att slå ihjäl mig har det tagit slut med.

Jag vet inte ens om hon eller släkten på den sidan vet om att jag ska gifta mig, det är verkligen noll kontakt mellan oss sedan jag fyllde 18. Så jag tror inte det blir problem, oavsett har vi inte råd att lägga till 20-25 pers till på inbjudningslistan. Men eftersom att ingen av dem tagit kontakt med mig överhuvudtaget tror jag inte att de realistiskt förväntar sig en inbjudan heller.

Tack, och tack för ditt svar!

Förstår dig totalt. jag blev halvt utslängd och halvt flydde jag när jag var 16, ifrån min mor. precis som du var det orättvisor, psykisk misshandel och dyligt. Jag kunde aldrig mäta mig med min syster, och likt som du hade jag ganska bra betyg (kanske inte riktigt så bra som du, men inte dåliga).

Ända sedan jag lämnade henne så har jag fått höra att jag är så stark, men man har inte så många alternativ. Jag valde att hålla huvudet högt och göra det som ingen av mina andra syskon har gjort, kommit någon vart. Idag står jag med fast jobb, hus, två underbara barn och en blivande (vilket mina syskon kommer få veta idag och i morgon).

Var glad att du har kunnat förpassa henne in i glömskan, det har jag aldrig haft chansen till. Min mor sprider lögner så att folk skall tro att hon är den underbara mamman. Men nog om mig.

Vet hur det är att bli sviken om och om igen. Det ända jag kan råda dig är att gå på magkänslan, vad säger den? Säger den att du skall ge fasen i det hela, så gör det. Om den säger att kanske ge henne en chans till, tja då kanske du skall prata med någon. Hade jag varit som du så skulle jag nog låta det hela vara, har hon liggat i glömskan så pass länge så låt henne ligga kvar där.

Lycka till!