Ska jag ge henne en femtioelfte chans?
Jag vet inte om jag ska börja från början eller från slutet, jag vill mest få lite reflektioner från personer som inte har någon relation till mig eller min mamma och som inte är förittrade över situationen på ett eller annat vis...
Så here it goes:
På min födelsedag fick jag ett sms från min mamma där hon hade skrivit något i stil med "miss u, kan vi inte ses på en fika nästa helg". För ungefär en månad tidigare fick jag ett sms av henne där hon skrev att hon ville att jag skulle komma och fira henne på hennes fest för att hon tagit sin doktors examen.
Nu till historian: Jag och min mamma har inte haft någon kontakt alls på 7 år sedan hon kastade ut mig hemmifrån då hon inte tyckte att lagen om att föräldrar ska försörja sina barn fram till de är 18 alternativt fram till de är 21 så länge de går gymnasiet gällde henne. Hon sa saker, jag sa saker, ingen är en ängel. efter mycket bråk, bland annat flyttade hon från huset där jag växt upp in i en 4rok lägenhet där hon lät mig sova på soffan i vardagsrummet för att hon behövde ha ett kontor i det sista sovrummet. Trots att jag varit vegetarian sedan jag var 11 hade hon plötsligt glömt det och lagade bara mat som jag inte kunde äta, hon tyckte jag som gymnasiestudent skulle betala hyra till henne och jag hade tagit reda på lagen att hon skulle försörja mig till jag gått ut gymnasiet. Nu var jag ingen strulig elev, utan hade MVG i de allra flesta ämnen med ett par VG som undantag så chanserna såg ganska goda ut att jag inte skulle behöva gå om något år osv. Hon var då tillsammans med en man, som bland annat en gång när jag var i badrummet för att duscha, och först snällt bad dem att byta ut proppen som gick för badrummet då de stod bredvid proppskåpet. De tyckte inte att de hade tid men stod kvar och diskuterade, så jag bad dem igen och det hela eskalerade till att hennes kille/partner stod och slog vannsinigt på badrumsdörren att han skulle slå ihjäl mig och han skulle visa mig osv osv. Innan vi flyttade från huset hade jag en kanin som jag älskade över allt annat, jag har alltid varit tokig i husdjur, och när hon skulle sälja huset sa hon menande till mig att göra mig av med kaninskrället. (Vilket jag inte gjorde såklart, jag övervägde seriöst att bo på gatan tillsammans med kaninen för att få ha kvar honom men när min blivande svärmor fick höra talas om detta fick kaninen bo hos dem istället).
Utöver detta har jag aldrig känt någon stark kontakt med min mamma. Vi har aldrig kunnat prata om annat än väder och vind. Jag väntade i flera månader och använde toalettpapper när jag fick min mens för att jag tyckte att det var pinsamt att berätta. Andra kompisar berättade om sina pojkvänner och allt möjligt för sina mammor men när jag testade och sa till henne att hon inte fick säga något så visste halva släkten om det inom några timmar.
Jag har dessutom alltid känt mig orättvist behandlad av henne, det gör kanske alla barn, men de stora grejerna har varit att min syster fick åka på språkresa i 3 veckor om hon lät bli att röka, dricka alkohol osv. När jag frågade vad jag skulle få så var svaret att hon visste redan att jag inte skulle börja röka eller dricka så jag behövde inget. Mitt syskon fick körkortet betalat medan jag fick betala ihop mitt själv. Mitt syskon fick resa till USA, jag fick ingenting. Min syster fick alltid höra hur vacker hon var, jag fick höra att jag hade en jävla hylla. Jag ville bli journalist men fick höra att jag skulle vara mer realistisk i yrkesvalet, min syster fick sånglektioner av ett proffs betalade till sig för att hon skulle bli popstjärna. Det går väl aldrig att ha absolut rättvisa men jag kände mig mindre värd när jag växte upp. Jag skötte mig själv väldigt mycket, antalet gånger jag fick läxhjälp går att räkna på en hand. Men det fanns ju lärare åtminstone som uppskattade att jag var duktig i skolan så det levde jag på.
Alla händelser ledde till slut till att min mamma slängde ut mig. Jag gick till socialtjänsten för jag hade ingenstans att bo men de sa att min mamma var försörjningsskyldig och att hon kanske inte tyckte om mig för att jag var lik min pappa... (Jag förstår nu efter att ha studerat mer lagstiftning att det inte bara är att hjälpa en gymnasiestuderande ungdom med boende men då hade jag svårt att ta det, jag kände det som att det fanns inget skyddsnät för mig). Kort och gott så bodde jag runt ett tag, låste in mina värdesaker i skåpet i skolan osv tills min pojkvän (och numera m2b) upptäckte det hela och hans föräldrar lät mig bo hos dem. (Jag har väldigt svårt för att fråga om hjälp). Och jag och min mamma har inte haft någon kontakt som helst sedan dess förutom dessa två ovan nämnda sms.
Ibland tänker jag att det hade varit skönt att ha en mamma jag kan diskutera med, prata om livet och vuxenbekymmer som kan dyka upp längs vägen... Men samtidigt har jag aldrig haft någon som riktigt har haft den rollen då jag inte kunnat prata med min mamma tidigare heller. Egentligen tänker jag sällan på det och känner inte längre mycket inför det. Men när de här smsen har dykt upp så började jag fundera lite, ska jag ge henne en chans? Egentligen har jag ingen jättelust att lägga ner energi då det är väldigt skönt att inte bry sig, inte vara besviken längre och bara acceptera läget att jag inte har någon mamma mer än en person om har fött mig men som inte pratar med mig. Trots allt så är det fortfarande samma människa, och vi är så långt ifrån varandra som man kan bli på många sätt rent intresse och personlighetsmässigt. (även om det säkert finns någon likhet, jag har ju bott hos henne i 18 år).
Så jag vet inte, och OM jag nu skulle svara på hennes sms, så tänker jag att en fika är kanske inte bästa stället att diskutera, men jag vet inte vad som skulle vara. Vi försökte ha samtal med en person från socialtjänsten som tredje part när jag aktualiserade det hela.. Men min mamma satt bara och drog lögner om att jag skulle vara psykiskt sjuk och mycket annat så jag har föga hopp på sådant också... Att jag skulle komma på hennes examensfest kändes ju bara rent åt skogen fel, vilken party pooper hade inte det varit om jag dykt upp där. Inte bästa stället att försöka bli sams på tänkte jag.
Vad tänker ni? Jag är mest ute efter lite allmänna reflektioner, jag tror inte att det finns någon quick fix och jag vet inte om jag ens tror att det behöver fixas. Ska jag gå med på en fika, ska jag ge henne en chans till? Är det ens lönt att lägga energi på en person jag aldrig känt något riktigt nära band till?