Ska jag ge henne en femtioelfte chans?

Till TS: Tack så mycket. Jag känner precis som du att om inte ens mamma tycker om en, vem ska då göra det? Jag känner skam över det. Som att det är något fel på mig, fast det inte är det... Speciellt som jag har brutit kontakten med min pappa sedan tidigare...

Du är INTE lat om du inte försöker en gång till, tvärtom har du försökt flera gånger, och det har tydligt visat sig att det inte fungerar. Du är bara 50% av varje relation, och i relationen med din mamma så verkar hon inte bära upp sina 50% utan du får göra allt. Samma sak med din pappa. Du behöver inte ta hand om honom bara för att ni är släkt, det är bättre att säga ifrån att du inte orkar i tid än att bli bitter efteråt. 

Jag förstår att din sambo är arg, det är min också, samtidigt vet jag inte om de förstår hur svårt det är med alla känslomässiga band etc. Det tar ett tag att hitta ett beslut man kan acceptera, det är inte alltid bara att klippa alla band rakt av. Anledningen till att jag frågade om du går till en psykolog, var mest för att då skulle han/hon kunna följa med dig i mötet med din mamma, och han eller hon vet också vad som är "den rätta versionen"/ din version och då kommer din mamma inte undan med sin fasad längre. Samma sak om ni går till familjerådgivning. Då är din mamma tvungen att lyssna till din version. Om man får det via sin vårdcentral/kommun är det inte särskilt dyrt. Men det är bara ett alternativ om du verkligen vill ha en kontakt med henne. Om det mest känns jobbigt så tycker jag att du ska fortsätta leva ditt liv ifred, utan henne. 

Till lmcl: Det är ingenting som säger att du inte får klippa banden till din pappa? Nu låter det kanske som att jag förespråkar att klippa alla band till båda sina föräldrar, och så är det inte. Men min pappa träffade också en ny fru, som inte hade några barn, och sedan dess har han betett sig som att han inte heller har några barn.  När jag presenterade min blivande för honom och han var helt ointressserad så kände jag att det fick vara nog. Okej att han ignorerat mig och min bror hela våra liv, men att ignorera den viktigaste personen i mitt liv, där gick gränsen. Jag har försökt få min pappa att ändra sig gång på gång, men har nu accepterat att det inte kommer att hända. Han bryr sig inte om vad som händer i mitt liv, han skulle inte bry sig om han fick barnbarn osv.  Därför har jag brutit kontakten med honom. Jag svarar om han ringer, men ringer aldrig själv, och hälsar aldrig på honom. Jag har inga förväntningar på honom längre, och det är skönt att aldrig bli besviken igen. 

Jag hoppas att det löser sig för er båda.