Jag tror att jag skiter i det här nu.

Om du läser dina texter - men med "tron" att det är en av dina bästa vänner som skrivit det.
Vad hade din första kommentar varit då?

Gift dig?
Flytta?
Bett henne göra ett försök till? Det kan ju hända att han ändra sig efter att ni pratat om det en 10:e gång...?

Varför ska du slösa en massa energi på en man som inte kan respektera dig?
Och en man som inte ens respekterar dig - kan han verkligen älska dig då? Är det inte bara att han älskar att någon som sköter allt åt honom?

Världen är full av massa trevliga killar - lägg din energi på en som får dig att må bra - hela tiden!

Jag var också i en sådan relation innan jag träffade min nuvarande och m2be. I mitt förra förhållande trodde jag hela tiden att det var jag som gjorde fel och hittade hela tiden ursäkter för hans skull. Men efter 3 långa år så förstod jag att det var han det va fel på. Jag gick ifrån honom och hittade min m2be ett tag senare, och då fick jag verkligen känna på hur ÄKTA kärlek skulle kännas, omtanke respekt och mycket mer. Nu sitter jag här med våran underbara dotter på 3 månader och planerar Dop/ Bröllop Bara 3 veckor kvar, jag är överlycklig. Sätt dig ned med papper och penna och skriv ned bra saker och minde bra saker med din festman, då blir det klart för en vad som väger upp mest, ta aldrig skit från någon.... Lycka till

men huvva.. det värsta var väl att han sa att du kommer "bli ett jävla fett o om du inte tränar mer". det är.. ja.. psykisk misshandel, ska jag ta i med hårdhandskarna. 

ja mena, jag får oxå göra allt hemma. ja städar, väcker gubben när han sover om dagarna, lagar mat, handlar, skottar gården etc. men han respekterar mig ändå.  han är omtänksam och bryr sig. ja mena visst kan han ju fräsa till, men då fräser jag till lika mycket och så är det bra med det. vi vet vart vi har varandra, och om nåt är fel, så kan vi prata om det utan att nån fräser ifrån. 

jag hoppas det löser sig och att du hittar en lösning. 

kram

 

Hej!

Vad tråkigt att det är så... Det låter inte alls bra och mitt råd till dig är att först skjuta upp bröllopet och se till att ni har ett fungerande förhållande först!!! 

För som det låter så respekterar han dig inte och det är ett stort problem när det kommer till förhållanden. Man ska må bra av att vara med en person och inte bli nedtryckt.

Har varit själv i ett väldigt dåligt förhållande förut och det tog mig fyra år att ta mig ut ur det. Nu är jag lyckligt gift med en man som älskar mig över allt annat, men det kom då jag bestämde mig att inte ta skit längre, inte 1% skit från någon människa i hela världen. Man måste älska sig själv! Låt dig inte bli behandlad så! Sätt honom på plats och säg till honom vad du känner annars blir det väl att lämna honom. För det viktigaste är ändå ditt välmående som säkert också påverkar dina barn. Sätt dig själv och dina barn ALLTID först! 

Lycka till :) 

Men gift dig för hundan inte med någon som inte respekterar dig för fem öre! Vill du verkligen ha det så där resten av livet?!

När du ställt in bröllopet kan du fundera på vad som krävs för att det ska vara ok för dig att stanna kvar i relationen öht. Det kommer INTE att lösa sig av sig självt.  Du har försökt prata med honom, men det funkar inte. Kanske tror han att du ska stanna kvar hur han än beter sig, och tycker inte att han behöver anstränga sig. I så fall måste du visa att han har fel.

Mitt råd är att du flyttar ut, men är tydlig med att du gärna vill få er relation att fungera, och att du vill flytta tillbaka när den gör det. T.ex. måste ni gå i parterapi. Vägrar han, ja då är det han som har valt, så låt honom inte få det till att du lämnade honom. Det var HAN som valde bort relationen när han valde att inte jobba på den. Det kan också vara bra för dig att prata med någon själv, oavsett om du får med dig honom eller inte. Du behöver bli tydlig med vad du vill ha och behöver i ditt liv, och hur du ska gå tillväga för att få det.

Ärligt talat låter han inte som någon som är benägen att ändras så mycket som behövs för att han ska gå att leva med. Så du måste bestämma vilken av dina önskningar som är viktigast:
1) Du vill leva med honom
2) Du vill ha en relation där du känner dig uppskattad och respekterad, där du får stöd och blir upplyft snarare än nedtryckt och förminskad.
Tyvärr verkar du inte kunna få båda sakerna samtidigt. Så du måste välja en av dem.

låter precis som mitt ex. Det kändes som att det bara eskalerade med att jag som person gjorde en hel del av hushåll, mat, fixade med det mesta andra, ja i princip allt.. och väckte honom på morgonen medan han låg i sängen och vägrade gå upp som en tjurig unge om jag gjorde det på fel sätt. Helt vansinnigt! 

Jag försökte få honom gång efter gång att bidra till något men det funkade inte med vad jag än gjorde. Istället så tyckte han att jag var helt dum i huvudet och jag inte förtjänade den respekt som han annars kunde ha gett mig. Det var alltså mitt fel. Och jag själv blev ju bara en tjatig människa som mest ville få gehör för något, istället så tjatade jag på honom nästan jämt om något, för annars så var det jag som fick göra allt själv.

Vi har två gemensamma barn och vi gifte oss faktiskt, ett bröllop som han hela tiden påstod att han så gärna ville ha men som jag fick vara drivande i och fixa allt för själv. Han tog inte ens hand om barnen om jag skulle fixa nåt inför bröllopet (typ sy) medan han inte gjorde nåt.. utan då fick jag ta barnen också. 

Vi var totalt tillsammans i 5 år, 1 år som gifta. Jag lämnade honom tillslut, kände att jag går sönder som människa och att det spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör. För det funkade bara inte och jag var bara ett sönderstressat vrak. Trodde tillslut att jag var den där hemska tjatiga människan som var omöjlig att leva med (hans ord) 
men så nu i efterhand lever jag med en man som allt bara funka klockrent med. Vi bråkar aldrig om städning eller sånt han skulle aldrig säga saker som mitt ex gjorde eller på något sätt beskylla mig för att det är mitt eget fel att jag inte får någon respekt osv.. 
Mitt ex däremot är likadan fortfarande. Nu i nytt förhållande, men han försöker ju då och då att fortfarande beskylla mig för saker som händer honom, precis som han alltid gjort. För han själv bär ju aldrig något eget ansvar över sina egna val (suck)

Nu blev kanske mitt inlägg lite rörigt och detbehöver inte vara såhär för er, men min erfarenhet är att det blir inte bara magiskt bättre för att man gifter sig. Ni kommer fortfarande vara samma människor. Och det räcker inte alltid tyvärr att älska någon om man den största delen av tiden får bara skit tillbaka. 
 

Usch, jag känner igen mig i vad flera skriver. Har varit tillsammans med en liknande kille i sju år. Jag gjorde allt i hemmet. Lagade mat, handlade tog hand om hans son, köpte deras kläder, packade alla ryggsäckar, matsäckar, resväskor, passade alla tider, hade koll på allt. Om jag jobbade sent, kom hem efter 20.00, möttes man antingen av en hungrig pojke som undrade vad vi skulle äta,( mitt ex höll på med något som gjorde att han glömde tid och rum och sonen vågade inte störa honom) eller så möttes man av en sambo som var sur över att han hade varit tvungen att laga mat åt sig själv och sin son. Tro inte att han lagat så det räckte åt mig också, för hur skulle han kunna veta att jag var hungrig! Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna berätta om denna man men för att summera så var han en stor egoist som inte kunde visa någon annan människa uppskattning, (gällde alltså inte bara mig utan även sonen) Jag pratade med honom så många gånger om vad jag förväntade mig av honom, vad jag som flickvän skulle uppskatta, att jag kände att jag bara gav och gav men aldrig fick det minsta lilla tillbaka. Då sa han att jag hade något konstigt bekräftelebehov som ville bli tackad för allt jag gör. Han tyckte inte att han behövde tacka mig för någonting (fick aldrig något tack för maten, tack för att du köpt nya regnkläder åt pojken, tack för att du skjutsade honom till träningen mm) aldrig tack för någonting! Han vägrade tom att säga grattis när jag fyllde år för det var bara löjligt av mig att begära det! Fick så mycket skit och blev så nedtryckt att jag tillslut trodde att jag var värdelös. Trodde inte att jag förtjänade något bättre. Vändpunkten kom när vi åkte på en resa tillsammans som jag bokat och betalat, i tron att det skulle förbättra var relation. Men inte. Han var precis lika dan och betedde sig på samma respektlösa sett som vanligt, men jag fick lite perspektiv på det hela när man låg på en sandstrand i Thailand och han kom med dricka bara till sig själv, för hur kunde han veta att jag var törstig... Då bestämde jag mig. Är man inte lycklig i Thailand så är man inte lycklig hemma heller.

Förlåt för ett långt inlägg, men jag hoppas inte att du gör samma misstag som jag gjorde och tror att det ska bli bättre, för det blir det inte. En gång egoist, alltid egoist.

Nu lever jag ihop med världens underbaraste och mest romantiska kille man kan tänka sig. En sån som man bara trodde fanns i filmerna. Vi ska gifta oss i sommar och jag är så otroligt lycklig. Måste nypa mig i armen varje dag för att förstå att det inte är en dröm!

TS, du förtjänar något bättre! Alla har rätt att känna lycka, och jag hoppas verkligen att du träffar någon som kan ge dig den!

Alltså det är ju nåt fel med karln. Frågan är väl om det är ett fel som går att fixa, eller om det är permanent? Om han har perioder där han blir som en helt annan människa, låter det som psykisk sjukdom. Dessa "skov" kanske kan undvikas med medicinering? I dessa "perioder", förändras hans beteende generellt, mot alla människor, eller bara mot dig? Om det är mot alla, så är knappast parterapi lösningen...

Men TS - hans lycka och psykiska hälsa är inte ditt ansvar. Om du far illa måste du se till dig själv. Stötta, men inte mer än du klarar av.

Jag håller med många här, så ska du inte behöva ha det! men jag vill också lägga ett till perspektiv på det - ni är två i det. han ska inte ta dig för givet, och du har belyst det genom att prata med honom. Men du har också vant honom vid det och slutar inte med att skämma bort honom, alltså accepterar du det också.

 

Min sambo är lite liknande när han är på jobbet och jag säger kort och gott - nej jag vill inte prata när du jobbar (eller äter macka eller vad det nu är) och lägger på. Han får stå med luren i handen och han har slutat göra annat när vi pratar. På samma sätt - vänta inte när han pratar i telefonen vid olämpliga tillfällen - du ska inte påverrkas av det.

 

Nu vet jag inte hur det ser ut med om ni båda arbetar, om du är föräldraledig eller så, men jag hade varit lite barnslig... Sagt att" nu har jag bokat in mig på träningspass varje tisdag och torsdag kl 18, så då måste du vara hemma, fixa mat och ta hand om barnen. du har ju sagt att jag behöver ta hand om mej själv, så jag vill ha din stöttning.

vad man sen gör på de två timmarna är en annan sak, men då måste han hjälpa till mer och ser att det inte är en dans på rosor...

Alltså jag fattar verkligen inte hur det går till!! HUR kan det finnas kvinnor som sköter ALLT i hemmet?? Kvinnor som dessutom har egna jobb?? Hur kan ni vara så ryggradslösa att ni accepterar ett sånt liv?? Vadå "det är jag som väcker honom", "det är jag som fixar maten", "det är jag som packar alla väskor". Helt sinnessjukt.

Jag är gift med en underbar man, ingen av oss hade varit sambo tidigare när vi flyttade ihop. Vi är heller inga 19-åringar utan båda haft eget boende i flera år. Men oavsett bakgrund är det för mig helt obegripligt att inte dela upp hushållsarbetet i ett hem där båda arbetar! Att var och en tar ansvar för sin egen väckning och sin egen resväska är helt självklart. Här lagar vi maten varannan dag och den andre diskar. Skitenkelt.

Men visst, vill ni leva ihop med odrägliga, bortskämda jättebebisar som tar mindre ansvar än vad barnen gör, så varsågoda...

Hej!
jag var ihop med en psykopat i några år och det du skriver påminner om vårt förhållande. tyvärr så blir det inte bättre. det blir bara sämre. ta dig därifrån fortast möjligt. för mig slutade med att jag försökte ta mitt liv (ingen läkare etc kan förklara varför jag ens är i livet idag, jag borde ha dött, om inte det så fått bestående skador, men jag är frisk). så snälla lämna och hitta en ny som respekterar dig på riktigt. för mig tog det 4 år att hitta min thomas, men det var värt den väntan.

Hej Anonyma du ;)
Jag håller med dig. Däremot är jag inte ryggradslös, snarare kuvad och det inser jag nu.
Att laga mat och diska varannan dag är en bra lösning. Alla kan inte använda sig av den tyvärr. Anledningarna är skiftarbete t ex, annars hade det varit en ypperlig lösning. 

Fyfan vad tråkigt att höra att du mått så pass dåligt :(((((
Jätteglad för din skull att du hittat din T och att du mår BRA! Jag ska ta dina ord med mig.

Tack för att du delade med dig..
Kram

Intressant att du tar upp detta, för det är bara mot mig hans beteende förändras - men det är också för att jag är närmast honom. Han "avreagerar" sig och projicerar ganska mycket på mig och sedan ler han mot alla andra. Så det känns som om det bara är jag som får se skiten.

Han kan heller inte erkänna att han mår dåligt eller så, det är bara mitt fel.
Och det är precis såhär min pappa behandlar min mamma.
Det känns som om jag blivit tillsammans med min egne far!

MEN VARFÖR I HELA FRIDENS LILJOR VÄLJER MAN ATT VARA KVAR???? Säg inte nu- för jag älskar honom och han är sååå go ibland.. Alla har vi väl haft en stor kärlek och förlust, klart man känt att hjärtat ska gå itu men vi vet även att det blir bättre och man går vidare. Hur kan man bara sitta på röven och köpa läget för att sen vilja  att folk ska känna för en och ens sits.. Man väljer sitt liv, gör det eller sluta gnälla.. Fy så arg jag blir..

Jättebra fråga. Jag undrar själv också. Och dessa ord var precis de jag sa själv, innan jag plötsligt befann mig i samma sits. Jag ses som stark, självgående, har "skinn på näsan", är erfaren, rolig, spontan och är en person som både syns och hörs. Skrev mest för att skriva av mig. Och jag tror att det är viktigt att kvinnor som känner sig psykiskt misshandlade får göra det utan att mötas av ilska. Däremot förstår jag ju dig iom att jag själv sa precis så. Har aldrig känt mig såhär tudelad förr!

Det finns hjälp för dessa kvinnor om man vill ta sig ur men känner att man inte kan.. Men när man ställer frågan i öppet forum att man inte vet vad man ska göra då det ibland är delvis bra och det funkar men större delen blir man behandlad som hundbajs under dojan så ser jag rött och ställer bara mig frågande vem som är mest korkad av dom? Det enda jag kan hoppas att man inte ynglat av sig och låter barn växa upp i sådan miljö. Valet kommer alltid vara ditt hur du vill leva med medkänsla har jag svårt att ge då det handlar om nåt så enkelt som att ta på sig skorna, öppna dörren och gå därifrån.

Fast om man har svårt att visa medkänsla, så ska man kanske överväga att inte skriva i trådar som ligger i "känsliga rummet". Det är liksom ett av förbehållen för just den typen av trådar. Det kan du se om du läser forumreglerna.
Den absolut första och största hjälpen för människor i svårigheter, är förresten enligt mitt förmenande allas våra attityder och hur vi bemöter varandra. I öppet forum,på nätet, runt fkaborden ipå arbetetsplatser, ute på stan, i våra familjer...

Att ta sig ur en situation där man lever förttryckt eller misshandlad, är oerhört mycket mer komplicerat än att bara öppna en dörr. Det har ingenting alls att göra med att vara korkad eller dum i huvudet. Vi vill nog gärna tro att bara vi är självständiga, intelligenta och klarsynta, så kan en sådan sak aldrig drabba oss. Tyvärr fungerar det inte så. Och tro mig, den som bankar hårdast på kvinnan som gått på den här typen av minor, är i de allra flesta fall kvinnan själv. Ännu en bekräftelse på hur dum, värdelös nolla hon är...och är hon så dum, så förtjänar hon ju inte bättre.

Jag blir också arg och frustrerad när jag läser om sådana här förhållanden och man kan visst behöva inse att någon blir arg över det hela, för det är en bekräftelse på att något är fel. men utöver det behöver man andas insikt om att det krävs styrka, stöd och kraft att ta sig ur sådant där någon krympt ens värld och förminskat ens värde.

När jag läser ditt inlägg får jag en stor KLUMP i magen. Jag har levt i en liknande relation. Jag säger bara LÄMNA.

Det kommer aldrig någonsin bli bra, du kommer alltid få höra saker och när han känner att du inte gillar saker och drar dig undan så matar han på med bra saker för att du ska stanna.. Manipulativ är ordet.

 

Du snälla, du är värd så mycket bättre, du kommer få höra skit igen, och du ska INTE ta det.

Sätt dig själv i första rummet. Gick in på din sida och läste och du skriver att du njuter varje sekund av bröllopsplanerandet. Tydligen gör du inte det. Åh snälla alla som läser detta, låt aldrig någon vara destruktiv eller elak mot er. Stå på er.Jag har en vän som lever i ett sådant förhållande nu och jag har sagt till henne. När jag pratat med henne hatar hon relationen.. Men efter ett tag är det bra igen.

Jag skrev ett mail till henne om saker. Sen bröt hon kontakten med mig.

Inte kul, men jag hoppas en dag att hon inser att jag hade rätt och TACKAR mig !

 

Lycka till !

Du kommer säkerligen hitta en ny man , som är UNDERBAR som respekterar dig för den bra personen du är.

 

ja jag önskar ingen kvinna mitt ex. han var (är!) en hemsk människa. jag har alltid varit en tjej med skinn på näsan. han bröt ned det, bit för bit. mina vänner kände inte igen mig, jag var bara 17 år när vi träffades och lätt att manipulera. efter många turer om slut och ihop så gjorde han slut för gott och det var det bästa som hänt mig inser jag nu. min pappa satt och vakade när jag låg i koma av tabletterna jag tagit, då ringde han idioten, min pappa som annars är ganska feg säger "elin kan tyvärr inte prata nu för hon ligger och KÄMPAR FÖR SITT LIV. ingen vet om hon kommer att överleva. hon ligger i koma. om min dotter dör ikväll ska jag se till att du får stå för vad du gjort inför dina vänner och inför din familj. jag ska se till att det jagar dig resten av ditt liv. du är inte välkomen i vår famiilj mer och du ska hålla dig borta från elin.". ibland kan han min pappa =).

nej huah aldrig mer han. nu har jag ju thomas som inte ens skulle kröka ett hårstå på mig och som blir ledsen så fort jag blir ledsen. han klarar helt enkelt inte av att se mig gråta. fin kille, bästa killen. alltid en famn öppen att krypa in i. alltid (nästan) glad, aldrig arg (ibland på datorn dock ;)). men han säger vad han tycker han är ingen mes så att säga. oj så vi skrattar ihop, jag skrattar minst en gång varje dag =). han är väldigt kärleksfull och snäll, visar alltid hur mycket han tycker om mig.

tyvärr så slutade inte mitt dåliga omdömme av psykopatexet utan jag råkade ut för 2  våldtäkter också (sammanlagt 3 för jag blev våldtagen som 16 åring), så jag har haft det tufft i livet, men det har lärt mig att jag klarar allt och att jag är värd det bästa. när jag gifter mig om en månad byter jag efternamn och då finns inte elin falk mer, elin falk är bara elände för mig. nytt namn, ny start =).

summan av mitt långa inlägg är att du förtjänar bättre...så mycket bättre. för mig tog det 4 år efter psykopatexeket  och 1 år efter den tredje och sista våldtäkter och i samma veva också 3,5 år av terpai för att fungera som människa igen. thomas vet vad som hänt och han skulle säkert vrida nacken av dem som gjort mig så illa om han såg dom. men han tröstar, stöttar, pushar, finns där osv. sen är han lugn, väldigt lugn och jag med min adhd behöver en lugn en. =).