Jag gillar inte ordet "perfekt" i framtida form... Alltså att det måste bli perfekt...
För om man strävar efter perfektion så är det stor chans att man blir ledsen och besviken om det inte blev exakt på pricken som man tänkt sig.
Om man däremot strävar efter att det ska bli lyckat / bra / minnesvärt så kanske man minns det som perfekt
Jag kan berätta hur det gick till när vi bestämde oss...
Det är nog det minst planerade frieriet i värdshistorien (eller inte långt därifrån) men när jag ser tillbaka på det så känner jag bara - hur kunde vi ha gjort på ett annat sätt när det här var så bra för oss...
Kan ju börja med att berätta bakgrunden. Vi hade varit förlovade i ca 5 år, tillsammans i 7... och vi hade pratat flera gånger om att vi kanske skulle gifta oss nästa gång "vårt" datum inträffade på en lördag. Men det var mer än 3 år dit, och min mamma var väldigt väldigt sjuk. Både KOL och MS...
Hon åkte in och ut på sjukhus konstant och hade nu mer eller mindre beordrats att vara på ett vårdhem (tillfällig placering) ett tag för att se om det hjälpte, då många av hennes akuta färder till lasarettet berodde på ångestattacker.
Vi hade sett att vi kunde få "vårt" datum nästan ett år tidigare, om vi vände på månad/dag och det kändes som en bra lösning, men inget var bestämt över huvud taget...
Jag och brorsan kallades till vårdhemmet för att försöka hjälpa läkarna att övertala mamma till att ta en fast plats på en annan avdelning, för hon ville åka hem men hon klarade sig inte hemma och det gick inte att få in dom hjälpmedel hon behövde i hennes lägenhet heller. Så vi tog med mammas barndomsvän och åkte till mötet.
Mamma sitter som vanligt och är tjurskallig. Envis som en röd gris brukar hon anklaga mig för att vara (undrar vad jag fått det ifrån? )
Så till slut säger jag: håll för öronen nu brorsan, för det här ska du inte höra...
Och så vände jag mig till mamma och sa att vi har pratat om att gifta oss (hon har tjatat om vilket äktenskapstycke vi har sen första gången hon såg min make). Och att vi har tänkt oss det här första datumet, men att då måste hon ta den vårdplatsen och göra allt hon kan för att leva fram till dess. För om hon fortsätter som hon gjort så skulle det vara stor risk att hon skulle gå bort inom kort.
Hon tittar på mig en stund och vänder sig sen om till doktorn...
"Hur stort sa ni att rummet var?"
Sen var det ju bara att åka hem och säga till den blivande maken då att "vi gifter oss det datumet som vi pratat om bara så du vet". Ok sa han, och så var det inte så mycket med det.
Men det var ju fortfarande över 1,5 år kvar till datumet. Och tyvärr klarade mamma sig bara till två månader innan. Sen orkade hon inte längre... Men jag vet ju att hon dog med vetskapen om att det hon önskat så hett och så länge, skulle bli verklighet och att hon faktiskt hade möjligheten att vara med och hjälpa till också även om det "bara" var ekonomiskt...
Så...
Mitt råd till dig är att släppa det där "perfekta" och försöka hitta något som ni kan se tillbaka på med glädje.
Istället för att överraska din blivande make med ett bröllop (som han då kanske känner sig intvingad i även om ni har pratat om att ni ska gifta er) så skulle jag föreslå en romantisk weekend för er två, eller en picknick eller liknande där du inte bara tar upp frågan så där lite allmänt.
Utan kanske gör en grej av det.
Gå ner på knä? och verkligen fria.
Säg ett datum och en plats: "Jag älskar dig och vill tillbringa mitt liv med dig. Vill du gifta dig med mig den X/X-201X i XXXX?"
Och sen kan ni planera bröllopet gemensamt...
Lycka till hur du än gör