avund är en dödssynd....

Jag kan också känna mig avundsjuk ibland, speciellt då de vännerna som inte varit ihop lika länge som vi  t ex köper hus, förlovar sig eller skaffar barn... Självklart är jag glad för deras skull också men ibland känner man att det borde vara vi som gör det där eftersom vi har varit ihop mycket längre, det känns liksom orättvist på nåt sätt. 

Blev jätteavundsjuk på en kompis då de förlovade sig förra sommaren, något de planerade tillsammans och berättade för alla långt i förväg att de skulle göra. Och vi har varit ihop 3 år längre än dem.. Men en vecka senare friade min sambo till mig och det kändes faktiskt som en liten vinst att han i alla fall planerade det utan mig och överraskade mig med ett frieri. Jag vet, jättelöjligt, men det var något jag väntat på ett tag.. Vi sa från början att vi planerar att gifta oss året därpå medans de sa att de får se när det blir, varpå jag misstänkte att detta bara var nåt de gjorde för att de var kära och inte alls för att de ville gifta sig, vilket jag kände mig lite nöjd med. Nu har de också börjat planera bröllop, då han friade till henne för ett tag sedan (jag fattade ingenting, trodde de redan var förlovade...) men vi kommer i alla fall att hinna gifta oss före dem då vårt bröllop blir ca 14 mån efter förlovningen och deras 1,5 år efter sin. Det känns ungefär som att "nåt hinner vi i alla fall före dem med". Usch, jag känner mig helknasig men det är så jag känner.. Mitt problem är nog som sagt att jag vill hinna göra dessa stora saker före kompisarna som inte har varit ihop lika länge, eftersom det därmed känns som att vi "borde" göra det först...

Borde och borde....
Allt är väl individuellt?
Det finns väl ingen mall man måste följa att efter 2 år måste man bo ihop, efter 3 måste man förlova sig och efter 4 år ska man gifta sig och sen får ingen gå före i kön!

Det kanske inte passar för de som blir tillsammans då dom är 14 eller för de som träffas då dom är 40.
Allt beror väl på vem man är och vart man befinner sig i livet?

Jag har en vän som varit tillsammans med sin kille i ett år ganska precis.
Dom förlovade sig o flyttade ihop förra hösten,
gifte sig för en månad sedan och får sitt gemensamma barn nu i sommar.

Jag och min sambo har varit tillsammans i tre år,
förlovade i ett år.
Vi har en liten kille på snart ett år men giftemål blir först nästa sommar.
Så dom hann förbi oss med själva bröllopet än fast vi varit tillsammans längre.
Jag är glad för deras skull!

Och jag är glad att vi gör en sak i taget.
Det var stort att flytta ihop efter ett år,
förlova sig och få barn efter två år och efter 4 år blir jag hans fru.
Jag hade inte velat göra bort allt på ett år.

Vi har vänner som varit tillsammans längre än oss som har barn ihop och är förlovade men inte pratat om giftemål.

Är det inte bättre att sluta jämföra och tänka att man fick "mer" bara för att dom planerade att förlova sig medan din kille faktiskt friade.
Och jo, man kan fria än fast man är förlovade.
Då vi förlovade oss bestämde vi inte när vi skulle gifta oss, bara att det självklart ska ske.
Och jag friade i mars i år med frågan om han vill gifta sig med mig nästa sommar (jag frågade inte om han ville gifta sig med mig eftersom att vi redan sagt att vi skulle det. Frågan var om han ville göra det nästa sommar).

Spelar det ngn roll om din kompis och hennes kille kom överens om förlovningen medan din kille överraskade med ett frieri till dig?
Är hon "sämre" för det?
Går det att se ner på henne då?
Känns det bra?

Jag tycker att det låter jätte trist att tänka sådär.

Glädjs med varandra och gör saker utan att det handlar om att göra något före någon annan.

Även känslor börjar med en tanke om än omedveten ibland.

Om du bestämmer dig för att ändra tanken så ändras även känslan.
Om du inte vill känna den där avundsjukan kan du ju jobba med hur du tänker kring det hela.
Så länge du har uppfattningen att ni borde göra sakerna först för att ni varit tillsammans längst
så kommer den där avundsjukan som ett brev på posten.

äsch.. nu har min systers bästis gift sig...självklart är jag väldigt glad för hennes skull.. men...  vill oxå!!  den här gröna häxan är svår att tygla... 

JesFre skrev 2012-06-26 12:35:19 följande:

Jag förstår dig. Jag kan känna igen mig i det du skriver. Men i mitt fall är det värre med barn, mycket för att det är fler som får barn än gifter sig bland mina vänner just nu. Nu har jag och min fästman bara varit förlovade i 10 månader och våran plan är att gifta oss om 3 år. Men tre år känns väldigt väldigt väldigt långt bort ibland.

Angående din rädsla för att folk ska tro att det kanakar i fogarna om ni gifter er om 3 år. Vore det inte värre om ni gifte er nu trots att din fästman inte är redo och det börjar kanka i fogarna av den anledningen? Jag vet att det är jobbigt att vänta när man själv är redo. Men ibland är det bättre att faktiskt vänta lite.

Men om du vill få klaga av dig lite så är det bara att skicka ett pm

Vill bara tacka för din kommentar! Satt och skrollade runt här eftersom jag sååå längtar efter att min fästman ska känna sig redo att gifta sig och vilja planera datum. jag har velat planera bröllop ett bra tag men han säger att han inte är redo och att jag måste respektera det. Vilket jag ju absolut försöker göra! Han försöker säga till mig att han älskar mig och att vi ska gifta oss, men att han vill inte stressa, och jag har verkligen förståelse för det. Men jag blir så ledsen varje gång vi har en mysig dag på tu man hand och jag känner att "idag" vill han nog prata.... och så blr det ändå inget.

Jag tvivlar inte alls på at han älskar mig.Jag vet att han älskar mig och det är jag inte orolig över.... men i alla fall

Så läste jag din kommentar om "Angående din rädsla för att folk ska tro att det kanakar i fogarna om ni gifter er om 3 år. Vore det inte värre om ni gifte er nu trots att din fästman inte är redo och det börjar kanka i fogarna av den anledningen? Jag vet att det är jobbigt att vänta när man själv är redo. Men ibland är det bättre att faktiskt vänta lite."

Kändes så nyttigt att få lite distans! Jag ska försöka tänka såhär i fortsättningen!

Tack

Här är en till som också kan känna avundsjuka ibland. Vissa perioder är det väldigt jobbigt. Min avundsjuka gäller främst barn, fler barn. Jag skulle så gärna vilja ge vårt barn ett syskon. På något sätt känns det som att jag inte har någon rätt att känna avundsjuka gällande den saken eftersom jag redan har ett barn, vissa kan inte ens få det. Självklart uppskattar och älskar jag vårt barn, utan tvekan!, men saknade av fler barn är ändå stor. Jag kan också känna avundsjuka gällande jobb. Jag har inget jobb. Jag har aldrig haft ett jobb. Endast några små vick, men det är inte mycket att hänga i julgranen. Hur många jobb jag än söker, så nej. Tack vare den saken, så är vår ekonomi usel. Min man har visserligen ett jobb, men han tjänar inte bra alls. Jag skulle så gärna vilja köpa ett hus. Se vårt barn växa upp i ett kvarter bland andra barn, kunna leka ute på gården och min man kunna meka i garaget medan jag planterar blommor i rabatten. Att ha grannar att prata med, bjuda in på middag och umgås med.

Allt känns så långt bort, att när vi väl kan få allt det där, som vi vill ha.. så är det försent.

Våra vänner har barn, och väntar barn, många barn. De har hus och jobb och ett helt annat liv. Jag känner mig utanför och ensam. Vi hör inte hemma och passar in någonstans. Jag missunnar inte våra vänner allt det, utan jag är väldigt glad för deras skull.. trots det.. så kan den där jobbiga avundsjukan smyga sig på titt som tätt.

Jag tror att det är väldigt olika saker vi avundas varandra för. Min mamma har alltid sagt till mej att alltid försöka tänka på vad jag har istället för vad jag inte har och då inser jag ju att jag har väldigt mycket. Det finns nog en och annan som avundas mej. Jag ser bra ut utan att behöva träna/tänka på vad jag äter/sminka mej, har ett väldigt bra och eftertraktat jobb, tjänar bra, har en superbra familj som alltid ställer upp, en snygg och helt underbar man. Men det finns några saker som jag inte har som jag skulle kunna ge mkt för...

Jag avundas folk som har mkt vänner. Jag hade inte haft något emot att vara "fulare" eller tjäna mindre om jag bara hade haft några fler vänner...

Jag avundas folk som har barn. Jag var med barn och gjorde abort och kan inte förlåta mej själv för det.

Jag avundas folk som har gjort mkt i livet. Jag är uppväxt i en "strikt" familj och fick sällan gå ut, resa, festa osv. Jag har inga hobbys heller så jag är "ospännande" som person. 

Så, saker är inte alltid som de ser ut att vara. Jag har hört flera människor säga till mej att de gärna skulle se ut som mej, ha mitt jobb, byta liv med mej. Men vem vill leva ett liv utan vänner? Ja, vi hade råd att lägga 200 000 sek på vårt bröllop. Men det är ju inte kul att ha ett stort bröllop utan några vänner...

CoG har rätt. Det finns många ensamma personer som inte ens skymtar någon att dela livet med i horisonten. En gång i tiden gick jag omvägar kring lyckliga par.

TS: En fundering - du tror inte han vill skjuta på äktenskap för att han tycker att vigsel + festande är en social påfrestning?

En vän till mig förlovade sig och skulle gifta sig inom ett år. Samma år hade jag och min blivande tänkt gifta oss såklart, fast de hade gått ut med sitt och vi inte. Har varit förlovad med min blivande sex år! Så vi har hållt ihop längre. Blev rädd att folk skulle tro att vi gifte oss för att dom gör det, visade sig att de nu ställt in allt och att de inte är ihop längre!!! Så kan det gå :/ Och att folk ska tro att vi gifter oss för att vi har det lite dåligt och hoppas att det ska bli bättre.. Den tanken slog inte mig förrens nu! Hoppas inte folk tror det!

jag skulle snarare tycke att dom måste verkligen älska varandra som efter nio år tillsammans gifter sig.
tror att folk snarare tittar konstigt på de som gifter sig vid 21 och tidigt, många har ju åsikter om att det går för fort då och de åsikterna slipper ni ju. det kommer uppfattas mer moget och genomtänkt om ni gifter er om tre år och då är du 24 tänker jag? blir inte det skitbra?
ingen kommer tänka att det knakar i fogarna!

En liten tanke...

"Det är ingen tävling"