Hur möttes ni? Berätta och vinn!
Jag började på kårhuset under mitt andra år på universitet, år 2008. Ganska exakt ett år senare började Stefan där. Närmare bestämt 27/8 2009. Denna första kväll jobbar han i baren och jag jobbar som baransvarig. Jag kommer själv inte ihåg jättemycket från kvällen, uppenbarligen gjorde han inget större intryck på mig ;) Men han kommer ihåg mig. Långt senare får jag veta att hans första intryck av mig är att jag är sur och grinig. Lyckligtvis ändrades det!
Under följande halvår jobbar vi tillsammans då och då, umgås med samma personer och är på flera gemensamma fester. Med tiden blir vi vänner.
I april 2010 är det en större fest på kårhuset. Jag är där som gäst tillsammans med en vän (som för övrigt ska agera toastmadame på vårt bröllop) och flera andra. Stefan jobbar i baren fram till kl. 22. Under kvällen berättar jag för min vän att jag tror att Stefan flirtar med mig ibland. Och att jag tror att jag flirtar tillbaka.
Efter jobbpasset sluter sig Stefan till sällskapet och vi umgås hela kvällen. Efter kårhuset stängt tar jag hans väska på skoj och går iväg. Han följer efter. Halvvägs åt mitt håll stannar vi på ett mindre torg och sitter i över en timme och pratar. Efter ett tag blir det väldigt kallt och jag säger att det nog är dags att gå hem. Vi kramas och tanken är att vi sedan ska skiljas åt, men..... vi fastnar där och står i denna omfamning i 45 minuter (roligt nog har jag en klocka rakt framför mig och vet därför exakt vad klockan är hela tiden). I efterhand har vi haft ganska roligt åt detta.
Efter denna kväll var det tydligt att det var något mer än vänskap mellan oss, men på grund av olika omständigheter följde sedan en turbulent tid och det dröjde ungefär en månad tills vi faktiskt bestämde oss för att satsa på varandra. Ytterligare en månad försökte vi dölja att vi träffades, men jag har en känsla av att vi inte lyckades så bra. Folk verkade inte så förvånade när det väl blev officiellt :)
Varför jag fastnade för honom? Svårt att precisera tycker jag, det var nog hela hans personlighet och en känsla för att det fanns något att utforska. Och hans humor, jag har alltid sagt att jag måste ha en kille med en egen humor och som förstår min. Varför jag älskar honom är lättare: det är för att han är en alldeles genomgod människa och att vi har så roligt tillsammans. Han är min bästa vän och den första jag vill berätta saker för. Han får mig att skratta. Han ser saker positivt och gör mina mörka skuggor åtminstone fem nyanser ljusare.
Bilden är från 2010 och visar varför vi passar så bra ihop. Vi är precis lika galna :)
