Svartsjuk pojkvän

mitt sk ex vart oxå svarsjuk, det gick bra i 1.5 år med enbart svartsjukan, han va som du beskriver som din kille, efter ca 1,5 år träffade jag en otroligt bra gammal vän (kille) som stannade och hälsade kramade om mig hälsade även på min dåvarande kille, efter han färsvunnit och jag och killen stod kvar sa det bara pang, han misshandlade mig grovt på plats för att jag skulle haft en relation till killen ,trodde aldrig under den tiden vi var ihopp trots svartsjukan att han skulle slå mig, men ack så fel jag hade det slutade med skyddad identitet tills rättegången var och 4 år efter , detta är ej ett normalt beteende

Vet inte hur jag ska se det. Kan bara säga att jag själv går till en terapeut som har lovat mig att han inte är typen som skulle misshandla mig. Han har inget övrigt i sitt beteende som tyder på att han skulle göra så. Exempelvis ringer han aldrig och kollar mig. Det kan gå flera dagar innan han hör av sig. Han har inte de tendenserna... Däremot kan jag känna av att han försöker styra mig med sitt minspel. Jag är inte säker på om jag överdriver det eller inte... Det är en känsla jag har. Men hursomhelst kontrollbehov har han inte. Han är inte heller en sån kille som vill binda sig så snabbt som möjligt. Inte alls. Hos en kille med som har tendenser att misshandla en kvinna finns både kontrollbehov och en vilja att binda sig snabbt. Men hos min pojkvän är svartsjukan problemet. Jag kan inte riktigt avgöra vad som ska hända med det.

Jag tar till mig det ni säger om att jag ska gå rakryggad och visa hur mitt liv är. Men jag kan säga att när jag gjort det har jag upplevt att han senare "straffat" mig. Hans straff handlar då om att han drar sig undan. Om jag däremot gör som han vill så straffar han mig inte. Och det är svårt för mig att leva i det känner jag... Men samtidigt är mina känslor så oerhört starka att jag kan tänka mig ge upp vissa saker. Och det kan jag säga er att det är verkligen inte min vanliga stil. Men jag har också mycket starkare känslor för honom än för någon jag träffat på oerhört länge... Frågan är ju också om det blir bättre med tiden när han blir tryggare med mig. När han ser att jag faktiskt älskar honom och ingen annan. Jag är ju lite tveksam till det. Faktum är att jag är fortfarande ung och kommer träffa män på massor av platser... Jag vill inte skryta men jag är dessutom ganska tilldragande. Ibland känner jag mig tom ledsen för det. Eftersom jag upplever att det ofta ger mig problem. Och sen är min pojkvän en väldigt manlig kille, men han är en del äldre än mig. Kanske kan även det leda till svartsjuka...

Vår kärlek är väldigt blandad. Den har verkligen fått mig att eftersträva att vara en bättre människa och mer hälsosam. Både han och jag går också igenom väldigt mycket i våra liv just nu (har kriser). Allt det reflekteras förstås i förhållandet... I försök att komma till något bättre kan det på ytan se ut som om det vi lever i är nedbrytande. Jag tror dock inte det är sant... Jag tror att det i stora drag leder till goda saker för oss båda. Men för tillfället så är det ansträngande. Hade jag inte sett dettaoch trott på det, så skulle jag inte fortsätta.

Vill förtydliga mig genom att säga att jag inte bara tror, utan att jag faktiskt vet det. Vet att det i längden leder till goda ting för oss båda.

Jag har skrivit för att jag vill ha råd om hur jag ska behandla svartsjukan.. Så saker blir bättre.

Det kan stämma att jag uppfattar saker fel också. Det är mycket möjligt. Vi har inte talat ut ordentligt. Vi har haft ett problem i att vara öppna mot varandra. Men det ändrades förra veckan och då pratade vi väldigt mycket om olika saker. Vi behöver fortsätta med det. Vi har båda svåra relationer och upplevelser bakom oss. Jag bearbetar mitt med terapeut. Det kan hända att även han kan behöva det...

Jag tycker inte det är riktigt rätt att lämna någon när man har ett förhållande. Visst en paus på några veckor eller så om man känner för det är väl okej. Men inte längre, tycker inte jag. En relation handlar om att kämpa tillsammans för att få det bättre. Det är inte alltid bra i relationen, beroende på olika omständigheter. Men de stunderna så behöver man kämpa för kärleken. Och jag kan säga att jag känner MYCKET starkt för honom. Det händer inte ofta. Det var mycket längesen jag kände så för någon. Och det tycker jag inte bara är värt att kämpa för, utan det är dessutom så att jag kan inte låta bli att kämpa för det.

Som sagt jag vill inte prata om att göra slut. Utan snarare hur vi kan få det bättre istället. Och ja, en sak vi kan göra är att prata mer med varandra. Komma överens om saker. Det är något vi verkligen behöver. Och det kommer vi göra... Det är därför jag kommer hit.. För att få en del positiv input... Höra andras tankar. Men självklart så får ni bara höra en sån väldigt liten del... Ni får bara veta om en fisk i två stora hav som är vi två...

Stakcare förstår att du har det jobbigt. Detta är ett problem som han måste ta itu med om ni ska fortsätta kunna leva ihop.
Låter som han är väldigt osäker på sig själv eller att han har problem att lite på dig eller kanske någon alls.

Om det gått så här lång tid och han fortfarande inte kommit över det eller blivit bättre borde ni söka hjälp.