Hur är det egentligen?

Det är nog vanligare nu för tiden att man förlovar sig "för att visa att man hör ihop". 
Till och med 15-åringar byter ju ringar och "förlovar sig" liksom, även om dom rent lagligt inte kan gifta sig utan föräldrarnas medgivande inom det år som är tradition.

Många förlovar sig också med tanke om att "jo nog ska dom gifta sig, men det blir då ändå inte på flera år..."
 
Vi hade varit förlovade i 8 år när vi gifte oss... som exempel.
Så att säga "vi har förlovat oss" behöver alltså inte betyda "han / hon har friat till mig och vi ska gifta oss inom X-tid".

Fast jag har alltid sagt att jag ska ha en kort förlovning (och jag har aldrig förstått mig på dessa 15-åringar som förlovar sig) och att när jag väl förlovar mig så ska det vara på riktigt. Dessutom är jag ganska säker på att jag sa till min mamma att det var frieri också... (egentligen är det en gälltråd över hennes beteende)

Det är inte alla föräldrar som blir superduperöverväldigade av deras barns förlovningar. Oavsett om dom vet om att det blir bröllop snart.
Om jag var som du så skulle jag antingen prata med mamman om det är okarakteristiskt av henne att reagera (inte reagera) så här. Eller acceptera att det kanske inte var en så stor "grej" för henne.
Det kanske till och med var självklart för henne att det skulle hända.
Eller så vill hon inte vara en av dom där påträngande mammorna som ska lägga sig i och tycka massa saker.

Hur man än vänder sig så har man röven bak.
Antingen bryr man sig för lite, eller för mycket... 

Jag vet att det finns en chans att det är för att inte vara påträngande då vi har haft många konflikter angående just det (jag är yngst och hon har haft väldigt svårt att släppa taget om mig vilket hon har erkänt). Jag har alltid vetat att hon är skeptisk mot min sambo trots allt gott som han gjort för mig. När vi hade en stor familjegrej senast hälsade hon varken på mig eller sambon och pratade inte alls med honom (och bara med mig när han inte var med).

Jaja, nästa gång jag träffar henne har jag lovat att vi ska ta en promenad tillsammans (blir bara en stund innan resten av familjen kommer för nästa stora familjegrej). Lär ju inte vara lämpligt om hon inte är positiv... 

Lycka till med erat kommande bröllop i alla fall.
Låt inte släktingar och vänner trycka ner er.
Visst är det bra att veta vad dom tycker. Vissa saker kan man ju faktiskt anpassa om det är enkla grejor bara för att göra någon glad. Men låt inte andras ointresse eller åsikter få er att tappa glädjen.
Fokusera på dom bra sakerna och försök släppa allt annat så fort ni kan  

tack

Fast jag förlovade mig när jag var 16 år med min blivande, var inte det rätt då eller va? :S
Jag tycker det att folk får förlova sig när och hur många gånger dem vill.. det är en helt annan sak om man skaffar barn vid den ålden..
Jag vet jätte många som är ´bara´ förlovade.. Tex min farfar har aldrig varit gift men förlovad 2 ggr..
Vi alla tänker olika , och vilken tur det är :D

Grattis till förlovningen , och lycka till med allt :D 

Ja självkalrt betyder förlovning att man ska gifta sig och etiken säger att man ska hålla bröllopet inom ett år men det är väldigt vanligt att man är förlovade längre fast man kanske planerar in då att "bröllopet sker om si och si många år". Ett frieri är ju ofta "vill du gifta dig med mig" alltså bröllop.

Men om man är ung som många säger så är det jättemodernt att man nu för tiden förlovar sig utan att ens ha bröllop på huvudet ens planerat i framtiden.

Så tyvärr måste man nog förklara och berätta i samma veva att "vi har förlovat oss och ska gifta oss" eller liknande då det är svårt att veta hur nära inpå bröllopet planeras om det är månader eller flera år.

Tydligen har jag hört från min syster och hennes bekantkrets att man tydligen kan förförlova sig också. Då byter man ringar och lovar att man ska förlova sig i framtiden... De yngre behöver också ett sätt att binda karln ;)

Jadu... Jag tycker precis som du. Fast det finns massor av olika satt att se pa det. Min mamma till exempel, ar forlovad med sin sambo, men dom ska inte gifta sig alls utan har skrivit samboavtal istallet. Bada har varit gifta forut men dom vill ha en ring pa fingret for att visa att dom ar stadgade.

Nar min fastman friade sa ringde jag familjen och sa "vi ska gifta oss!". Inte: "Vi har forlovat oss!". Just av denna anledningen!  :)

Jag har också märkt att en del blir förvånade när man pratar bröllop (vi är förlovade).
Känns väl helt naturligt tycker jag?! Vad är det att bli förvånade över? 

Etiken säger att det är dåligt att vara otrogen mot sin partner. Etiketten säger att man ska gifta sig innom ett år från frieri/förlovning.

(etik = moral)

När vi förlovade oss så var de ett tecken på kärlek, att vi visste redan då att vi ville dela vårt liv. Men inte att det var bestämt när vi skulle gifta oss. Så vi förklara de för folk också att vi var förlovade men fick se när vi ska gifta oss. Fokus låg på att bilda familj inte planera bröllop.

Så satte vi oss ner längre fram och disskutera när vi ville ha bröllop, så nu är de strax dags.

Blir på 3 års dagen från förlovningen.

När mina vänner förlovar sig brukar jag fråga om de är tänkt att gifta sig också, för de är många som bara förlovar sig för att visa varandra kärlek också!