Längsta bröllopsberättelsen och bildbomd från världens bästa dag

Hej.

Här kommer min berättelse från mitt livs absolut bästa dag, precis så som jag minns den, direkt från hjärtat. Jag har inte läst igenom utan bara skrivet så ni får ta min berättelse precis som den är. 

Kramar

Sofie

PS

Nej. Jag kan inte göra något lagom.

Klockan var någonstans runt åtta på morgonen. Vi hade ätit frukost (Martin åt och jag satt mest och var nervös), mamma hade hämtat Tuva och Sandra hade anlänt. Martin, Jane, Sandra och Robin följde med till hotellrummet och där skiljdes jag och Martin åt. Jane fångade verkligen allt, till och med "hejdåpussen". "Hejdå, nästa gång vi ses är i kyrkan". Vilken känsla. Hela mitt inre var som en bubblande vulkan, hela jag var som Eyjafjallajökull på väg att explodera. Så mycket känslor. Robin följde med Martin för att vara med "grabbgänget" och dokumentera deras förberedelser (Robin är fotograf Jane´s fästman och vid större fotograferingar även hennes sidekick, även han är väldigt flitig med kameran). Sandra la mig på sängen för att se över min ögonfransförlängning som hon hade gjort på mig några dagar tidigare. Några hade lossnat så hon kompletterade med nya. Jane gick omkring i rummet och vred och vände på saker och kameraklicken avlöste varandra. Någonstans där infann sig mitt lugn. Sandra var här. Allt skulle bli bra. Jag låg på rygg och var tvungen att ligga blickstilla och den där onda värken i magen av nervositet försvann och allt blev bara mysigt.

Sen ringde Jenny, som var vår toastmaster och berättade att hon snart var framme och att hon pratat med bandet och att bandet som åkt från Västerås redan var framme då de hade åkt supertidigt på morgonen. Det där bandet vi hade... Ska berätta mer om dem i ett eget inlägg men kort sagt: utan de - vad hade vårt bröllop varit bandet... Jenny den stackaren fick på en gång en lista med alla saker hon skulle fixa (nu var den något förkortad, den första listan jag mailade var på två A4 sidor) haha. Stackars Jenny. Säger samma som om henne som om bandet, eller ännu mer om Jenny; vårt bröllop utan Jenny - det hade varit ingenting. Men mer om det i ett eget inlägg. Jag fortsätter att berätta om bröllopsmorgonen.

Martin var på sitt håll och fixade och förberedde inför brudskålen som vi skulle ha i min mammas trädgård, till sin hjälp hade han sin bestman och sina bröder och Robin som nog både hjälpte till och fotograferade. I hotellrummet höll jag och Sandra på att fixa med mitt hår. Lite senare kom tjejerna, Michelle och Anna som då var mina blivande svägerskor. Alltså Martins bröders sambos. Vi skålade lite i bubbel och tjejerna hade ett eget rum som de gjorde sig i ordning i och sprang emellan för att umgås med oss. Michelle fick i uppgift att sy mitt strumpeband som jag ville "pimpa" med ett hårband som jag hade köpt på H&M. Innan var den vanligt vit med spets men Michelle fick dit både blomman och bandet. Så chickt. Jane har fångat det på bild när Michelle sitter och syr på mitt strumpeband och det är något speciellt med den bilden som värmer mitt hjärta. Alla de där småsakerna med hur folk engagerade sig och hjälpte till, det är så oerhört fint att mitt hjärta svämmar över. Efter allt vi varit med om genom vår bröllopsdag har mitt hjärta svämmat över flera gånger om. Eyjafjallajökull inom mig har haft sitt utbrott om man säger så, men som tur var bara ett euforiskt sådant som inte lämnade kvar några askmoln på himlen.

Under tiden som jag hade lyxen att bli tillpiffad fanns det dem som hade det mindre lyxigt. Toastmaster Jenny och hennes sambo samt Bestman Oskar, brorsan Henrik som åkte fram och tillbaka och runt hela staden fr att fixa och köra runt på saker. Hela tiden var det nåt nytt som i panik skulle fixas. Vi hade tre hjärtskyltar so skulle upp på olika platser i staden (en snoddes på natten), ballongar skulle blåsas och upp, vigselprogram och mina extraskor (par nummer två) skulle lämnas i kyrkan. Bandet skulle lämna sina saker i stugan vi hyrt och Jenny skulle visa dem tillrätta att rodda både i kyrkan och på festplatsen. Blommor skulle hämtas. Både till oss tjejer, killar och brudnuketten skulle lämnas i kyrkan. Sen i sista sekund kom jag på att vi glömt kora vår piedestal från oss till festplatsen som min brudbukett sen skulle stå på. Alltså, det här är bara en bråkdel av det kaos som våra nära ställdes inför. Jenny fullkomligt slet på festplatsen för att försöka tillgodose alla mina önskemål på hur jag ville att det skulle dekoreras och utsmyckas. Jag hade gjort flyttkartonger och kassar och på varje grej fanns det en lapp med hur jag ville att det skulle dekoreras. Till slut fick jag ringa och tvinga Jenny till oss tjejer på hotellrummet för annars skulle hon aldrig hinna göra sig i ordning.

Efter att jag och Martin hade pussat varandra hejdå fick Martin tillsammans med killarna åka och fixa med en massa saker. Sen var Martin med hans lillebror och Robin hemma hos hans lillebror som bor väldigt passande med krypavstånd till kyrkan. Skulle Martin börja få kalla fötter skulle killarna lätt kunnat släpat honom fram till altaret. Meningen var att killarna skulle ha sitt "förpepp" där men flera av dem var som jag skrev innan ute och fixade med all bröllopsbestyr. I efterhand har jag fått höra roliga historier om hur Martins storebror gjorde ett rekordsnabbt ombyte med duschning, rakning och påklädning på tjugo minuter. Bestman Oskar fick panik när hans frack var flera storlekar för stor men det visade sig som tur var att han hade tagit Henriks. Robert hade förberett rediga mackor till alla killarna och de hade även champagne som vissa av dem bara han smutta på innan det var dags att bege sig till kyrkan.

Sen kom min Jenny med buller och bång. Äntligen. Hon rusade in i duschen och plötsligt var vi alldeles ensamma och då passade jag på att ge dem mina små presenter som jag köpt som ett litet tack för allt de gjorde för mig till bröllopet. Först hade jag tänkt att ge dem någon form av upplevelse men så ville jag ge något som alltid skulle finnas kvar och något som de själva aldrig skulle köpa sig. Jenny fick ett halsband från Efva Attling och Sandra fick ett armband från Marc Jacobs. Och det var verkligen bara små saker i jämförelse med alla stordåd som de gjorde för mig. Går inte att tacka dem nog. Efter den lilla present utdelning så började vi alla att sminka och fixa oss. Mitt hår var klart och jag fortsatte med min make up som jag gjorde helt själv. Jane stod över mig och fotade varje litet penseldrag som jag tog men vid det här laget så var jag så van att kameran inte bekom mig. Tvärtom. Jag kan erkänna att jag njöt lite av att vara i fokus för kameralinsen. Linslus som jag är. Men jag njöt även av att rummet fullt av mina nära tjejer som fixade sig till höger och vänster och utnyttjade varenda liten spegel som fanns i rummet. Mamma kom sen och gjorde oss sällskap och tog på sig sin klänning och jag han även med att lägga lite smink på henne, hade velat göra mer men hann tyvärr inte. Hade även planerat att sminka Jenny men tyvärr fanns tiden inte där. Den där morgonstunden gick så fort. Michelle hade gjort smörgåsar till alla oss tjejer, riktiga lyxmackor och hon vet att jag är kräsen med brie (äter inte det vita) så hon hade skurit bort den vita kanten på min smörgås. Så himla gulligt och sånt som känns i hjärtat. Jag tryckte i mig lite av smörgåsen och sköljde ner med rosa bubbel.

Det finns så mycket småminnen som jag vill skriva ner för att aldrig glömma.  Ett starkt minne är när Anna och Michelle (mina blivande svägerskor) ska gå och jag sitter i bh och shorts men med sminket och håret klart och när Anna får se mig så börjar hon gråta. Hon viftar med handen framför ansiktet, stapplar fram att hon tycker jag är så fin men att hon måste gå innan hon börjar gråta. Sen så gick hon men kom tillbaka då hon glömde det ena efter det andra och hon både fnissade och grät. Ett av alla dem fina minnen jag aldrig vill glömma. En stund senare fick jag ett sms, 12:55 där hon skrev hur fin jag var.

Sen är det bara jag, min mamma och Sandra kvar. Och Jane såklart, men henne har vi blivit så bekväm med och hon är så självklar att hon både räknas in i den innersta skaran samtidigt som man inte alls tänker på hennes närvaro när hennes kamera klickar bild efter bild. Det r tur att Martin inte var med under påklädningen, han hade varit så arg. Där är vi väldigt olika, han och jag. Jag är den obotliga tidsoptimisten som avskyr att vänta men han däremot... Ni förstår. Påklädningen. Herregud. Jag tror jag tog på mig min klänning strax efter ett, halv två började vigseln och vi var klara någon gång mellan tjugo över och fem i halv ett. Jag minns inte ens att vi vinkade av Jane, hon bara försvann i illfart iväg med min farbror som skjutsade henne till kyrkan. Mamma, jag och Sandra var kvar. Åh den känslan. Den där stunden, fem minuter innan bröllopet och vi är kvar på hotellet men allt är bara fantastiskt. Att leva mitt liv just då, jag kan inte tänka mig något bättre. Jag var så lycklig.

Det blir dags att möta upp min farbror som jag tillfrågat om han kan köra mig till kyrkan. Det känns fint i hjärtat att det är just han som ska göra det. Vi går ut från hotellrummet och i korridoren får jag svårt att gå för det känns som om jag ska kliva på klänningen. Jag påtalar detta till mamma men hon försöker lugna mig med att "den går inte alls i golvet". Men det blir motsatt effekt. Jag tänder till och måste överbevisa henne att jag faktiskt kliver på klänningen så jag tar ett jätte kliv och kliver till på klänningen. Kanske inte det smartaste jag gjorde under bröllopsdagen eftersom det självklart fick en påföljd men givetvis kan jag inte hålla mig från att tjäbbla lite på stackars mamman min. Vi hoppar in i bilen och jag bättrar återigen på löppstiftet. Min farbror Weine har på radion och jag minns att jag i bilen tänkte att jag skulle minnas låten som spelades och att den för alltid skulle symbolisera bröllopsdagen. Men vet ni, jag glömde. Men jag minns så mycket annat så det gör inget att jag glömde låten som spelades på radion under den korta bilresan till kyrkan. Weine släpper av mig och Sandra bakom en buske utanför kyrkan. Vi hör kyrkklockorna klämta. Mamma springer in till kyrkan. Weine parkerar. Nu är det bråttom. Nu är det på riktigt.

Det är bara jag och Sandra kvar. Är det mitt hjärta som slår så högt eller är det kyrkklockorna. I det här läget är det svårt att avgöra. Mitt hjärta slår högt och fort av upphetsning, jag är i detta inte nervös. Snarare upprymd. Och så längtar jag efter Martin. Vi står bakom busken utanför yrkan och målar på läpparna och tar en titt i spegeln för absolut sista gången. Sandra vill inte tro mig när jag med viss panik i rösten säger att klänningen är trasig. Hon avfärdar mig och jag höjer åter rösten, säkert i fallsett för att understryka vidden av katastrofen. Hon ser upp på mig och sen ner på klänningen och sen har jag för mig att hon svär. Jag försöker slita upp hennes lilla väska som är i form av en portmonä, väldigt ”chick” men helt omöjlig att få upp. Kyrkklockorna fortsätter att klämta allt ljudligare och jag är glad att jag är ung och förhållandevis frisk för nu nästan skenar mitt hjärta innanför bröstkorgen. Sandra börjar försöka nåla upp klänningen med hjälp av hårnålar eftersom den gått sönder där framme och gör att jag kliver på den. Jag märker hur Sandra blir tyst och fokuserad men jag ser på henne hur enormt stressad hon är över situationen. Jag tar ett djupt andetag, svär mina värsta svordomar över ”klänningshelvetet” men vet att det delvis är mitt eget fel och den måste gått sönder när jag skulle överbevisa för mamma att klänningen visst var lite för lång. Men sen ser jag som alltid i extrema situtationer det komiska i att kyrkklockorna klämtar och att brudklänningen går sönder en minut innan vigseln. Alla sitter redo och väntar och prästen står redo att ta emot oss. Sandra försöker med alla medel (som är väldigt få) att försöka fålla upp klänningen, kyrkklockorna klämtar ilsket och till sist säger jag. ”Sandra, vi skiter i det, de får vara”. Hon har berättat efteråt att hon trodde att jag skulle få stora spelet när klänningen gick sönder. Jag kände bara ”näe, det ska alltid vara så mycket drama kring mig men den här gången ska det inte bli det, Martin ska inte behöva få stå där och känna sig orolig för att jag inte dyker upp”. Jag skriker till henne, ”vi måste dra, nu”. Och jag tar klänningen i båda händerna och Sandra kommer efter med släpet. Vi möter upp prästen utanför kyrkan som både skrattar och skakar på huvudet.

 Jag tror jag hasplar ur mig att klänningen gått sönder men han bemöter mig med en stor prästkram och jag blir alldeles lugn, eller så lugn som man kan bli en minut innan man ska gifta sig och alla människor som någon sin betytt eller betyder något sitter där inne i kyrkan och väntar. It´s showtime. Sandra tittar mig i ögonen och sen smiter hon in i kyrkan. Några turister står utanför och berömmer mig över hur fin jag är. Jag säger att de gärna får gå in och titta på vigseln vilket de senare gör.

Prästen och jag går tillsammans in  i kyrkan och i sista sekund får prästen för sig att han ska gå in efter mig. Hans förslag blir snabbt nedröstat och vi tillsammans med kyrkvaktmästaren bestämmer när hon ska öppna dörrarna . Självklart har vi en exakt tidpunkt för detta som ska vara synkad med bandets ingångsmusik.

Kyrkvaktmästaren rättar till mitt släp, jag tar ett stadigt tag om brudbuketten och tar ett djup andetag och tänker på min pappa som borde varit med men jag är bara så glad och förväntansfull så jag blir inte ledsen.  Jag tänker att ”nu, nu är stunden här Sofie, nu kör vi”. It´s showtime. Och så längtar jag så mycket efter Martin. Det är vi som gör det här tillsammans, nu kan inget gå fel.

Ingångsmarschen som vi har valt är som allt som är synonymt med vårt bröllop noga utvalt och har en känslomässig förankring och bakgrund. Vi ska gå in till ledmotivet till vår favoritfilm ”True Romance” som för oss står för vår kärlek och som vi i flera år drömt om att få viga oss till. Bandet har berättat att de har gjort ett ”häftigt arr” på låten men vi har aldrig fått höra och har ingen aning om hur det kommer att låta.

Jag står ensam bakom de stora dörrarna. Plötsligt hör jag fiolmusik och hur de första tonerna till  ledmotivet spelas. Först ska bandet spela i ca tjugo sekunder sen efter introt och musiken mer tar vid ska båda dörrarna öppnas.  Jag kan inte beskriva hur det kändes att höra de första tonerna av ingångsmusiken. Så många gånger jag med hörlurarna i öronen blundat och spolat tillbaka till just de första tjugo sekundrarna och föreställt mig hur det kommer att låta hur allt kommer att vara och nu hör jag det, bakom stängda dörrar, fiolspel för oss. Det är magiskt.

Kyrkvaktmästaren slår upp dörren i exakt rätt ögonblick, musiken tar vid med trummor och fiol och gitarr och det riktigt dunkar i bröstet. Jag står kvar en hundradelssekund och tar in allt, det är precis som jag drömt om fast en miljard gånger bättre. Jag ser alla våra nära, de står upp, alla tittar mot mig, jag känner hur jag ler från öra till öra innan jag tar tag i klänningen med ena handen och börjar gå. Jag har sen bara ögon för en person.

Jag har nog aldrig sett honom så sårbar som i den stunden jag såg Martin längst fram vid altaret. Jag vek inte undan med blicken, musiken spelade alla stod upp och tittade och tog kort och jag hade bara ögon för Martin. Jag har aldrig sett honom så öppen och sårbar som i den stunden. Jag ville fram så fort det gick och på slutet så gick stegen snabbare och snabbare och när jag kom fram kunde jag inte hålla mig från att ge honom en kyss på en gång. Hans tårar bara rann och rann och mina med. Vi står hand i hand och tar ett gemensamt djupt andetag. Äntligen förenade igen. Vi viskar till varandra och beräftar hur snygga vi är. Martin är så rakryggad och stilig och hans känslighet gör honom bara ännu attraktivare. Jag möter bandets blickar och ler tacksamt mot dem, de ler och slår ner sina blickar och jag tycker mig ana viss genans. Efteråt har jag fått höra hur några i bandet kom av sig när de fick syn på mig längs altargången, hur råkade spela fel. Det kan jag leva på en hel evighet.

Stämningen i kyrkan är så speciell, det är som att man kan ta på känslorna, det är en sån speciell känsla som jag tror att alla känner av. Till och med prästen är rörd. Jag kan inte hålla mig utan vänder mig om och möter min mammas blick och ser alla andra våra gäster. Det snoras och snörvlas och jag ser hur vita pappersnäsdukar byter ägare. Ingångsmarschen tar slut och prästen sträcker fram armen och välkomnar min underbara vackra och genomfina vän Linda upp till att ställa sig bredvid flygeln. Hon är så vacker, som en uppenbarelse. Jag vet ingen som har en så ”naturlig grace” som hon. Det spelar liksom ingen roll vad hon har på sig eller hur hon har gjort med håret. Hon har det i ögonen. Hon tar tag i mikrofonen och Petter i bandet sätter sig vid flygeln och börjar spela de första tonerna till ”Du är allt”. Den klassiska bröllopssången som dock är något uttjatad. Och egentligen inte det minsta ”vi” då jag ofta är den som ska vara ”musikpretto” och sällan faller för kommersiella ballader, speciellt inte av svenska shlagerartister. Men vi tycker att det är fin och i sista sekund har jag bett Linda att även sjunga denna.

Linda sjunger med sin rena och fantastiska stämma, hennes röst är verkligen en gåva och hennes ord och sång träffar mig in på djupet. Tänk att hon sjunger här, för oss, inför alla. Vi står vända mot våra gäster och bara tar in och gråter. Jag bara njuter och njuter, tar in och är här och nu i stunden. Det är svårt att formulera sig i ord om det jag upplevde där och då.

När Linda sjungit klart inleder prästen vigselcermonin. Egentligen skulle jag behövt ett av våra lila vigselprogram framför mig för att minnas det exakta händelseförloppet men istället så väljer jag att skriva ner det som jag minns det.   

Det är lustigt det där med när något är så stort för en, när man drömt så mycket och så länge om denn stora stund och dag och så är det plötsligt äntligen här. I ens drömmar så har man fyllt den med allt av det bästa, ljuvligaste, fantastiskaste. Men så när stunden väl är här så är allt så mycket mer än man någonsin kunnat föreställa sig. Trots att man drömt och fantiserat om alla olika tänkbara scenarion.  Jag som har drömt om denna stund i en evighet, som har planerat allt som nästan går att planeras. Som sagt ”jag vet att jag kommer ta vara på varje stund när dagen väl är här så oroa er inte för att jag går överstyr med planeringen”. Och som jag njöt av varje sekund. Jag lovar. Jag tog in. Allt.

Vi sjunger psalm så som sig bör. Ett av mina många starka minnen från barndomen är ”I denna ljuva sommartid”, ni vet en fullproppad kyrka med sommarklädda barn, föräldrar och lärare. Skolavslutning. Det är rent igenom vackert och för mig har det alltid symboliserat någon slags ”you can do it” som ett pepptalk, ”världen är din, go and get it”. Martin hade inte riktigt samma känslor som jag inför just I denna ljuva sommartid men av de pslamer vi tittade på så var det den och ”Den blomster tid nu kommer” som vi enat oss för. Vi får vårt lila vigselprogram som vi i sista stund slitigt så med. Vi står med ryggen mot alla våra gäster men vi kan inte dra oss för att kika över axeln lite då och då.

Prästen pratar om kärleken och jag vet att han innan berättat vad det är han ska tala om och i vilket ordning men vi står bara där och nickar och njuter. Jag kikar på Martins bröder och Martins bestman Oskar som står vid sidan om Martin. De lyser om dem med, jag möter Oskars blick och blinkar och ler pilimariskt på typiskt Oskars vis, storebror Henriks ögon glittrar, han är rak i ryggen och inger trygghet, lillebror Robert är allvarsam av högtidsstund. Jag är så glad över att de står där med oss, att de stod där tillsammans med Martin innan, att de finns i våra liv.

Prästen ber om brudbuketten som lämnas över till lillebror Robert, alla har sina uppgifter. Det är dags för ”bön över ringen”. Bestman Oskar har vigselringen i sin ficka och han lämnar över den utan något fejkat ”oj var är ringen letande”. Stämningen är så god så det behövs inga tarvliga sämt. Prästen håller ringen mot skyn och jag håller i Martin hårt.

Det är nu det händer, på riktigt. Man kan ha åsikter om äktenskapet, traditionen, kristna riter och kyrklig vigsel men nu är vi här. På den plats vi samlas när vi delar glädje och sorg och det är vår kärle vi hyllar och det är så genom vackert. Då och då hör jag Tuva i bakgrunden, hur hon pratar och ger i från sig ljud i barnvaktens famn. Det är så stort allt man känner där och då. Det är öppen kanal på tårarna som bara rinner och rinner utan att man är direkt medveten om det.

Prästen ger oss ringen och jag får för mig att jag ska trä den på fingret, eller, att Martin ska trä den på fingret. Men vi ska hålla den mellan oss och jag fnissar till när prästen säger ”snart får du ta på dig ringen”. Det här har vi tränat på en vecka tidigare. Då stod vi framme vid altaret i vanliga kläder, med Tuva på höften och när prästen frågade om vi hade en ring att träna med så var det enda vi kunde få fram en napp. Istället för en napp i våra båda händer håller vi nu i ringen. Kommer vi att säga fel? Kommer jag att säga ”Jag Martin Oskar Sjöberg?” Det vore så typiskt mig. Martin får börja. Prästen säger före, han säger efter. Min tur, jag kan knappt prata. Jag ler hela tiden. Jag hör hur konstigt min röst låter för jag pratar som en buktalare, kan inte röra på tänderna eller läpparna för det går inte att ta bort det där leendet som sträcker sig från öra till öra. Men jag tar mig igenom löftet och jag tror ingen annan direkt reagerade på det. Jag får lägga band på mig för att dämpa lusten att vilja hoppa och studsa. Det är så häftigt, jag vill bekräfta det med att hoppa jämfota och skrika ”Ser ni! Vi håller på och gifter oss, är det inte helt sjuuukt”. Men det gör jag inte. Istället får jag ringen på mitt finger. Martin trär den på ringfingret och den fastnar inte ens över den breda fingerkotan. Den glittrar. Mer hinner jag inte se av ringen förrän prästen säger ”nu vill vi se en puss”.

När applåderna avstannat tar tystnaden vid. Vi vänder oss mot prästen och har knappt hämtat oss då som från ingenstans men ändå överallt så överöstas kyrkan med musik. Musik vi aldrig hört. Vad händer nu? Vi förstår ingenting. Vi vänder oss om. Musiken övergår till sång. Då ser vi.

Från bänkraden längst ner reser sig Anna, min Anna, barfota i sin blodröda klänning och med ett allvar jag aldrig tidigare sett, upp från bänkraden och möter på andra sidan en man också han barfota i vit skjorta och svarta byxor. De rör sig mot varandra och jag förstår. Det är inte läge att skrika ”men gud” och vika sig dubbelt och jag är så tacksam mot mig själv att jag för en gångsskull kunde lägga band på mig. Återigen. Öppen kanal. Som vi gråter.  Över hela altargången, över hela kyrkan, musiken och deras dans i allas medvetande fyller de kyrkan och de gör det för oss. Att skriva om det idag, det är så överväldigande att mina fingrar nu börjar darra. Att människor gör så för oss, för vår kärlek. Det är, det djupaste och största jag någonsin upplevt och stunder vi aldrig, aldrig kommer sluta att minnas. Vi fick en dans, en dans gjord av kärlek för att ge kärlek med tid, värme, omsorg  och engagemang bakom. Det är ofattart.

När dansen är över har jag nästan ont i handen för Martin har kramat den så hårt. Prästen säger ”det här hade ni inte väntat er” eller är det jag som säger det? Jag vet inte. Jag bara följer med. Jag har släppt allt.

Plötsligt befinner vi oss i bilen, sången tar oss tillaka till ett minne det är feruari och det är första gången vi lyssnar på Katie Meluas andra skiva. Redan i introt hör vi att det här är en speciell låt, vi lyssnar på den två gånger. ”Men den här beskriver ju oss, det är precis så här vår kärlek är”. Vi bestämmer oss att den dag vi gifter oss sa den här låten spelas för den representerar både vår kärlek och vårt synsätt på livet. Linda sjunger Katie Meluas ”If the world ends” och bandet kompar henne i bakgrunden och det är för mig helt obegripligt hur de kan spela och sjunga så bra tillsammans när de aldrig tidigare träffats. Innan har man varit orolig att det inte ska låta så som man hoppats men åh, det är så mycket bättre än man någonsin kunnat föreställa sig. Vi är gifta och så lyckliga. Tiden går så fort. Sången tar slut och vi vänder oss mot prästen.

Efter de något pliktskyldiga bönerna och den andra psalmen börjar prästen prata fritt utifrån oss och om kärleken. Han väljer att poängtera att se och ta vara på både de stora men också de små stunderna. Att se det vackra i det oväntade och jag känner att han prickar in både Martin och mig väldigt bra utan att egentligen känna oss.  Vigselbeviset lämnas över till Martins storebror, allas uppgifter är nu uppfyllda och jag har fått tillbaka min brudbukett.

Efter det är det dags för ”Martins sång” eller Martins sång till mig. Det är inte så att det är Martin som ska sjunga, utan det är hans val av låt som han önskat ska framföras den dag vi gifter oss. Han tycker att den förklarar hans känslor och kärlek till mig har han sagt. Petter och bandet tar plats vid sina instrument och Petter ställer sig upp och börjar sjunga. ”Du behöver aldrig mer vara rädd” utav Lasse Lindh. Ni förstår, Petter är min Jennys, vår toastmasters förra elev. Hon har innan sagt ”Sofie, den här killen är så talangfull, jag skulle kunna köpa en scen för alla mina besparingar och ändå veta att han skulle göra mig rik”. Jag förstår henne. Vilken röst.

Jag sneglar på Martin och ser hur han står och sjunger med i sången. Åh, den killen. Min man. Mitt hjärta svämmar över. Han möter min blick och ler och sen minns jag hur han återigen vänder sig mot Petter och mimar med i sången.  ”Aldrig, aldrig att jag tänker låta något ont hända dig jag håller hårt, jag finns i varje steg du tar”.

Jag vet att snart är det slut i kyrkan. Känner ett pirr inombords. Ser alla människor, vill träffa och hålla om dem nu!  Jag vet att det alldeles strax är dags att gå ut ur kyrkan. Sen ”jäklar” då blir det fest. ”Just det man får ju inte svära i kyrkan” men det är så mina tankebanor går där och då.

Cermonin ska avslutas med en traditionsenlig ”Mendhelssons”. Jag har innan pratat med kantorn och uppmanat hon till en sjujäkla pampig Mendhelsson. De första tonerna tar vid. ”Du du du du”. Alla reser sig. Vi vänder oss. Först ska vi gå, sen bröderna, och bestman och prästen sen följer alla på, framifrån och bak. Hand i hand går vi ut, skrattar och möter allas blickar och kameror. Martin trampar på min klänning och vi skrattar och skrattar. Vi smyger in i ett litet uttrymme precis vid utgången. Alla andra går ut. Vi hoppar och studsar och pussas och fnittrar och pratar i mun på varandra. Sandra kommer in och vi kramas och pussas och fnittrar och pratar i min på varandra samtidigt som hon byter mina skor. Från bröllopsskor till mina blommiga kilklacks pumps som är mer gåvänliga. När alla är utanför så ställer vi oss bakom kyrkans dörrar, vi hör hur det tisslas och tasslas och kantorn och kyrkohedern kommer ner och jag lyckas såklart få ur mig en mega lång svordomsharang som jag försöker skämta bort. Jag vet inte vad det är men jag får touretts när jag är i kyrkan kan aldrig hålla mig från att släppa diverse olika svordomar. Då var det klänningen jag svor över men alla bara skrattar. Vi gör oss redo.  Hand i hand. Dörrarna öppnas, vi möter världen.

Skrik och rop, tjo och tjim, ris och ros allt kommer från olika håll och kanter och vi bara skrattar. En efter en kommer de och ger oss kramar. Toastmaster har såklart sett till att föräldrarna till oss kommer först. Sånt som en själv aldrig skulle tänka på men det är därför man har en toastmaster. Kramar, kramar, kramar. Har aldrig fått så många kramar i hela mitt liv. Att få möta deras blickar få hålla i dem, alla som är där för oss, åh det är så magiskt. Det är så mycket lycka i luften. Tuva är orolig och hon får komma till oss. Vi försöker fota oss med henne men man märker att hon blir orolig av all uppståndelse, det bekräftar ännu mer att vi gjorde rätt beslut i att bara låta henne få vara med under vigseln. Men faktum är att de faktiskt fick gå ut med henne för hon blev orolig och ledsen när musiken spelades. Men vi fotas med vår lilla lampskärm som har en ryshpyshig klänning i bröllopets färgtema, lila och med vita prickar. Sen börjar vi fotas i olika konstellationer, Martin enbart med tjejer, jag enbart med männen osv. Vi får även till ett typiskt ”brudparet på bänk och alla andra gäster bakom”.  Så roligt att ha och vi är så glada efteråt att dessa bilder togs och att vi gav Oskar i uppgift att styra med hur de skulle tas.

Sen är det problemlösning. Brudens klänning är trasig och nu stundas en brudmarsch. Alltså, min klänning är trasig. En liten tråd har släppt. Ja, jag vet att man bör ha nål och tråd med sig i ett first aid kit vid bröllop men äh, inte tänkte jag på såna tråkigheter. Anna, som dansade i kyrkan trollar fram en burk med 250 säkerhetsnålar och jag får hjälp att lägga upp klänningen. Det är en fnittrig och förväntansfull stämning. Nu stundas det bröllopsmarsch och nu är det bara att flyta med. Nu är allt annat som händer under resten av dygnet upp till vår toastmaster Jenny. Faktiskt så är det. Vi har gjort vårt inne i kyrkan, vi har lagt strukturerna för festen nu är det bara stackars underbara fantastiska toastmastern som ska ro hem det här bröllopet. Och med facit i hand, som hon rockade vårt bröllop. Men det visst vi hela tiden att hon skulle göra.

Hon samlar upp alla och förbereder för marsch. Ytterligare en dröm ska förverkligas. Killarna i bandet kommer och ställer sig längst fram med varsin fiol. Ja, ni hörde rätt. De spelar inte bara i ett supertufft punkrock band och kan sjunga i skalor och shlager, de spelar fiol också. De första tonerna av Brudmarsch från Delsbo spelas upp och med oss längst fram börjar vi alla gå i ett följe genom kyrkogården och ner mot åpromenaden. Sträckan vi ska gå  är noga utvald. Åpromenad eller Västralånggatan? Vi väljer Åpromenaden. Killarna i bandet har ingen aning om var vi ska gå så de vänder sig om och vi styr dem med våra blickar. Bakom går bland annat mamma och Martins pappa och pratar med oss. Jag håller brudbuketten och klänningen i ena handen och Martin i den andra. Jag minns ljudet från allas fötter när vi gick längs grusgången. Ljudet av fiolerna, att det kan låta såhär bra även i verkligenheten. Med siktet inställt på torget rör vi oss framåt. Jag är så lycklig när vi går genom vår stad. Vårt Trosa. När vi kikar upp mot bron ser vi hur det samlats en folkansamling  vid broräcket och Oskar kommer fram och säger  något liknande som ”Ja, nu mår du allt gott va Sofie”. Haha, våra vänner känner oss väldigt bra med andra ord. Ja, jag njuter av att vi är i allas blickfång, om det är någon dag man verkligen helt osjälviskt får erkänna det så är det på sin bröllopsdag.

Uppe på torget bli vi fotograferade mot rådhuset tillsammans med killarna i bandet. De frågar om de kan få sluta spela nu men Jenny uppfodrar att de ska fortsätta spela. Jenny tar ton och tar ett fyrfaldigt leve återigen för brudparet och efter det så skiljs vi åt. Gästerna är i händerna på Jenny, eller tvärtom beroende på hur man ser det.

Under tiden som vi ska fotograferas så ska de fortsätta att vandra ner mot hamnen och sedan in i min mammas trädgård där de ska ha en brudskål och mingel för att det inte ska bli så mycket dötid för gästerna när vi fotas. Jag och Martin hoppar in i Janes och Robins bil, ni vet fotografernas. Det här har vi gjort upp om innan och med i bilen finns även den gigantiska ballong som vi ska ha som rekvisita. Platsen där vi ska fotas har vi valt ut och fotats vid tidigare. Vid vattnet ute på vår ö. Badberget. Det blåser lite men annars är vädret perfekt då det är varmt men mulet vilket vi fått lära oss är det mest önskvärda vid fotografering.

När vi sitter där i bilen är vi alldeles fnittriga och så är vi under hela porträttfotograferingen. Jag förstår verkligen det föredömliga i att fota sig efter vigseln eftersom man är mer avslappnad då och det är första riktiga stunden som man är ”ensam” som makar. Vi går före ut på stigen till platsen vi ska fotas på. Jag är min klänning i båda händerna och snubblar runt på mina höga kilklackar. Martin hjälper mig upp på klipporna och sen är det dags att fotas. Jag som annars är ett tacksamt objektiv att fota då jag hittar på nya vinklar och påhitt inför varje bild fick nog något hjärnsläpp där när vi skulle fotograferas för jag var alldeles stilla och ”normal”. Jag var bara så uppfylld och lycklig att den där spexaren i mig tog en liten paus. Men det blåser och slöjan far kors och tvärs och vi skrattar åt oss själva. Robin håller upp reflexskärmen och Janes kamera smattrar av alla bilder hon tar. Allt är så pirrigt och förväntansfullt och vi är hoppiga och studsiga som små tonåringar. När vi fotar oss med ballongen får vi alla en riktig skrattattack åt ”ballongjäveln” som Martin kallar den som istället för att stå rätt upp i luften blåser tvärt åt vänster. ”Varför ska vi ha den här jäkla ballongen” och jag bara skrattar och skrattar åt mig själv och mina knasiga idéer. Men Jane fick faktiskt några riktigt bra bilder med ”ballongjäveln”. Martin blir fotad ensam på en sten och jag får då tid att bara sitta och beundra min nyblivne make och han är så vacker och jag är så lycklig.

Men så mitt i fotograferande blir vi vittnen till en otäck vattenscooter olycka. Rätt utanför i farleden tappar en åkare kontrollen över scootern och man ser hur han dunkar rätt i scootern och landar i vattnet och har rejält ont när han sen kommer på. Vi försöker påkalla hans uppmärksamhet men han blir sen upplockad. Fick senare veta att han fick färdas med ambulans efter olyckan, det var jobbigt att stå där på land och inte kunna göra någonting och mitt i ens lyckligaste dag och att sedan bara fotograferas vidare. Men han fick hjälp och efter det tog vi ännu fler bilder.

Under tiden som vi fotograferades var alla gäster i vår toastmasters förvar på mingel i min mammas trädgård som vi hade dukat upp med mousserande och snittar till fiolspel. Vad vi inte vet är att det förbereds en stor överraskning som vi senare ska få ta del av. Fotograferingen går som smort och vi håller tidsplanen och åker tillbaka till stan och till restaurangen där vi ska ha vår bröllopsmiddag och fest. Jane och Robin ska vara med oss men då i egenskap gäster. Vi fattade så snabbt tycke för dem att vi några veckor innan bestämde att de självklart skulle vara med under kvällen som våra gäster och inte bara som fotografer. Vi är lite tidiga och vill såklart inte vara där före gästerna kommer. För att inte gästerna ska se oss smiter vi ner i gränden mot ån där vi blir erbjudna att gömma oss i en trädgård vilket vi nappar på. Så där vi sitter vi i främmande människors trädgård och kurar i ett par minuter innan vi smyger oss fram och blir åter igen hurrade för och kramade av alla gäster som står där och väntar på oss. Men då inträffar kvällens vad jag vet enda diff. Restaurangen är inte redo att ta emot oss. Det får inte hända. Alla gäster står utanför och jag griper tag i Jenny och spänner blicken i henne och där och då gjorde jag mig berättigad till titeln som ”bridezilla” för det enda jag säger är ”lös det!”.  Min ve och fasa är att just att gästerna inte ska ha det bra så jag blir lite uppstissad över detta men alla våra gäster är omkring oss och de kommer och kramar och pratar och beundrar ringen så tiden går och sen får vi till slut komma in till Antons krog där vår fest och middag ska hållas.

Nu är solen tillbaka och det är riktig högsommar värme. Vi ska äntligen få gå in till våra runda bord, vår bordsplacering och våra dekorationer som jag slitigt så med. Det är så fint! Det är precis som jag så diktatoriskt har uttryckt mina order om att det ska se ut och jag är bara så lycklig. Men nu backar vi! Jag höll på att missa välkomstskålen. För innan vi kommer in till borden så håller Jenny en riktig välkomstskål och de alla sjunger ”ja må dem leva” och utbringar ett fyrfaldigt leve för oss än en gång. Eftersom vi redan bjudit gästerna på bubbel så har vi valt att skåla i en fördrink, en frozen margeritha. En fördrink gästerna sent ska glömma då den var så satans stark så man ser på fotona efteråt hur alla gästerna grimaserar något. Vi har haft väldigt roligt åt det efteråt. Alla hänvisas att leta upp sina platser och vi sitter runt runda bord under bar himmel med undantag för ett långbord som en del gäster sitter vid då det tyvärr inte gick in fler runda bord. Bordsplaceringen har inte varit helt lätt men när man ser alla gästerna vid sina platser så känns det bara så rätt.

Vi har valt att samla nära vänner och Martins bröder närmast oss som honnörsbord för det kändes som det allra bästa för oss och för våra gäster. Vi sitter så vi ser alla gästerna och har scenen på höger sida. Nu äntligen ska middagen och festen börja och från och med nu har vi helt och hållet släppt kontrollen och lämnat allt i Jennys händer. Stackars underbara fantastiska Jenny. Man kan omöjligt ha en bättre toastmaster än henne. Hon får igång middagen och gästerna med den ena överraskningen efter den andra. Vi har tre sittningar med förrätt, varmrätt och dessert. Martins pappa håller först ett tal där han berättar att han egentligen hade tänkt att hålla ett annat tal, men han blev så berörd i kyrkan att han helt kom av sig. Det syntes på honom hur berörd han var och vi båda bev rörda till tårar. Min mamma inleder sen med ett så fint tal som får mig igen att börja gråta. Hon berättar om vilken otroligt nära och stark relation hon och jag har och vem skulle kunna ta den platsen att komma in i denna gemenskap om inte just Martin. Hon skojar också och fångar upp vårat Mamma Mia tema och säger ”Sofie, du har ju Mamma Mia tema på ditt bröllop men då undrar jag bara, var är mina tre kavaljerer”. Hon får alla att skratta och jag är så himla stolt över min fantastiska mamma som står upp inför alla och säger så fina saker.  Vi äter förrätten och dricker det vita vin vi innan provat ut. Jag dricker väldigt sparsamt och dricker nog inte ens ur mitt glas. Viktigt för oss är att det aldrig ska vara tomt i glasen så jag känner hur både jag och Martin andas ut när vi ser hur serveringspersonalen går runt och erbjuder påfyllning. Det är en sån härlig stämning, någon av gästerna sa att det faktiskt kändes som att man var på en innergård i Grekland eftersom det var så varm och att vi hade fått fram den stämningen.

Alla gäster har fått varsitt festhäfte som bland annat innehåller små presentationer av gästerna och sånger och bilder och annat kul som Jenny satt dit. Lite då och då tar Jenny ton och och vi sjunger någon av sångerna i festhäftet tillsammans med bandet som spelar under hela vårt bröllop. Jenny har gjort om texten till ”Macken” så att den handlar om oss och vi skrattar så då hon verkligen fått till en så roligt text om oss. Talen avlöser varandra på ett smidigt sätt, Martins pappa håller ett rörande tal och man märker hur otroligt berörd han är av situationen. Martins storebror håller ett genomtänkt och känslosamt tal som berör oss till både tårar och skratt. Han har blandat in citat från Abbalåtar och han får alla att skratta. Faktum är att alla tal får oss att gråta. Det är så otroligt överväldigande att ha alla man älskar där hos sig och för vår skull och att få höra alla dessa anekdoter och varma och fina saker, man klarar det nästan inte. Så fort som jag eller Martin är på toaletten så klingas det i glasen för en pussrunda, ett mycket uppskattat inslag speciellt av brudgummen som så fort jag reste mig för att gå iväg passar på att själv klinga i glaset för att få pussar! Typiskt Martin...

Vi passar på att inte vara för stillasittande utan minglar runt och har som målsättning att prata med alla gästerna en liten stund var. Det kramas och pussas och jag snubblar runt i min klänning med långa släp och alla gästerna blir förfärade när de upptäcker att de står på min klänning. Jag bara njuter och skrattar. Vi pratar med bandet som sitter lite avsides och äter en inte lika fullt så högtidlig trerätters meny men vi ser såklart till att de får sig ett riktigt skrovmål och starköl, även om alla kanske inte har åldern inne...

Varmrätten är en riktig ”Sofie och Martin rätt”, grillade lammracks med rosmarinsky och potatisterrine med getost. Hela menyn går i greklandstema såklart. Vi har så roligt runt vårt runda bord och vi skrattar åt det ena minnet efter det andra och pratar om dagen och det är bara så underbart allting. Lite då och då får kyssas under jubel och applåder och vi sjunger sånger och spelar bröllopsbingo.  Sen har vi ett inslag som jag gett min kära dansanta vän Anna i uppdrag. Vi vill att gästerna ska få upp och röra på sig och få skratta lite tillsammans, få ta i varandra, lite kroppskontakt och släppa kontrollen lite. Annas uppdrag är att styra upp en zorbasdans. Hon visar några danssteg och sen ska vi alla med armarna om varandra i en gigantisk ring runt borden dansa efter. Men först ska det skålas med Greklands nationaldryck ouzo såklart! Alla höjer glasen mot skyn och ropar Alla höjer glasen mot skyn och ropar Yammas och sen är dansen igång. Det går undan och det är omöjligt att pricka in rätt steg men alla får komma upp och röra på sig och göra något som får alla att släppa loss lite och teaterpedagogen i mig njuter. Ett annat underbart inslag är när bandet stämmer upp och tillsammans med alla gäster sjunger Grymlings ”mitt bästa för dig” för oss. Det är ett riktigt magic moment för mig när alla sjunger och klämmer i som sjutton i den härliga gamla goa refrängen.

Middagen fortlöper och talen avlöser som jag skrev tidigare varandra. Talen är fantastiska. Min farbror håller ett tal, Martins bestman Oskar håller ett tal och vi slås av hur otroligt grymma våra vänner är på att hålla tal och inte minst hur modiga de är. Jag är jag och kan som vanligt inte hålla tyst och börjar själv prata mitt i min barndomsväns Toves tal. Ibland vill man bara skjuta sig själv. Men det roliga är hur väl hon känner mig för efteråt sa  hon ”ja men jag visste att du inte skulle kunna hålla tyst och det var därför jag sa så, för jag visste att du skulle komma in där”. Förstår ni min kärlek till mina vänner? Den är oändlig. Likaså till Sofia som också ställer sig intill Tove och drar av en liten anekdot från ungdomen. Kommer aldrig glömma hennes mod den dagen. De säger så fina saker till mig och till oss och jag är bara världens lyckligaste människa och kan inte förstå hur just jag kan få ha så många fantastiska människor runt mig. Mitt liv, en saga. En riktig jävla saga. Speciellt den här dagen.  

Jag minns att jag sitter och småpratar med killarna i bandet. Plötsligt får jag en näsduk knuten över ögonen för att hindra mig från att se. Jag hör Jennes röst och hur hon ropar på mig och allas uppmärksamhet borta vid scenen. Sandra leder mig framåt och hon fnissar. Jag går säkert in i någon stolskant men min stora marräng till klänning med trestängslad underkjol skyddar mig från allt. Faktum är att jag är så hög på lycka denna dag att jag skulle nog knappt rycka till om så en geting kom och stack mig. Hon leder mig fram till scenen och hjälper mig uppför trappstegen. Det fnittras omkring mig. Vad jag inte vet att att på scenen står det olika män från bröllopsgästerna med uppkavlade skjortärmar och spänner sina biceps för blotta livet. En av dem är min nyblivne make och det är min uppgift att klämma och känna för att se om jag kan finna den rätte. Minns att den första jag tar tag i har riktigt rediga muskler, hård som sten och jag vet att vi har en vältränad brandman med oss och är övertygad om att det är vår fotografs Janes fästman som jag står och klämmer på. Hasplar ur mig någon drygt som att ”den här är det då inte, det är för bra för att vara sant”. Jenny håller inne med ett riktigt asflabb men på fotona efteråt kan man se hennes nöjda leende  eftersom den var Toastmasterns kille jag stod och klämde på. Jag klämmer vidare och sen är det ingen tvekan om saken, eller visst, lite tvekan var det men jag vill ändå säga att jag kände det på en gång. Där var han. Och mycket riktigt. Jubel och applåder, jag hittade rätt.

Sen är det Martins tur. Han får gå undan och på given signal kommer ett gäng med kvinnliga bröllopsgäster upp på scenen och gör oss sällskap. Martin får näsduk om ögonen och hans uppgift blir att hitta vem jag är genom att känna på naglarna och händerna. Jag konstaterade att jag hade kortast naglar av alla och om han hittade rätt? Svar nej. Haha.

Desserten är även den inspirerad från grekland och från en greklandsresa då jag åt lavendelglass. Antons har specialbeställt lavendelglass från Järna Glass som gör fantastisk ekologisk glass. Till det ska det vara sabayonnefluff och över glassen strött med lavendel och på toppen två lavendelkvistar. Det måste skett någon miss för lavendelgarnityren uteblir och istället bara blåbär. Men jag går inte i taket över detta utan restaurangen gjorde ändå ett mästerligt arbete men det var lite synd på glassen då jag innan hade lämnat en extra stor bukett med levendel om det inte skulle räcka. Nåväl. Vad är några blåbär på fel plats mot denna fantastiska dag? Ingenting.

Jag kunde aldrig föreställa mig hur många tal och överraskningar vi skulle få. Jag minns med så mycket värme i hjärtat hur Jenny presenterar min gamla kollega Maria som då var gravid i sjunde månaden iklädd prickig klänning (för hon vet att jag älskar det) och bamsemage. Hon står där  på scenen och berättar hur det är att jobba med mig. Hon berättar om prickar, om pärlor, om mina idéer. Maria, min Maria. Som varit så självklar under ett års tid, som ja spenderat mer vaken tid med än med min då nyblivne make. Hon står där inför alla och berättar om mig, att hon är glad att ha fått lära känna mig och att hon ska sjunga en sång för oss. Hon berättar om saker som är så självklara för mig men helt obegripliga för en annan. Hon berättar om kärleken om att vara gift, att jag önskade mig Benny Anderssons Orkester men att  hon ska göra sitt bästa. Att det tar tid att vänja sig vid att säga min man istället för pojkvän, sambo... Och så börjar hennes man Micke spela och Maria sjunger med sin underbara ”Maria röst” som jag älskar så mycket, ”Du är min man”. Och alla gäster hakar på. Ett inslag jag aldrig glömmer, jag minns den ofattbara lyckan.

Det sista talet kommer från Martins barndomsvän Alexander. Martin och han har varit kompisar lika länge som jag och Tove. Sedan de var två år och det finns en hel del anekdoter från barndomen vilket Alexander inte är sen med att ta upp. Skrattar igenkännande åt minnet att de alltid hade sällskap till skolan. De skulle ses vid en viss plats på en viss tid och var Alexander några minuter försenad. Ja, då hade Martin gått därifrån.

Jag kan ibland ha svårt för att tro på mitt eget värde och att folk tycker om mig. Jag tror ofta tvärtom och ser mig mer som en belastning och har därför haft svårt för att själv ta initiativ för att umgås och därav säkert missat en del inviter till vänskap genom livet. Men nu är vi här och alla är här för oss och jag minns att jag flera gånger slog av insikten att folk tycker nog faktiskt på riktigt om oss. Varför i hela friden skulle de utsätta sig och bemöda sig för allt det här? Åter igen, det är våra gäster som gjorde vår bröllopsdag.

Jag vet inte hur det gick till men från att ha varit just och jag härjat på Jenny om att ”tiden går för fort du måste se till att tiden går långsammare” (stackars Jenny) men helt plötsligt har det börjat skymma och det börjar bli dags att flytta undan borden. En av våra hörnstenar till bröllopet var att vara frikostig med alkoholen så det kan ha bidragit till att tiden sen bara sprang iväg. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt var alla borden undanflyttade. Kvar var stengolvet som bildade ett dansgolv och festen skulle alltså fortsätta att vara på samma ställe och utomhus. Kvällen var sådär varm att inga koftor eller jackor behövdes. Baren öppnades upp med drinkar som ”Take a chance on me”, ”Mamma Mia” , ”Super Trouper” och andra titlar från Abba. Där inne där drinkarna serverades fanns ett presentbord och jag minns att jag knappt vågade titta på alla presenterna.  Minns att jag han ta några klunkar från drinken, tror det var en Super Trouper innan Anna kom och ryckte tag i mig med ”nu är det dags”. En liten knut knöts åt i magen men tack och lov för euforin som jag gick på och den ljuva alkoholen för den där knuten blev aldrig så stor. Jag fnittrade mest undertiden som Anna igen fäste upp min klänning med säkerhetsnålar för att jag inte skulle ramla på klänningen och mina vita brudskor byttes mot mina bröllopsballerinor. Jag och Martin skiljdes åt och och när jag gick fram till glasverandan som jag skulle komma ut från såg jag att Jenny hade sett till så att alla hade samlat sig i en stor ring. Det var dags för bröllopsdansen.

Bandet började spela det välkända introt till Dancing Queen och det fanns ingen återvändo. Det var bara att ge sig ut på dansgolvet och köra de inövade dansstegen.

Precis efter att bröllopsvalsens sista toner dött ut och nästan alla gäster var uppe på dansgolvet så spelade bandet ”Kids” av MGMT, även om de inte behöll alla från den äldre skaran av gäster på dansgolvet så var det så kul och så ”vi”. Vi hade innan berättat vad vo gillade för musik och hade kommit med förslag på låtar vi gärna ville dansa till och musik som absolut inte fick spelas. Som typ Black Jack och West Virginia. Men med vårt stencoola band var det ingen risk. När dansen var igång så var himlen mörk och restaurangen hade tänt upp lyktor och lampor, samt ljusslingor. Som vi dansade. Min brudklänning släpade lite i backen och jag spillde säkert lite här och var men gode tid, varför skulle jag vara rädd om den? Det är ju inte direkt så att den ska användas igen eller hänga till allmän beskådan i vardagsrummet? Jag dansade som om jag aldrig skulle få dansa mer, barfota i min brudklänning med gigantisk underkjol. Bandet varvade med att spela och ta paus och då spelade vi musik från Spotify från listor vi innan skapat med sån musik som vi själva och vi i vårt umgänge går igång på. Minns att vi röjde till gamla hits som ”shut up and sleep whit me”, Rednex och Galenskaparna. Ja vi var barn på 90-talet.