Ska jag bjuda eller inte?

Tror bara det finns ett svar på din fråga. Bjud dem om du vill! Om du inte vill, bjud dem inte! Om de blir sura på dig så får de väl bli det =P Det ska ju inte vara anledningen till att bjuda dem tycker jag.
Jag är emot att man ska bjuda familj bara för att de är just familj, om ni inte har kontakt är det ju nästan konstigt att bjuda dem kanske..? Nu har jag en ganska konstig familj så det kanske är därför jag har en sådan syn men någon annan kanske kan erbjuda ett bättre svar :)

Men en annan sak också, min farmor och farfar tål inte varandra sen de skilde sig. De bråkar fortfadende och min farmor är 78 år och min farfar 77 år. Och vad jag vet så har de inte varit gifta under mina 29 år och inte tillsammans i heller. Min faster pratar heller inte med min farfar för hon valde farmors sida.

Jag träffade dem mera när jag var mindre, då kom de på ens kalas men det slutade ju när man var typ 7 eller 8 år.

Sen så tål inte min mamma och styvpappa min farfars nya tjej för hon var så taskig mot min styvpappa för många år sedan så de bråkar så fort de ser varandra.

Bjuder jag någon så vill jag att de ska komma. De ska ju inte välja att inte komma bara för att de inte tål någon annan. Tycker att 1 dag kan man ju stå ut.

Min syster tycker inte att jag ska bjuda dem för de bjuder inte oss och att vi inte har haft någon nära kontakt sen då jag skrev när de slutade komma på kalas.

Låter som att din familj påminner om min. Det gäller att ta avstånd! Du kan inte lösa deras problem och om de inte är tillräckligt storsinta för att glömma deras gnabb över en dag så är det deras förlust.  Lägg vikt på de som är snälla mot dig och det låter som att er dag kanske blir bättre utan allt drama. Menar att du ska ju kunna koppla av, inte behöva oroa dig för vem som bråkar med vem...

Men tycker du då att jag ska låta bli att bjuda min farmor, faster, farfar, hans nya tjej och min farbror?

Av vad du nu har läst? Behöver verkligen tips och råd?

Tänkte även att jag ska prata med min mamma och pappa med!

Jag hade nog valt att bjuda in dom faktiskt. Jag har inte alls bra kontakt med alla i min släkt, jag har under största delen av mitt liv känt mig väldigt utanför gemenskapen, och maken har inte bra kontakt med alla i sin släkt heller (mkt "draman" i våra släkter också). Trots det så är jag vädigt familjekär och det påverkar väl såklart hur jag ser på saken.

Vi gjorde dock valet att bjuda in och sedan fick dom valet att komma eller inte. Dom som valde att inte komma, har vi nu insett att vi inte behöver ha mer kontakt med i framtiden. Det känns på något sätt lite skönt att det valet, att bryta helt, blev deras och inte vårat.

Sedan var det tex makens ena farbror, som han själv bara träffat en gång under dom 7åren vi varit tillsammans, han och hans fru kom och var väldigt glada över inbjudan. Makens mormor som vi i stort sett aldrig träffar heller (hon går aldrig hemifrån i princip och dom har ingen bra kontakt) var också väldigt glad över inbjudan och kom gladeligen. Maken sa att han aldrig sett henne på så bra humör under hela sitt liv.

Den enda släktingen som vi inte bjöd var en kusin till maken (dom är samålder och har haft väldigt bra kontakt under uppväxten) som är kriminell och använder droger. Vi har valt det ställningstagandet att drogpåverkade människor vill vi inte ha i våra liv, men han är välkommen när han är drogfri. Nu satt han i fängelse under tiden för vårt bröllop, så det var ju enkelt.

Det du måste göra är väl att känna efter ifall du är beredd att kapa kontakten helt och fullt med dom här människorna, för den risken är ju rätt stor om du/ni väljer att inte bjuda in. Är du inte beredd att göra det, så bjud dom. Det finns ju som aldrig något rätt eller fel i såna här frågor (ibland önskar man att det fanns det), utan man måste använda sitt hjärta och sitt sunda förnuft och känna efter vad som skulle kännas bäst att göra.

Jag vill ju inte bryta kontakten helt. Men jag vet ju inte om det är lönt att bjuda. Vill ju inte ha bråk på min stora dag. Men sen vet jag ju inte iheller bjuder jag inte dem så vet jag ju inte när jag får träffa dem nästa gång igen.

Med tankte på att min farmor är 78 år och inte har mått så bra på sistonde och min farfar är 77 år vet inte hur är med honom iheller..

USch vad detta blev svårt nu.

Fick massa tårar i ögonen nu när jag skrev detta.

Ja då är det de som har valt att inte komma, så behöver inte jag få dåligt sammvete!

Eller hur?

Om jag inte fick en inbjudan till en släktings bröllop, men andra i släkten har fått det, så skulle jag nog ta det som att brudparet i fråga inte vill ha mig där och därmed inte ha någon kontakt med mig faktiskt. Om det sedan grundar sig i mitt eget beteende, att brudparet inte vill bjuda in mig, så får jag ju stå mitt kast, men jag skulle tolka en utebliven inbjudan som en signal om dom inte vill ha mig i sina liv ändå.

Väljer ni att bjuda in dom, så blir ju valet deras och väljer dom då att inte komma, så behöver ni absolut inte känna någon skuld i det och ha dåligt samvete. Då har ni ju sträckt ut en hand och visat att ni vill ha dom där och faktiskt gjort ett försök.

Skulle det då vara så att dom väljer att komma, så kanske ni kan få hjälp av tex din syster och dina föräldrar med att hålla dom ifrån varandra. Att dom inte sitter på samma bänkrad i kyrkan tex. Ni kan ju också försöka ordna bordsplaceringen så att din mamma och styvpappa inte sitter i närheten av din farfar och hans tjej, att din farmor och farfar inte sitter i närheten av varandra och att din faster då kanske sitter med din farmor istället.

Man hoppas väl dock att vuxna människor ska kunna uppföra sig och kunna gräva ner stridsyxan för en kväll, för sitt barnbarns skull på hennes bröllop.

Ja, men jag skulle ändå råda dig att bearbeta detta oavsett bröllop eller ej. Du ska inte behöva må så dåligt över hur relationerna i din familj ser ut...