Så splittrad
CoG skrev 2013-01-19 12:58:23 följande:
Tycker du inte om honom för den han är, då är du illa ute. För det är inte rätt mot någon att be dom att förändra sig för att vara precis så som man själv vill.
Att älska någon är för mig att älska personen precis som den är. Annars är det nivån under älska... dvs "man är kär i..."
Min make gör massa saker i vardagen. Han hämtar mig på busstationen i princip varje dag så jag ska slippa stå 20min på stan och vänta på att lokalbussen hem ska komma (jag jobbar på annan ort). Han brukar vara den som dammsuger, klipper gräset, skottar snö osv för han vet att min trasiga axel inte uppskattar sånt jobb.
Han kan sitta och massera min stackars trasiga fot i flera timmar på kvällarna framför tv'n om jag har behov av det.
Men det är väldigt väldigt sällan han gör någon sån där överraskningsgrej med blommor, smycken eller liknande. Och att skriva romantiska lappar är inte hans stil. Då hade det blivit krystat bara...
Jag älskar honom för att han är han. En trygg och stabil klippa som accepterar mig för den jag är med alla mina fel och brister.
Och de få gånger (typ 3 ggr på 10 år) som han kommit hem mitt i veckan med en bukett blommor bara för att han fick ett infall... Tja då betyder det så mycket mer än om han gjorde det varje vecka bara för att jag ville ha det så...
För mig låter det som att du behöver träna på att bli mer trygg i dig själv så att du inte behöver bli bekräftad av honom.
För det är inte romantik, det är bekräftelse...
Själv insåg jag strax innan jag träffade maken, att om jag inte kan älska och acceptera mig själv precis som jag är utan att ändra på mig eller försöka behärska mitt temperament bara för att inte skrämma bort folk. Tja hur ska då någon kunna älska mig? Det dom älskar i så fall är ju fasaden av den perfekta versionen av "mig"... Och det håller inte i längden.
