Jag orkar inte längre

Det är väldigt tråkigt att du är sårad och ledsen. Det gör ont när den man är kär i inte kan besvara känslorna och man har all rätt att känna så och bearbeta det. På samma sätt har den andra personen, som inte har samma känslor, all rätt att inte känna samma sak. Det är, tyvärr, något som vi inte kan styra över.

Jag tror att kärlek kan växa fram, men då måste man själv vara villig att låta den göra det. Vilket det inte verkar som att han är, utan han verkar vilja att ni går skilda vägar.

Hur ont det än gör, hur ledsamt det än är, så måste du nog låta honom göra det.

Och inte för att vara "sån", men jag tycker faktiskt att det var bra av honom att vara ärlig och inte låta dig tro något annat. Att lägga korten på bordet och säga som det är. Det låter ju dig att få all information om ert förhållande och inte gå med falska förhoppningar. Då kan du kanske börja försöka komma över honom och hitta någon annan, någon som blir lika kär i dig som du i honom, för han finns där :)

Åh jag lider med dig!
Har genomgått ungefär samma sak. O jag va dessutom i ett förhållande med jättebra karl, som jag tyvärr hade fått lite svalnade känslor för efter 4 år. Men så fick jag upp ögonen för en nyfunnen bekant. Och helt plötsligt fick vi kontakt o han kände samma. Jag hade ju redan tänkt på honom i flera månader så jag släppte allt vind för våg, såg min ursäkt för att lämna förhållandet.
Vi hade några jättetrevliga stunder, umgicks, tittade på film, myste, ute o gick i skogen. Sms:ade o ringde varann varenda dag. Vi har massa gemensamt. Jag föll som en fura. Han ville ta det lugnt och det ville ju jag med, men ibland sa han saker som visade på att han kände mer än han vågade erkänna. Han fick mig helt runt lillfingret. 

Sen efter några veckor, fick jag den där obehagliga känslan i magen att nåt var fel. "Känner mest vänskap" blev svaret. Men de av mina vänner som känner honom säger att han antagligen började känna mer än han vågade och blev rädd för sina känslor, för han har blivit så otroligt sårad av de tjejer han verkligen fallit för. Dessvärre har han också en syster som har mentala besvär och de flesta tror även att hon har sagt nåt som skrämde bort honom. Hela världen rasade för mig. Hade jag lämnat allt i onödan, hade jag verkligen gjort rätt? Hade det bara varit ett spännande äventyr, en ursäkt att lämna trista vardagen? Men jag var kär, det vet jag. För de saker som får mig att tänka på honom, gör ont i hjärtat, ger mig ont i magen.

Så här sitter jag med brustet hjärta, totalt förvirrad. Exet vet inte om den här mannen och ska aldrig heller få veta, för han vet vem det är. Och exet vill ju ha mig tillbaka och vi har träffats några gånger och det har känts väldigt bra, men längre tid än typ 3-4 dar klarar jag inte att ha honom inpå mig. Så även om vi skulle försöka igen vet jag inte om jag skulle klara av att vara sambo igen.

Samtidigt har jag ju fortfarande starka känslor kvar för den andre mannen och känner att allt är så ouppklarat. Vet att vi kommer träffas som vänner genom våra gemensamma intressen, men jag skulle bara vilja umgås med honom igen för att se hur det känns. Och det stör mig som fan att han bara fegade ur och inte har tagit nån kontakt efter det, för om vi ska vara vänner, måste vi ju ses. 

Usch o fy vad det är jobbigt med känslor.... 

Jag trodde han var seriös när han lät mig träffa hans ljuvliga barn. Sorgen känns extra jobbig, när jag även förlorar dem.