snart klipper ja banden mellan oss

Alltså till att börja med - ta dina saker därifrån. Dom har inget hos din mamma att göra.
Det är inte ok för henne att hota med att slänga dina saker. Men det problemet är ju lätt löst. Kan du inte förvara dom där du bor nu så kanske någon annan har plats över i sitt förråd åt dig.

Även praktik kan vara meningsfull. Och man kan ju faktiskt inte välja att inte ta en praktikplats eller anvisat jobb i dagens läge.
Att du hittat något meningsfullt med ditt liv borde vara glädjande även för din mamma, oavsett i vilken form det är. Men hon känner sig säkert övergiven av dig och vill ha dig hemma hos sig och därför kör hon "the blame-game".
Du får försöka visa henne genom både ord och handling, att du inte överger henne. Men samtidigt behöver du inte ta hennes sårande kommentarer och det får du markera bestämt. Säg ifrån när hon sårar dig, och hjälper inte det så säg att "nästa gång du säger så där så lägger jag på luren" och gör det också...

Lycka till 

Min var likadan. Bode själv i gbg i ett år. Studerade en kurs där. När jag berättat att jag stannar blev hon så arg att jag faktiskt blev rädd. Hon hade aldrig innan skällt ut mig sådär. Hotat med o slänga ut min katt och att min far skulle bli så ledsen o bli sjukare och dö. Ångrar mig fortfarande ibland att jag flyttat. Men det fick mig bara att bli mer förbannad och flyttade utomlands där jag träffat min fästman. Så nu har hon lugnat ner sig lite. Mitt råd är trivs du där så tar du ditt pick pack och flyttar.Har märkt att ju mer man säger ifrån på ett ärligt sett med känslor och lugn så förstår dem oftast. Göt dem inte det så kör på det hårds sättet son hon kör med. "Om du inte accepterar mitt livsval ovh vägrar hälsa på din dotter så vägrar jag träffa dig" självklart menar man inte det ocj till början kommer hon bli arg men en msmma kan inte vara utan sitt barn. Hon kommer nog ändra sig tillslut Det gjorde mina föräldrar när jag flyttade och sa ifrån. Jag älskar er men Det här är mitt liv nu. Acceptera eller bli arga livet ut och glöm mig! Lycka till. Föräldrar är jobbiga men klipp inte bande på allvar. Man behöver de familjen man har ♡

Ta dina saker och be henne dra åt helvete.

Går det att prata med henne, och har du försökt? Lyssnar hon inte om du säger att du blir ledsen eller vad du nu blir? Jag hade en människa i mitt liv som höll på att kväva mig och henne gick det inte att prata med, hon var felfri, den enda perfekta människan som alltid hade svar på vad alla andra gjorde för fel så hon hade gjort som hon gjort. Henne var jag tvungen att bryta med. Kanske inte lika lätt med sin mamma.

Men försök vara tydlig. Säg att om hon inte har något snällt att säga eller är intresserad av hur du har det så behöver ni inte prata. Tyvärr verkar många föräldrar tro att det ingår i föräldraskapet att trycka ner sina barn. Och det värsta är att de inte själva ser det, de tror att de hjälper och talar om hur allt borde vara.

Säg åt henne att om hon inte kan vara lycklig för din skull så måste du fundera på hur ni ska ha det i framtiden.

Och framförallt, ta dina saker därifrån så hon inte har något som binder er till varandra mer än föräldraskapet.

En gissning är att din mor är jätterädd och orolig, både för att själv bli lämnad ensam och för hur du ska klara dig i en omgivning hon själv kanske inte förstår eller känner till. Det tar sig uttryck med att hon verkar självisk och arg.

Men bara för att hon inte har styrkan att klara sig och vara så självständig som du är, har det inget med dig att göra och det är givetvis inte ok av din mamma att ta ut sin rädsla på dig på det sättet - det blir en tvärtomreaktion, istället för att hon får dig närmare får hon dig att vilja hålla sig från henne.

Svårt att säga hur man löser det.

Men jag tror snarare att du behöver säga att det du gör är bra för DIG och att det kommer att göra att du mår bra. Och att du också kommer tycka att det är kul att komma till henne på besök och hon besöker dig - jämfört med om du skulle vara nära henne hela tiden och vantrivas och tycka att du inte gjort det du ville av ditt liv. 

Jag har påpekat gång på gång att jag har ett eget liv och att hon gärna kan komma och hälsa på oss här nere. Men hon envisas med att säga "aldrig att jag skulle åka och hälsa på dig där nere" Jag har ju svårt med att vara tydlig då jag upplever att hon lä'gger det döva örat till då jag pratar med henne. Jag funderar på att sluta svara henne i telefon men gör jag så så skickar hon min släkt efter mig (på hennes sida)...

Ja Jag har ju problemet med att hon tyckt tro att hon är den starka. Då man pratar med henne får jag sådan ångest och orkar inte helt enkelt säga ifrån... =(

Min mor är jättebra på att klaga på om andra har jobb eller inte med. Hon har varit sjukskriven i över 10 år och nu när jag har på eget bevåg skaffat praktik så gnäller hon i att "hoppas det blir ett jobb avdet annars är det ju inget värt" Hon har hållt på så här i över 2 år och har medhåll från en bekant till sig med =(

Jag markerade senast hjon ringde att jag har ett eget liv här nere och att hon får komma och hälsa på oss vilket hon inte vill slösa pengar på. Tveksamt om hon kommer på bröllopet ;/