Smärta livet ut... Nu då?!

Ja, livet blir helt klart påverkat. Kan inte städa ordentligt (har jag tur orkar jag ta en snabb tur med dammsugaren, så städningen tar väl en vecka, sen är det bara att börja om igen) plocka i och ur diskmaskin funkar ibland, tvätta är bara att glömma för tillfället. Som tur är har vi hantverkare i vänskapskretsen så dem ska hit och "handikappanpassa" bl.a. tvättmaskin och torktumlare så jag har dem i en relativt bra arbetshöjd, problemet kvarstår dock men det underlättar.

Jag har konstant smärta, sedan varierar den från dag till dag, ibland vecka till vecka. Har jag otur kan jag ha en he*vetes-vecka, då har jag så ont dygnet runt att jag inte kan göra annat än flytta mig från sängen till soffan, bara för att mentalt känna att jag åtminstone kommit upp.

Den konstanta smärtan ligger ungefär mellan 4-6 på skalan, den smärta som kommer efter aktivitet (ibland efter att ha varit på affären som ligger 100m utanför, ibland efter att ha plockat i diskmaskinen, ibland efter att ha kört bil, väldigt beroende från en dag till en annan) ligger mellan 8-10 (ibland vill jag också säga 12).

Har testat diverse olika ordinationer på smärtlindrande mediciner, alltifrån starka neuro-tabletter till morfin och liknande. Lyrica, saroten, kataprezan, dolcontin, pronaxen, osv., inget hjälper.
Sjukgymnastik i flera månader, blir bara värre. Avslappningsövningar som jag fått från min sjukgymnast fungerar till viss del, men det enda som verkligen hjälp är att lägga sig i fosterställning, kan jag inte göra det så får jag stå och hänga med armarna över ett bord eller liknande eller krypa ihop till en sittande boll för att försöka dra ut ryggraden.
Sitta och stå förvärrar smärtan ordentligt, även fast jag kanske inte är igång.
Däremot så har jag nog inte helt accepterat att livet är så här nu. Jag aktiverar mig för fullt om dagarna. alltifrån att träffa svägerska med dotter (mammaledighet), gå på konsert, köra iväg och göra ärenden eller som idag gå på fotboll. Så, jag låser inte in mig och sitter i ett hörn bara för att jag har ont. Mitt liv är påverkat fullständigt, och jag har så jä*la ont varje dag, men det stoppar mig inte, men det låser mig i alla fall. Och jag tror att det förbryllar läkarna mest. Att jag ändå försöker hålla mig väldigt aktiv, för jag klarar inte av att bara gå hemma hela dagarna, men jag klarar inte heller av att arbeta. Jag vill bara få utlopp för min energi. Jag mår inte dåligt mentalt över situationen, jag har ändå accpeterat det så pass att jag fattar att det är så här det är nu, jag är inte orolig eller ängslig, men ibland kan jag dock känna ilska över att det ska vara så här, men framförallt att jag inte tagits på allvar förrän nu när jag träffat en privatläkare.

Jag har mycket att säga om det här, som kanske märks :P men jag engagerar mig väldigt mycket i sådana här saker, har alltid gjort. Så ja, jag får väl börja bli aktiv i NHR eller nåt :P