Min sambo vill inte ha barn, ska jag stanna kvar?

Hej!

Jag var i samma sits som du. Jag har alltid vetat att jag har velat ha barn och jag var tillsammans med en kille som var 7 år äldre än mig. Han kände inte att han behövde ha barn. Så jag funderade hur jag skulle göra. För jag älskade verkligen honom och kände att han älskade mig med.

En dag sa han bara att han hade funderat och ville ha barn med mig. Så jag vet inte om det handlar om mognadsprocess. Han var 30 år då. Jag tror att jag sa till honom att jag vill iaf ha barn och sen lät jag det gå ett tag och då kom det spontant från honom själv. Nu har vi två barn. Han ville inte ha mer än ett, det tyckte han räckte, men så fick dottern ett syskon. Nu säger han att det blir inte fler. Men å andra sidan ville han först inte ha heller från början ;)

Men jag tycker själv att två är lagom. Giftemål har jag aldrig varit något för, men nu så har vi kommit överrens att efter att ha varit tillsammans i 11 år och vill leva tillsammans för resten av vårt liv, så ska vi gifta oss.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ge för råd, men tycker att ni ska sitta ner båda två och vara ärliga om vad ni båda känner för och vill mer Ert liv tillsammans, så kanske det löser sig?!

Lycka till!

Det beror väl på hur viktigt barn och giftermål är för dig? 
Hade det varit min absolut högsta önskan i livet så hade jag inte riskerat att han ångrar sig. 

Oj, en väldigt svår situation..

Det kan ju hända att han om 5-10-15år ändrar sig och friar och vill ha barn. Men det kan ju också bli så att han aldrig kommer ändra sig alls. Han verkar ju i dagsläget väldigt säker på sin sak.

Då är frågan, skulle du kunna leva med det? Skulle du kunna vakna upp om 20år, ogift och utan barn, och känna dig nöjd med "bara" din sambo? Inte känna dig bitter över det? Inte ångra att du inte valde annorlunda tidigare i livet för att ge dina önskemål och drömmar en chans?

Kan du det, tänka dig ett liv utan barn och giftemål, bara du får vara med din sambo.. ja, då är det bara att stanna, leva livet och se vad framtider bär på. Kan du däremot inte det, tänka dig ett liv utan giftemål och främst barn antar jag, så kan det nog vara läge att seriöst fundera över om din sambo och erat förhållande verkligen är rätt för dig.

Det kan vara väldigt jobbigt. Jag har en vän som i vintras bröt upp från ett 3år långt samboförhållande för att dom insåg att dom trots allt inte var på samma sida i livet just nu, att dom hade olika drömmar gällande just familjeliv. Där min vän inte ville hålla tillbaka den andra angående studier, jobb och resor och liknande och den andra inte ville hålla tillbaka min vän vars främsta drömmar var/är att bilda familj och stadga sig. Givetvis var det ett känslosamt uppbrott och det gjorde ont, men nu ett par månader senare och med lite perspektiv på saken, så ångrar sig inte min vän, utan är glad att få en chans att få hela det liv som personen vill ha.

det är en stor önskan jag har att få hela "familjepaketet". 
Vi har pratat om det och då tycker han att jag borde träffa nån som vill ha barn för han vill inte.
Jag kan ändå inte sluta ha förhoppningar om att han kommer ändra sig. 

Det där är nog väldigt individuellt. vissa mognar nog och vill ha barn medan man samtidigt måste komma ihåg att det finns faktiskt dom som aldrig vill ha barn. Så det är helt upp till dig om du vill ta den risken eller inte och hur viktigt barn är för dig.

För mig har barn och giftemål alltid varit väldigt viktigt. Och när jag träffade min sambo så var jag bara 20 och han 21 så vi var rätt unga men han sa att han vill ha barn men efter han är 30. Och giftemål var lika viktigt för honom som för mig. Nu är vi 23 och 24 och gifter oss om mindre än en månad och är mitt uppe i bebisverkstaden.

Jag kan säga att hade han sagt från början att han inte ville ha barn så hade jag nog inte chansat och gått och hoppats på att han skulle ändra sig. utan jag levde tidigare med en man som var raka motsatsen mot mig och ville allt som jag inte ville och tvärtom. Då var det väldigt skönt att hitta en man som min nuvarande som ville utbilda sig, skaffa hund/ar, köpa hus, gifta sig och skaffa barn redan från början för då var det aldrig en fråga om utan mer när.
Tror det tar mycket energi att inte veta och gå och oroa sig för det.

jag hoppas du hittar en lösning i alla fall och att det blir bra för dig.

Lycka till

Jag hade tagit en allvarlig diskution i lugn och ro och frågat om det är så att han inte känner för barn nu eller om han verkligen verkligen aldrig vill ha barn (sen kan det givetvis ändras iaf).
Men vissa snackar om att de aldrig vill ha barn för att de t.ex lever ett partyliv där barn inte passar in...detta liv växer man oftast ifrån och då känns inte barn lika främmande längre.

Men om han är helt anti-barn hade jag lämnat och gått vidare hur mycket jag än älskade honom.
Tanken av att aldrig få chansen att försöka få barn när man själv så mhimla gärna vill är skrämmande. Det är inget man kan ångra och fixa på äldre dar.

är i en liknande situation nu. har varit ihop med min fästman i snart 8 år, jag är 22 och han 31. ända sen första början har han varit avig mot barn. ogillat dom och inte velat ha. vi har pratat om saken och han säger helt enkelt.. att han (personligen) inte riktigt kan längta till något han aldrig prövat ha. om ni förstår? låter logiskt på ett sätt tycker jag (i alla fall kommande från han) och så är han väl lite orolig att barnet ska få adhd/asbergers som han och få ett jobbigt liv, och att vi ska få det jobbigt pga det. det har utvecklats från att totalt hata barn till att tja. ett vore ju ok. men är tyvärr rädd att det kan dröja ett väldigt bra tag och jag vet inte om jag vill vänta så länge faktiskt. men vill inte lämna honom för jag älskar honom över allt annat! så jag vet inte heller riktigt vad jag vill göra. å ena sidan kan jag tänka mig ett liv utan barn, men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att INTE få uppleva att föda och ha ett barn. 

giftemål är han också (tydligen) inte så sugen på. han säger att han vill gifta sig med mig. men då förstår inte jag varför han nekar mina frierier! 

Jag satt i samma sits förut. Mitt ex ville inte ha barn (eller gifta sig), eventuellt längre fram men han kunde inte lova något. Vi var tillsammans i kanske 5 år och på den tiden så ändrades inget. Han var 36 när jag gjorde slut. Jag kände att om han inte vill ha barn nu så är risken väldigt stor att det kommer förbli så. Det var inget lätt beslut men jag kände att jag inte kunde offra något som är så viktigt för mig. Jag ville dessutom inte behöva vänta tills jag (enligt mig) skulle vara på gränsen till att vara för gammal för barn, om han nu skulle ändra sig..

Idag har jag träffat någon som vill precis samma sak som mig och det känns helt fantastiskt bra. Jag slipper kompromissa alt. slipper ha dåligt samvete för att någon annan behöver kompromissa i en såpass viktig fråga..

Det är ju otroligt individuellt och jag kan ju inte säga att "dumpa, han ändrar sig aldrig", men om man är ärlig mot sig själv så känner man nog på sig vad som är rätt beslut.  

Kul att jag får så bra svar från er =)
jag har sagt att jag vill leva resten av mitt liv med honom och att få kalla honom min man för att sedan uppleva allt det där när man skaffar barn.
Vi har pratat om det flera gånger och jag har förklarat hur jag känner och varför jag vill detta men han tycker det är dumt och onödigt mest.. Han är som en pojke när han resonerar fast han är 25. 

giftemål kan jag ge upp men inte barn..