Det är väl inte så här det ska va?
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag har gjord nu under dessa månader..
Vi ska giftas på lördag, och allt har krånglat hela vägen.
Det började med att sväriserna började bråka om att vi inte bjudit en speciel kusin (vi har inte bjudit nån kusin.. men han måtte vi bjuda, vi orka inte tjafset..)
Sen kommer det up att dom bara stannar tills middagen är klar. Dom orkar inte och är gamla (48,53 år.. jag dör lite ;) ), sen vill inte m2bs syrra stanna kvar så dom har fått med sig hela släkten på at åka hem tidligt, dom bor typ 10mil ifrån.. Ska komma främ att dom i sommar har varit i släktsbröllop, på stugan osv. och druckit halva natten. Dette är bare SMÅ deler, men det är VI som är egoister som vill att dom ska stanna kvar.
Dom vill hällre inte passa barnen (våra), vilket vi tänkte kanske iom att dom skulle åka tidligt.
3 dagar sen kom det up at min birdesmaids sambo hällre vill åka på fotbol så han följer inte med.
Min bästakompis sen barnsben sa i dag att hon inte kunde komma endå.
I går ringte sambon farmor, då har hans farbrors far blivit sjuk så han vil inte åka, altså mistar vi 3 där också inkl. hans faster..
SEN får jag ett sms av mina "underbara" farsföräldrer i dag.. (Ursäkta språket med dom har alltid varit jäkla egoister), att dom hällre vill fiska nu på slutat av sommaren så dom kommer inte endå!!!
Vi har hällre ingen barnvakt, och våran bil har gått åt skogen nu vilket passar utmärkt..
Puh! Känns som jag bara vill skita i allt, att ingen vill komma, och det hela är onödigt och jag vill bara gråta.
Tack för att jag fick skriva av mig.