En tom känsla

Förstår att man blir ledsen :-/ men Försök tänka på det positiva, allt gick inte som planerat för oss heller, men när man tittar på fotografens bilder då blir man så glad för då ser man kärlen mellan mig och maken och då blir jag glad igen :) testa hoppas det blir bättre styrke kram

Kan det vara för att allt som du lagt ner hjärta och själ i är över som du känner så här?

Det låter som att det faktiskt varit en bra dag om än med lite strul i början av dagen (och förutom det hemska beskedet om din pappa såklart) 
Tror att det är lätt hänt att man börjar utvärdera ens dag för tidigt och undra hur andra också hade det. Det är ju en kraftansträgning, låt det landa och tänk inte så mycket på dagen innan ni "återhämtat er"

Om sen toastmadamerna hade mycket jobb - det är deras jobb. Jag har varit toastmadam och det innebär mycket slit och man hinner inte riktigt med att slappna av, men det är ju det som ingår. Det är ett hedersuppdrag, och en stor hjälp för brudparet. Jag tycker du ska stunta i deras klagande, och dom borde bita ihop och faktiskt va lite tysta om hur mycket jobb det faktiskt va, det viktigaste är ju att de fick det att flyta på, sen vem som gjort vad är oviktigt 
Kom också ihåg att alla andra verkar så jäkla lyckliga hela tiden, men inget eller ingen kan vara helt perfekt så mät dig inte med alla andra :)

Kram till dig! 

Förhoppningsvis kan du lite längre fram när du fått perspektiv på bröllopsdagen, se tillbaka på den och känna allt det som blev bra. Du verkar vara en person som är ambitiös och som tar på dig att göra allt själv (skriva ut festhäftena själv bröllopsdagens morgon var kanske ingen hit, t ex) men ingen världskatastrof. Nästa gång ni planerar en stor fest, kommer du att minnas det där och be någon annan istället som får bråka med skrivaren! 

Känslan av ensamhet är svårare att komma över. Men jag kan förstå den, utifrån de förutsättningar du beskriver. Det var många från din närmsta familj som inte fanns där och det gjorde dig ledsen såklart. Men de var med dig i hjärtat och din pappas tal och telefonsamtal säger väl allt... En del människor har så svårt att uttrycka sig med tal eller spex, så kanske det är med dina släktingar? Jag vet bara att min moster tex, som är min extramamma och inte har några egna barn, aldrig skulle hålla ett tal eller sjunga en sång, hur mycket hon än älskar mig (för det vet jag att hon gör). Det ligger bara inte för henne. 

Det är sorgligt att du känner som du gör men jag hoppas verkligen (och tror!) att din bröllopsdag kommer vara ett fint, kärleksfullt och vackert minne framöver i livet!!

kram 

Jag hade kommenterat i Toastmadamens blogg vad som var gjort innan och beklagat att det inte verkat ha gått fram för att försvara mig inför de som läser inlägget. Sen hade jag tackat för att hon hjälpte till under bröllopet, men avslutat med att jag blev ledsen för att hon inte verkade haft roligt och att det är sårande att behöva läsa det i en blogg istället för att höra det från henne. Jag hade valt en ledsen ton istället för en arg, för att förmedla hur jag känner. Kom ihåg att bloggbeskrivningen inte behöver vara hennes sanning heller. Ibland skriver man saker i sociala medier för att göra sig själv intressantare och duktigare än vad man är, men om du kommenterar blir det tydligt att hon påverkat dig och det kan hon nog behöva påminnas om. Genom att kommentera i bloggen kommunicerar du på samma sätt som hon valde att göra....Sen tror jag också som amerika att alla inte är lika pigga på att hålla tal, det betyder inte att de älskar dig mindre. Sök stöd hos dem, t.ex. dina systrar, nu när det känns jobbigt.Skriv ner 20 saker på bröllopet som blev väldigt bra - stort och smått, saker du planerat som blev lyckade (brudbuketten och att öva på den, festen, musiken under vigseln, korten, talet från din pappa etc.). Varje gång den ledsna känslan kommer över dig, försök tänka ut en bra sak till. Allt för att byta fokus till ett ljusare perspektiv.