Är min svärmor psykisk sjuk??

Oj vilken svår situation! Det måste kännas väldigt olustigt att veta så personliga saker om henne utan att hon egentligen berättat något för dig. Märkligt att hon lät dig läsa papprena från doktorn utan att kolla vad som stod på sista sidan.. Men hur som helst så tror jag att du ska ta upp det med din fästman. Det kan ju hända att han redan vet om hennes diagnos, men inte har berättat något för dig för att han är orolig för hur du ska ta det. Om han däremot inte vet om något så känns det ändå bättre att ni delar på "bördan" (men det kan också vara en lättnad för honom att veta vad hans mamma lider av) än att du går runt och bär på din hemlighet ensam.

 

Du kanske kan börja med att fråga honom om han vet om hans mamma varit hos doktorn för sina problem (dvs depressionen och de andra problemen hon har), och om han vet om hon fått någon sorts diagnos eller om det "bara" är en tillfällig depression. Det kan kännas konstigt att behöva luska ut svar på det sättet, men det är ju ett känsligt ämne. Jag tror att det bästa är om ni kan dela på den här vetskapen, det är ju absolut inget farligt du har fått reda på utan tvärtom kan det underlätta för er att veta att hans mamma fått en diagnos och att läkaren har koll på behandling osv. Med tanke på att ni varit tillsammans i många år och snart ska gifta er så bör ni kunna vara öppna med varandra även om en sån här sak. Psykisk ohälsa är varken roligt eller enkelt att ha att göra med, men det är inget man ska skämmas för. Lycka till!

Jag har egentligen inget råd till dig på hur du ska hantera situationen. Men att ta upp saken med din fästman. Det känns inte ok att du ska veta dethär själv.

Sen har jag läst lite psykologi (inte så mycket, men lite) och personlighetsstörning är ett samlingsnamn på en mängd olika diagnoser, alla med olika symptom. Det står ganska bra och enkelt om det på wikipedia. Exempelvis finns depressiv personlighetsstörning, som skiljer sig en del från ex. paranoid eller schizoid personlighetsstörning.. eller för all del borderline personlighetsstörning som man hör en del om. 

Man är hemskt duktig på att ge diagnoser och det är omöjligt att veta hur din svärmor mår bara utifrån en diagnos på ett papper.. bara en tanke. Men bär inte detta själv, är väl mitt råd.

Några frågor för att få en tydligare bild: psykisk ohälsa är ju inte någon diagnos och det är inte personlighetsstörning heller. Vad jag menar är, vilken sorts personlighetsstörning rör det sig om? Och vilka konsekvenser kan det innebära om du berättar? Jag tycker inte det är självklart att du ska berätta detta för hennes son, men jag förstår ditt behov av att prata om det. Däremot är det värt att fundera en extra gång om det är din plats att berätta detta för hennes son, av den händelse han inte vet och sett i ljuset att det kanske inte var meningen att du skulle känna till det. Om det t.ex. rör sig om antisocial personlighetsstörning så kan det ändå vara motiverat att berätta för personer i hennes omgivning.

Tack snälla rara för ni kom med kloka tips, det har fått mig att kännas bättre. Mycket lättare att Får prata av sig men någon man inte känner privat eller har någon relation till. Jag läste de brevet ganska snabbt men det stod ialla fall personlighetsstörning och vilken typ de var, de började på H, men kan bara inte minnas vad de exakt står. Jag har många gånger försökt luska ut både av min fästman om hur hans mamma mår psykiskt. Min fästman berättar ibland hur deprimerad och dåligt hon mår i perioder. Att hon gråter ofta och äter en hel del mediciner och sover bort dagarna...Jag måste nog försöka att diskutera detta med min fästman längre fram, för jag har förstått att hennes barn blir frustrerade och arga över hennes sätt att vara. Att direkt säga till honom att jag har läst vad hans mamma har för diagnos kommer nog göra honom ledsen och upprörd. Så därför väntar jag lite men förr eller senare måste de få veta så att de inte blir osams med sin mamma för de inte vet att allt inte står rätt till. Eller vad tror ni`? =)

kram 

Psykiska diagnoser och sjukdomar är väldigt tabu i Sverige, det är inget vi pratar om. Det är pinsamt. 
Jag befinner mig på andra sidan om man jämför med dig. För några år sedan fick jag diagnos PTSD (posttraumatisk stress) och depression, något jag medicinerats för men slutat med då jag inte tålde medicinerna. Själv har jag berättat för mina allra närmaste vad som är "fel" med mig så att de kan anpassa sitt beteende när vi umgås. Till exempel får jag panikattacker när någon håller fast mig eller skrämmer mig, så att umgås med brorsan som ska brottas är en dålig idé.
Min sambos familj vet inte mycket om mina diagnoser, och ingenting om att jag ätit mediciner för det. Mina allra närmaste vänner har ganska nyligen fått veta vad som orsakat mina problem, men det är inget jag basunerar ut. Jag skriver det här anonymt eftersom jag inte vill bli stämplad som ett psykfall på ett öppet forum.

Det är nog en mycket bra idé att prata med din fästman så han får veta vad som står på med hans mamma. Men kom ihåg att en psykisk diagnos ofta kan tolkas som något helt annat än vad det är. Att din svärmor är deprimerad och sover mycket är något jag kan relatera till. Det är inget hon (eller någon annan) kan styra över, och även med medicinering är det inte säkert att alla problem försvinner. Det är inte heller säkert att de förstår henne om de får veta hennes diagnoser. 
För mig tog det länge innan jag accepterade mina diagnoser och hittade ett sätt för dem att hjälpa mig istället för att hålla mig nere. Min sambo vet vilka diagnoser jag har, men det får honom inte automatiskt att förstå varför jag inte kan sluta gråta vissa dagar, eller varför jag får panikattacker av vad han tycker är småsaker. 

Prata med din svärmor också om vad du läste i papperna. Säg att hennes barn är oroliga och att hon kanske borde berätta för dem. Då kan din fästman och hans syskon få veta var de ska vända sig om de har frågor om hur din svärmor mår och hur de kan hjälpa henne. 

Jag håller med om att det är ett alternativ att prata med svärmor och uppmuntra henne att själv berätta. Visst är det tyvärr så att psykisk ohälsa kan vara missförstått och stigmatiserat, men det beror också på vilka kretsar man umgås i. Det beror även på vilken diagnos det gäller. Depression är ju ganska uppmärksammat idag och talas en del om i t.ex. morgonsofforna. Men personlighetsstörning är ju en ganska tung diagnos att bära på eftersom det sitter "djupare" än axel I-diagnoser. (En litet paratens gällande PTSD, om du har mycket besvär och inte provat psykologisk behandling som komplement till medicinering så kan du ju kolla upp KBT vid PTSD.)

Jodå, jag har provat KBT och psykologiskt stöd. Nu mår jag mycket bättre än tidigare, men det kommer nog dröja innan problemen är helt borta. Det är länge sedan jag fick en panikattack nu  
Det kommer säkert bli bättre för TS svärmor också, men det är bäst att vara inställd på att det är en lång väg till förbättringen. Dock ska man inte ställa in sig på att det aldrig kommer bli bättre. Jag har alltid trott att jag skulle bli tvungen att leva resten av livet med de besvär jag haft, men med tiden har det blivit stora förbättringar! 

Skriver från telefonen, så det blir lite kort (och utan radbyten > ) En personlighetsstörning som börjar på h kan tänkas vara histronisk personlighetsstörning. Den hör till samma grupp av personlighetsstörningar som emotionellt instabil pers.störning och narcissistisk pers.störning. (Det finns tio personlighetsstörningar som delas in i tre undergrupper). Socialstyrelsen har bra information om de olika personlighetsstörningarna på sin hemsida. Ca 10 % av befolkningenhar en personlighetsstörning, så det är ju inte jätteovanligt. Jag tycker att du först och främst ska berätta för din svärmor vad du läst. Fråga henne om hon berättat för något av sina barn. Det kan ju hända att något av barnen vet, men inte vill berätta om det för andra pga personlighe tsstörningar är oerhört stigmatiserande. Tyvärr är okunskapen stor, och vissa tror att personlighetsstörning=våldsbenägen person utan impulskontroll. Detta är ju givetvis ett felaktigt tänkesätt. En personlighetsstörning kan yttra sig på väldigt olika sätt, men medför ofta ett stort lidande både för den drabbade och dess anhöriga.

Var lite trött igår när jag skrev mitt inlägg, så här kommer lite mer tankar.

Här: tinyurl.com/mf6l8xg  hittar man en bra beskrivning av vad personlighetsstörningar innbär generellt, men också en kort beskrivning av alla typer av personlighetsstörningar.

Jag har tänkt en del på det där om du borde berätta för din sambo eller ej, och jag tycker att du först och främst ska prata med svärmor och fråga henne om det är okej att du berättar för sambon. Kanske du kunde prata med svärfar också?

Rent generellt tror jag det är bra för dig att läsa på om hur personlighetsstörningar fungerar, försök hitta bra källor (exempelvis såna som är skrivna av psykiatrer eller psykologer), och ta allt som står på Wikipedia/personliga bloggar/diskussionsforum med en nypa salt