Min mamma är så fruktansvärt jobbig, klarar inte av henne!

Är hon "bara" jobbig eller har hon någon diagnos? 
Jag känner verkligen igen det där med att hon får för sig att du sagt saker som du inte sagt.. Min sambos mamma är likadan (hon är diagnostiserad med vanföreställningssyndrom) Hon kan också vara enormt jobbig, tjatar på om nonsens, bryr sig inte om någon annan än sig själv och är lite allmänt "konstig"..men hon har som sagt en diagnos..

Hur mycket umågs ni? Har du pratat med henne om det så hon förstår att hon är jobbig att umgås med? Det är ju mycket möjligt att hon inte är medveten om det och skulle kunna bättra sig om hon tänke på det.  

Jag är ledsen att göra dig besviken, men det finns inte en magisk formel som kommer ändra henne. Det kan bara hon själv. Du kan berätta för henne hur du känner, kanske med hjälp av en psykolog som är med i rummet och hjälper till, och hoppas på att hon tar till sig budskapet. 

I övrigt är mitt råd att umgås med henne i lagom portioner och förbered dig på att vara enormt öppen om du vill undvika konflikter under denna tid.  

Låter inget kul. Samtidigt så tror jag du får acceptera att hon faktiskt ör vuxen och får ta ansvar för sitt uppförande själv. Gör hon något sådant du inte gillar så säg så klart ifrån. Du behöver inte bli arg utan säg bara " Varför säger du så, det är inte sant". Osv osv. Jag kan också bli irriterad på min mamma och kan liksom bara ungås ett par timmar, men under den tiden försöker jag acceptera hennes dåliga sidor och andas ut liksom. Självklart ska man säga ifrån om hon avbryter osv. Kan det inte vara ett felaktigt sätt att försöka återfå kontrollen? Rollen som mor - dotter kanske suddas ut mer och mer nu när du är vuxen och liksom hänger med mer och går om rent "vuxet"? Sedan tycker jag det är fel av dig TS att "aldrig förlåta henne" för att hon inte kommer på ditt bröllop. Om du vet om att hon har social fobi OCH har problem med att åka utomlands så är ju chansen inte så stor att hon kommer, Det är en psykisk sjukdom och ingen liten grej som man kan tro. Hon vill säkert mer än gärna vara med men klarar helt enkelt inte av det, det är ditt bröllop och du ska såklart gifta dig utomlands om du vill eller måste. Men hennes fobi kom väl inte direkt precis nu? Du måste du vetat att så kunde bli fallet.

Min mamma är också sjuk, dock inte psykiskt. Men hon är inte densamma som tidigare, och jag kan inte prata med henne som jag gjort under uppväxten. Då var hon alltid den jag vände mig till och som hjälpte mig med allt. Nu får jag gå igenom det jag vill prata med henne om för att se om det är något hon orkar höra, eller om jag ska prata med min pappa eller syster istället. 
Jag har varit arg, ledsen och uppgiven, men jag vet att om mamma hade fått bestämma så hade hon ställt upp minst lika mycket som tidigare. Det är inte hon som bestämt att hon skulle bli sjuk, vara tvungen att sjukskrivas och inte kunna ställa upp för sina barn som tidigare.

Det kan nog vara en bra idé om du pratar med någon om hur din mamma får dig att må. Hon gör det inte med flit, hon har en diagnos och är sjuk. När jag läser det du skriver låter det som ganska små saker som får dig att bli arg. 
Missförstå mig inte, jag förstår att du blir ledsen över att hon inte kan/vill vara med på ditt bröllop, men när jag och min sambo planerat vårt bröllop (som nu skjutits på framtiden, men det är en annan historia) har jag försökt att ha lite i åtanke hur det fungerar för mamma. Inte så att jag kompromissar med det jag vill ha (eller det min sambo vill ha), men anpassa det så att det finns möjlighet för mamma att gå undan och vila, att det inte är alldeles för hög ljudnivå i lokalen och så vidare. Vi hade även en tanke på att dela upp dagen i tre delar där hon fick vara med på de två första: vigsel för alla, middag med de närmaste och sedan fest för en större skara.

Som någon annan skrev, prata med henne när ni har någon professionell närvarande som kan hjälpa till att medla mellan er. Har din mamma någon samtalskontakt som du kan prata med och förklara läget? Den personen känner ju din mamma, och förstår hur viktigt det är för dig att hon finns med på bröllopet.

Lycka till med allt, och försök ha is i magen. Det är lätt att överreagera och skada en relation som hade gått laga om båda bara ansträngt sig lite.  

Tack för era svar!

Nej, jag vet att amma har problem och inte är normal men ändå tycker jag att hon kan tvinga sig själv att göra nått jobbigt för MIN skull. Alla kommer lixom fråga vart min mamma är och mannens släkt ser fram emot att träffa mamma(dom har aldrig sett skymten av henne) och jag orkar inte berätta för alla i hans släkt att hyon har psykiska problem. Jag vet inte vad jag ska säga till alla :( Min pappa kommer inte heller komma då jag inte har kontakt med honom alls.

Hur förklarar man för bröllopsgäster varför ens föräldrar inte kommer på ens bröllop?

Den enda person man kan förändra är sig själv.

Om din mamma har social fobi så förstår jag att hon inte vill resa utomlands och umgås med 100 personer (varav många säkert är okända).

Du får nog jobba på tanken att acceptera att hon inte kommer att närvara - eller om det är viktigt att ha henne där (för att du vill ha henne där och inte bara för att det är pinsamt att inte brudens mamma är närvarande) så kanske du får ändra upplägget på bröllopet så att din mamma klarar av att närvara.

Social fobi kan man inte bara stänga av och "skärpa till sig med" som man känner för. Ingen hade väl valt att vara så om man hade ett val?

Plättis skrev ett bra inlägg sett från den synvinkeln.

Och jag kan ju bidra med att min mamma dog 2 månader innan vårt bröllop.
Hon var också rätt jobbig och ville gärna berätta pinsamma historier från när jag var liten (men hon hade ofta glömt bort vad som verkligen hänt så det blev ju mer eller mindre bara fantasier och så blev hon arg när jag rättade henne) och vi hade kanske fått kompromissa en hel del med bordsplacering mm då hon hade behövt ha vårdpersonal med sig om hon ens hade kunnat närvara i slutänden (vilket vi ju hade fått räkna med och sen stått med en eller flera tomma platser om hon nu inte hade orkat)...
För mig var det så viktigt att ha mamma där så vi flyttade fram vigseln, eller tja vi bestämde oss rättare bestämt för att gifta oss för att det var viktigt för mamma... och så valde vi ett tidigare datum än vi tänkt oss bara för att ge henne så stor chans som möjligt att kunna närvara.
Jag hade dock gärna kompromissat ännu mer - bara hon hade kunnat vara med...
Men nu blev det ju inte så 

Du ska inte skämmas för att din mamma är "konsitg", det är inte DITT fel, och ditt ansvar och jag tror att folk är mer medkännande än vad du tror.

De gillar ju dig fär den du är oavsett ur din mamma uppför sig.