Giftemål med familjetrubbel

vore jag i din sits, hade jag gift mig borgeligt med två vittnen. punkt. sen ang. efternamnet.. jag kan förstå att du inte vill heta samma sak som hans familj. men se det lite från en annan vinkel - vill du inte heta samma sak som din stora kärlek? skit i hans familj! HAN är ju den du älskar. 

t.ex jag- jag fick nyligt veta att min fästmans farmor (som jag trodde gillade mig) tycker jag är hemsk typ, anser att jag har "genetiska defekter" och att min släkt är knäpp. hon avrådde t.o.m min fästman att skaffa barn med mig. blev jag glad? ne. jag var arg, ledsen och sårad. jag kommer heta som henne en vacker dag, men jag bryr mig inte, för jag bryr mig bara om att heta samma som min älskade fästman - blivande man. DET är viktigt för mig.  

kanske verkar lite rörigt, men ajg hoppas du förstår min synvinkel på saken?  

Varför vägrar han att ta ditt namn? Eller att ni ska ha olika? Känns konstigt att han kräver att du ska byta när han vägrar det själv. Har ni pratat om varför det är så viktigt för honom att ni ska ha hans namn?

Angående vigseln, om du inte vill bjuda hans familj är nog det enklaste att, som filibustern säger, ha en vigsel för bara er två.

Hur känner din blivande man ? Det måste vara jobbigt för honom att behöva välja mellan sin familj eller dig. Hur mår han av ett bröllop där hans familj inte är välkommen? Är han beredd att klippa alla band till sin familj på det viset så borde ett nytt efternamn vara kalasenkelt för honom. Sedan skulle jag nog tänka efter 2 gånger innan jag gifter in mig i en konfliktfylld familj med en man som hellre är ogift än byter efternamn för min skull.

Nu lät jag onödigt negativ :( Sorry! Hoppas ni löser allt till det bästa :)

Jag vet att jag egentligen ska tänka så som du tänker. Dock har denna familjen gått så långt att de t om hotat mig till livet. Men jag älskar min fästman, han är min värld. Dock känner jag en enorm moral emot att byta till hans efternamn. Dessutom hans efternamn tillhör kategorin "svensson", medans mitt efternamn tilhör bara vår familj. Är väldigt stolt och glad för det jag heter och vill inte byta till Svensson. 
Låter kanske väldigt löjligt, men det känns viktigt att föra mitt ovanliga efternamn vidare till nästa generation.  

Han anser att det är så det funkar. Kvinnan tar mannens efternamn. Kanske fjöntig argument tycker jag. Vi har pratat om detta SÅ många gånger! Men det slutar bara av att jag blir irriterad för att diskussionen inte leder någon vart. Jag har faktiskt funderat på detta. Jag har alltid velat att min mormor skulle vara med på vårt bröllop, men nu är det försent. Så för mig går det bra att bara ha en liten enkel vigsel utan släkt. 

Jag har aldrig bett han att välja bort sin familj, jag vill bara inte veta av dem. Jag avstår hellre. Så vid jul och liknande avbörjer jag mig till att medverka. Jag förstår att det måste vara jobbigt för honom. Men jag känner att varför ska jag välkomna dem när jag inte är välkommen in i deras värld. I tidigare förhållande har jag alltid varit mycket god vän med mina svärföräldrar. Men hans familj är helt orimliga! Det har gått så långt till att jag har varit tvungen att polisanmäla dem. Då de har bl.a. hotat mig till livet. Dessutom ska ett bröllop bestå av kärlek och hopp om framtiden. Det ska vara glädjens dag. Allt som dom inte står för.. Tråkigt, men tyvärr sant  :(

Det är bra att se saker i andra synvinklar :) Annars finns risken att man stirrar sig blind. 

det låter ju förjäkligt hela situationen.. får ja fråga om du vet VARFÖR dom ogillar dig så mycket? 

kanske en kompromiss vore att du kan behålla ditt namn som mellannamn? ska jag göra, har också ett släktnamn jag vill behålla.. alternativt.. har för mig en lag har kommit tillbaka typ, att Hela familjen ska kunna ha dubbelefternamn. det går ju inte nu(eller har inte funkat) utan då har bara den ena föräldern kunna ha "dubbelnamn" och barnen kan bara ha ett efternamn. kan ju hända att ni kan göra så att ni båda har båda era efternamn? 

Det gäller den trationella "dax att klippa navelsträngen"-syndromet. Mina svärföräldrar tog hand om min sambo, d.v.s. tvättade, handlade, städade osv till honom. Vilket jag satte stopp för relativt snabbt. Det har inte speciellt uppskattat. De känner att jag tar ifrån dem deras son. Att de är inte välkomna. Vilket de är, de är hemskt välkomna om de bara låter bli att städa och tvätta. Vilket jag har påpekat för dem. 

Ska faktiskt kolla närmare på detta med "dubbelnamn". :)  

men herrejisses.. det ingår ju i föräldraskapet att "släppa taget" om barnen. 

Du kanske ska välkomna honom till 2000-talet. 

Jag hade helt ärligt tänkt mig för en extra gång innan jag gav mig in i en sådan familj. När man gifter sig så får man hela familjen på köpet, för mig är det omöjligt att säga "jag vill ha dig, men inte din familj". 
Min sambos familj har verkligen tagit in mig med öppna armar, nyligen fick jag veta att min svärmor ser mig lite som en dotter eftersom hon har tre söner. Och mina föräldrar har älskat min sambo sedan första gången de träffade honom. Det är så jag ser på bröllop och att dela livet med någon. 

Jag menar inte att vara elak och säga att man inte ska gifta sig om man inte har det som oss, men fundera på hur framtiden ser ut. Ska du fortsätta att undvika dem över julhelgen och andra högtider om ni får barn också? 

Låter jättejobbigt för er båda

Jag tycker att ni 1) ska testa på parterapi - det verkar som att ni har saker ni kunde behöva lite proffshjälp med att hantera. Exempelvis efternamnsfrågan verkar ju en aning inflammerad om ni inte kan diskutera det hela utan att någondera blir sur/arg/upprörd. Parterapi är inte enbart för par i kris, man kan se det som en förebyggande åtgärd där man får tips på hur man kommunicerar och jobbar på sitt förhållande TILLSAMMANS.

2) Din fästman/sambo borde sätta ner foten mot sin familj och säga till dem att HAN bestämmer hur han vill leva, och att du inte är ensam skyldig till de förändringar som inträffade när ni flyttade ihop. Göra det klart för dem att han inte är en "liten, värnlös varelse" som inte kan stå upp för sig själv. Dessutom bör han poängtera att NI fattar beslut TILLSAMMANS, ingendera bestämmer över den andra.

Jag älskar verkligen inte alla min mans släktingar, han har en moster som är speciellt jobbig. Å andra sidan försöker jag sätta det i perspektiv: hur ofta träffar jag de riktigt jobbiga släktingarna? Några gånger i året. Under den tiden kan jag svära för mig själv samtidigt som jag biter ihop och inser att det gör min man glad att träffa sin släkt.

Svärmor är inte min favorit här i livet, hon menar väl men jag och hon är väldigt olika. Samtidigt förstår jag ju att min man vill ha kontakt med sina föräldrar. Svärfar är tack och lov trevlig och lättpratad, så jag försöker ty mig till honom på släktsammankomster.

Hur ofta träffar ni din sambos släkt/familj, och finns det någon som inte är så jobbig som du kan försöka hålla dig till för att det ska vara så smärtfritt som möjligt?

Det TAR TID att komma in i en ny släkt, och det är minst lika konstigt för din sambos föräldrar som det är för dig att ha en ny person att ta hänsyn till och anpassa sig till.