Slitit i onödan i 2 år

Hej 

Var tillsammans med en kille i 6 år ungefär, men 3 av dem kände jag mig rätt ensam och ledsen men trodde det skulle bli bättre ändå såklart, men det blev tvärtom istället.. Jag hade panikångest i början av förhållandet, så dömer inte honom för kan förstå att det är svårt att förstå att en person är helt annorlunda utan problemen om man säger så men på ett bättre sätt då om man inte haft det själv.. pratade jag med honom så lyssnade han inte helt, trodde det var påhittade saker och dumförklarade mig, har aldrig ljugit för honom heller så förstår inte verkligen. Efter ca 2 års slit började jag gå ner mig totalt själv, jag hade inte ångesten kvar då men pappa fick liten stroke vilket tyngde mig väldigt mycket samtidigt. Sa till honom att jag velat prata med honom, rett ut allt så det blev bra etc. berättade hur jag kände (för enligt honom var det mig det var fel på bara och han orkade knappt lyssna för allt jag sa var fel ändå, överdrivet osv). Så gullade han med mig, sa att vi kunde fixa allt och sådant, att han skulle försöka bättra sig. Men senare sa han att han inte gjorde så ändå sen, för han inte trodde på det jag sa, att "det skulle vara så enkelt" osv.. orkar inte älta det gamla för mycket, men lika bra att försöka förklara lite bara så ni förstår utåt sett. 

Grät på golvet till slut, sa jag inte orkade.. att det kändes som han bara struntade i mig, allt jag sa var skitsnack osv. Kommer ihåg att han stod och kollade på mig och brydde sig inte ens, sa att jag får skylla mig själv som överdriver och bad mig åka hem istället så han kunde vara med vänner och ha kul för han inte orkade reda ut onödiga saker enligt honom, satte alltid tidspress på mig med att det skulle ta 5 min och snacka om saken sen skulle han göra annat roligare osv.. Problemet blev större och större så innan det tog slut helt kallade jag honom elaka saker och grät samtidigt, puttade på honom med men det gjorde allt värre bara.. för då var det jag som gjort fel ännu mer. Sa till honom att det var en annan kille som började visa intresse, men även att jag tar honom före allt och verkligen ville kämpa.. men så sa han att han inte brydde sig om jag var kvar eller inte ändå. Till slut drog jag till den andra killen och sa till exet saker som tex "han bryr sig iallafall, känner mig sedd och behövd där för han lyssnar åtminstone :(" .. men det gjorde allt värre med, för jag var elak tydligen som sårade han så mycket och gick till en annan kille då började han hata mig ordentligt istället. 

2 år senare nu står jag här fortfarande med känslor, där han sagt att han Kanske kunnat träffat mig nån dag och gett mig en chans att visa vem jag var egentligen som vän åtminstone då han dömde mig så mycket vilket han sa var fel själv med då han förstod mig nu efteråt varför jag gjort si och så. I början sa han kanske till att ses, sedan började vi ses och prata då och då, kramade mig 4-6 gånger väldigt länge varje gång osv. Kämpade med ork jag inte hade verkligen vilket han visste om, har struntat i att träffa nån annan och allting.. inte kunnat sova av oro, hjärtklappning etc men tagit det för hans skull för jag ansåg han var värd det men sa jag nåt om det skulle jag sluta skylla allt på honom bara, att jag säkert mådde dåligt av andra anledningar istället. Så sa han att vi skulle ses före nyår iallfall, fick glädjetårar då han sa det vilket han såg med för den delen, men så började han ignorera mig helt och hållet och på nyår sen sa han att han ljugit för mig hela tiden för att jag skulle dra bara. Han har även berättat alla saker han lovade att aldrig göra om med vad jag gått igenom till alla hans vänner som ingen visste i princip för det är väldigt känsligt för mig.. vill inte veta vad han sagt ens tror jag.

Under hela tiden hade han sagt att det tagit sån tid att det inte blivit av innan pga han inte mått bra etc, för en gång då vi sågs sa han massa saker som att han har självmordstankar, stod och skakade osv.. men nu senare sa han att han hittade på allt och mår bra, att jag är problemet isåfall. Han vet så väl att det var nåt jag verkligen slitit för som betytt väldigt mycket för mig, har inte lust att träffa nån annan.. eller nånting knappt för lägger skulden på mig själv. Det känns så dåligt att ens första pojkvän man hade i 5 år inte ens vill veta av mig nu, inte vill ha bilderna kvar eller nånting med minnen alltså och pratat skit om mig till alla med saker som inte stämmer ens.. Han bryr sig inte om sin mamma eller syster dött ens vilket han sagt själv, så att jag känt mig ignorerad och sådant har sina anledningar.. man känner det eller så. kände sig aldrig sedd ordentligt, känner mig så lurad och ledsen och vet inte vad jag ska göra ens. Gett rosor, gått till honom och allting och man är inte värd ett hejdå ens som känns okej för då "bestämmer jag över honom".. 

Han har ett förflutet med knark före vi var tillsammans vad jag vet, misshandlat folk med men inte mig då förutom psykiskt anser jag men säger jag det hittar jag på bara enligt honom för "alla andra tycker han är så bra". Kan inte förklara med ord ens hur liten och dålig man känner sig nu, jag är känslosam som person med som aldrig kan bestämma över nån och velat väl.. har gjort mina fel men har sagt förlåt åt dom åtminstone till skillnad mot han som ljugit mig i ansiktet, sagt förlåt lite snabbt och sen åkt hem och haft filmkväll med andra tjejer nu då vi sa hejdå sist på hans villkor. 

Han vet att han var mitt allt så njuter antagligen av och veta att jag mår väldigt dåligt över detta... :( säger saker som att folk tycker bra om mig för "de inte känner mig" etc.. kan inte känna mig mer liten än jag gör redan, får ursäkta det långa inlägget hoppas ni förstår lite åtminstone. är 21 år för övrigt. kram på er