30-årskris eller bara ensam?
Jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv.
Jag blir 27 år om några dagar och känner att jag inte lever.
Jag går till jobbet måndag - fredag och spenderar helgerna i soffan med facebook eller tv:n. Vardagkvällar är jag så trött att jag oftast somnar direkt efter middagen. Jobbet tär på min energi.
Platsen jag bor på för tillfället är långt ifrån mina övriga vänner. Många av dem har barn och familj och har stadgat sig, vilket gör det svårt för dem att komma ifrån och hälsa på - eller ha tid när jag är på samma ort. Jag och min fästman vill inte ha barn och är inte redo att bosätta oss på en plats än.
Jag har fina kollegor, men alla är 40+ och vi har inte något gemensamt förutom jobbet, vilket gör att vi inte umgås privat.
Mitt jobb är varken utvecklande eller betalar bra. Ett tag trodde jag att det var detta jag ville göra, men just nu känns det som att jag är inne på helt fel spår.
Min blivande man är inte den drivande i vårt förhållande. Jag brukar få oss att hitta på saker ibland, men eftersom mitt jobb handlar om mycket planering och hålla i trådarna så är jag rätt trött på det privat, och kan önska att han tog mer intiativ. När jag tagit upp detta med honom så säger han mest "Du vet att jag inte är så aktiv av mig, eller duktig på att hitta på grejer."
Så mest sitter vi inne. Som denna lördagkväll. Vid varsin dator. Tiden tickar fort mot nästa år då det är dags för giftermål och en liten orosbubbla kommer upp till ytan. Vill jag alltid ha det såhär?
Jag är social av mig. Jag mår bra av att ha folk omkring mig. Det bästa som finns är att bara prata om allt och inget med en vän. Visst behöver jag också egentid, men nu när jag befinner mig så långt borta från alla jag känner är jag plötsligt svältfödd på social interaktion. Facebook räcker inte riktigt till.
Såg en typisk college-film med musiktema häromkvällen och längtade plötsligt starkt efter att börja studera igen. Jag har studerat en del musik förut och spelat och sjungit hela livet - utom den senaste tiden då mina hobbies har dött ut samtidigt som jobbet sugit gnistan ur mig. Jag går omkring med en längtan i bröstet, en längtan att åka iväg till ett college eller universitet i USA, bredda kunskaperna och börja spela och sjunga igen - kanske skaffa nya vänner. Jag har studerat en kortare period i USA för många år sedan, och kände mig hemma.
Min blivande, som själv tänkt börja plugga, skrattade lite åt min dröm och gick till sängs utan att kommentera något annat.
Jag tänker för mig själv att jag kanske är för gammal för college? Kanske det bara är 30-årskris?
Men samtidigt vill jag byta bana. Jag vill leva. Träffa människor. Känna mig fylld av energi och att jag fyller mina dagar med något positivt och inspirerande.
Jag vet inte vad jag ska göra av mitt liv.
