Min fästman vill separera. HJÄLP!

Jättetråkigt att läsa! För det första vill jag säga att det är klart att du kan börja om. Ibland kan det gå snabbt att hitta en ny. Jag gjorde slut med mitt ex (som jag i och för sig inte såg någon framtid i) när jag var 30,5 år och hittade min fästman några månader senare.

Men för det andra är det inte säkert att det är kört! Du skriver att han mår psykiskt dåligt och det kan ju vara därför han vill göra slut. Om han får hjälp av psykologen och blir frisk kanske han vill träffa dig igen.

Så MITT råd är att avvakta lite. Vissa psykiska åkommer blir man kanske aldrig av med, men detta kan ju vara något tillfälligt.

Usch vilken situation, kram till dig! Det är väldigt svårt att ha en relation när man är deprimerad eller mår psykiskt dåligt just eftersom man stänger av känslorna så mycket. Kanske kan ni återuppta relationen när han mår bättre?

Om det skulle vara så att det inte blir ni så är 31 år inte alls för sent att  börja om! Jag vet flera som fått sitt första barn när de varit mellan 35-40, bland de jag känner är det inte alls ovanligt.

Försök ta hand om dig själv nu och måla inte upp en svart framtid! 

Stackare. Det måste vara fruktansvärt. Finns nog inget jag egentligen kan säga för att få dig att må bättre, men hoppas ändå att du kommer ihåg att det finns många 30-åringar som inte har träffat något än. Det kanske inte känns så för dig nu, men det är ingen brådska. Livet kastar en fram och tillbaks, och på något sätt kommer du hamna rätt till slut.

Försök att prata med någon,  börja hos din husläkare så kanske de kan hjälpa dig vidare. Ett uppbrott är inget att skämmas över, det är ingens fel, men lika traumatiskt ändå.

Det är aldrig fel att hoppas och drömma heller, och det är ju egentligen vad vi alla gör - hoppas och drömmer och önskar att livet blir som vi hade tänkt. Vad är ett bröllop annat än en önskan och bön om lycka, egentligen? Men sen blir det nästan aldrig som man har tänkt, och det är det som är själva livet.  Men ta en paus från Bröllopstorget, det kommer bara att göra dig ledsen just nu. Be om hjälp från någon att ta dig igenom det här, gör verkligen det! 

Försök att inte känna någon åldersångest (även om det är svårt). Jag separerade från mitt ex när jag var 31 och träffade min fästman när jag var 32, nu är jag 34 och vi ska gifta oss i sommar.

Försök istället att bestämma hur DU vill göra. Vill du vänta på att din fästman ska må bättre, eller vill du satsa på ett nytt liv.

Tack alla för era tröstande ord.

Ja, jag vill fortfarande leva med honom, MEN jag vet ju inte ens OM han kommer vilja fortsätta. Han säger att han behöver få vara ensam ett tag. När jag frågar om han vill göra slut säger han att han inte vet. Att han är i ett vakuum och inte kan känna någonting just nu.

Jag har dock redan börjat kolla på mitt eget boende osv, så att mentalt är jag inställd på att det är slut. OM han vill ge det ett nytt försök så kommer jag bli jätte glad så klart, men då måste vi nog på parterapi eller liknande, för han har sårat mig jätte mycket med denna paus. Jag är en sådan som tycker att man ska lösa problem tillsammans.

Dessutom kommer det bli en till smäll ifall det verkligen tar slut och jag måste åka dit och packa ner alla mina grejor och flytta. Så lika bra att förbereda sig på att det är över.

Var på väg in mot den "storm" ni har hamnat i. Det var så nära att allting skulle brista pga psykisk ohälsa men tillslut lyckades vi båda (tillsammans och var och en för sig) ta oss ur den och jag tror alla förhållanden har det dåligt. Sen går inte alla förhållanden så långt i det dåliga. Men tar man sig ur det blir man starkare tillsammans. Jag skuldbelagde också min sambo en del för det, men visst, vi gjorde aldrig slut på det sättet att vi flyttade isär. Men nu när vi båda mår bättre så är jag inte längre ledsen över det på det sättet jag var mitt uppe i det. Nu känner vi inte att vi behöver be om förlåtelse till varandra för det som hände i höstas när vi mådde dåligt. Det kan gå att lösa och ibland måste man bita ihop och förlåta och inte pressa. Hursom. Lycka till och kram till dig! Hur det än blir så är livet inte slut. :) (Även om det kan kännas så)

Fy vilken jobbig situation. Förstår att det känns omöjligt, men försök att bara tänka på dej själv. Mitt råd är grina ur dej ordentligt och sen bestämmer du dej för att det räcker med depp. Träna, träffa vänner, gör saker som får dej att må bra, även om du kanske behöver tvinga dej till det. Allting brukar lösa sej till det bästa. Försök att inte känna dej stressad av framtiden och bilden av hur du vill att livet ska se ut...då är det lätt att du kanske missar nuet. Bilden av framtiden kanske ändrar sej påvägen :)

Hoppas det löser sej till det bästa för dej!

kram

usch jag förstår att det är jobbigt! det är ofta värre innan man vet hur det skall bli och man lever på hoppet att allt skall lösa sig. 
jag tycker inte du skall vänta in honom utan gå vidare och jobba med dig själv, så du mår bra. bäst är att lägga alla tankar på familj åt sidan ett tag. jag tycker det enklaste är att sluta planera och önska och tänka att det hände av en anledning, att det är något bättre på väg. 
ta hand om dig nu, du behöver inte veta hur allt skall lösa sig utan bara att allt kommer bli bra!

Först vill jag skicka en stor varm kram, det låter jättejobbigt. Förstår att du är enormt besviken. Sen vill jag säga att självklart kan man börja om, du är ju dessutom ung och har hela livet framför dig ( även fast det inte känns så nu ). Hitta stöd i vänner och familj och är det meningen att det ska vara ni två så kommer han tillbaka när han mår bättre. Ta hand om dig.

Det här är en väldigt jobbig situation som jag själv varit i, då som den med svåra ångestattacker och en djup utmattningsdepression (utbränd). Därför kan jag bara referera till mig själv i det jag säger och säger därför inte att din fästman funkar på samma sätt. Men jag behövde även jag distans från min sambo just när det var som värst. För mig var det omöjligt att visa honom någon form av kärlek eller ömhet när jag inte ens kunde tycka om mig själv och den jag var. I samma veva fick han jobb 50 mil bort och började pendla, hemma varannan helg. Detta kan ha varit räddningen för vårt förhållande samt hans tålmodighet. Han lät mig gråta, skrika och kasta saker runt mig, för han visste att det var inte jag som pratade, det var min sjukdom. Allt som har hänt har stärkt oss och jag vet nu att den mannen jag gifter mig med i sommar, kommer finnas där i nöd och i lust, dygnet runt, för mig, Så mitt råd är att ge honom det utrymmet han ber om, samtidigt som du visar att du finns där när han behöver dig, oavsett vad. Finns bara två utgångar, antingen blir allt bra eller så tar det slut. Men vill du ge upp så fort?