Tycker inte om mig själv...

Nåt positivt som du iallafall är är modig! Det är inte många som kan se och erkänna såna här saker om sig själv, för sig själv eller för andra. Nu när du tagit det steget kan du ta tag i det och gå framåt. Man kan inte förändra nåt man inte känns vid, som Dr. Phil säger, men det gör ju du. Tycker att du först och främst ska prata med din blivande, berätta att du känner så här, vet om hur du kan vara mot honom, be om ursäkt, be om förståelse. Sen kanske du ska prata med nån, nån prodessionell, för att reda ut detta, hur du kan ändra dig. Det är ju ganska vanligt att man tar ut saker på andra om man mår dåligt och då ofta de man står nära, då det ofta är riskfritt, man vågar liksom. Och steget för att lösa det är ju att försöka må mindre dåligt och få verktyg till att hantera det på ett annat sätt än att skada den man älskar - därför söka professioenll hjälp alltså. Lycka till!

Jag upplevde något liknande när jag var arbetslös förra året. Det var så fruktansvärt stressigt att inte få ekonomin att gå ihop, tjafs med min tidigare arbetsgivare som inte kunde lämna ut arbetsgivarintyg och därmed inga pengar från a-kassan (gick tre månader, kanske fyra, utan ersättning). Ovanpå allt detta så rök jag ihop med min svåger och pratade inte med honom på flera månader. 

Det är lättare att projicera sin ilska och sin känsla av att inte räcka till, att inte vara behövd, på andra. Det är lättare att vara arg än att vara ledsen. Sedan är det lättare att rikta ilskan mot sig själv än att vara arg på varje arbetsgivare som inte svarar på ansökningarna man skickar ut.  

Försök att lägga tid och energi på sådant som får dig att må bra. Vad är du bra på? Vad kan du göra som får dig att känna dig som en empatisk och talangfull människa? 

Om du känner att du inte kan lösa det här på egen hand kan jag rekommendera att ta kontakt med kurator eller liknande för att få hjälp. Det kan kännas drastiskt att gå till kurator för att man mår dåligt av att vara arbetslös, men det är egentligen inget konstigt. Alla behöver känna sig behövda och att de får bidra till något större. Att vara arbetslös under en längre tid påverkar på ett mycket djupare plan än många anar. 

Du är definitivt inte en hemsk, egoistisk människa. Jag håller tummarna att du mår bättre snart! 

tack för era ord. det värmer.

heh.. det som är väl enormt besvärligt i mitt fall är att i de områden jag känner jag är duktig på, där är även min fästman med. vi har 4 gemensamma aktiviteter i veckan just nu. 

min fästman vet nu vad jag känner. men har inte fått någon respons på det.. får se om han nämner det nu på morgon eller om jag måste fråga.. 

Jag hade försökt hitta på saker själv ändå, alternativt tillsammans med vänner. 

Både jag och min sambo var arbetslösa samtidigt senast, i två månader totalt. Men det gick över förväntan bra eftersom vi såg till att ha egna aktiviteter men även hitta på saker tillsammans. Inte bara sitta hemma och stirra på tv tillsammans, utan aktivera oss utanför lägenheten. 

För mig personligen är det lika viktigt att få sitta hemma ensam och vifta på tårna och prata med mig själv som att gå ut och träffa vänner eller göra något med min sambo. Lyckligtvis fick vi jobb båda två, han jobbar skift medan jag jobbar kontorstider Så nu flyter allt på automatiskt, men när man är inte har något som tvingar en att strukturera vardagen får man tvinga fram det i början.

fästmannen har varit arbetslös i snart ett år (i maj) och fick han bestämma skulle han förbli arbetslös.. 
han sitter vid sin dator hela dagarna, på övervåningen, jag sitter framför tvn/datorn på nedervåningen. jag sysslar även ibland med lite annat - städa, pyssla, handla ibland. har ju även mina handarbeten som bara är mina. 

gällande kompisar så jobbar dom ju om dagarna, och om kvällarna är jag på träning (vardagarna) och på helgen brukar jag sällan ha lust att träffa någon. är bara sån. 

nåväl.. vi ska till stugan under påskhelgen och fästmannens släkt( på sin fars sida) skulle också upp, så jag får fara till dem och socialisera mig.. 

Jag vet precis hur det känns. Min karl är också gamer, men skillnaden är att han vill ha jobb. Spelandet är bara ett sätt att glömma bort att han är arbetslös. (Men det är en annan historia.)

Det är jätteviktigt att komma ut och göra saker, om det bara är att ta en promenad tillsammans eller se några andra fyra väggar. 

Du kan inte träna med kompisar? Jag går helst och svettas ensam, men det finns ju människor som föredrar att svettas tillsammans Eller äta lunch med en kompis? 

men de var då.. inläggen vill inte inläggas. 

problemet är väl att mina kompisar inte är inne i kampsport. och jag har inte tid eller ork att träna något annat med dem då jag har kung fu måndagar, karate OCH aikido tis. karate tors och aikido fre. 

ang. lunch - jag brukar vara rätt så tråkig och aldrig ha lust att fara ut, men tänkte nu att jag skulle ringa min bästa vän och höra om vi skulle luncha tillsammans när hon fick lunch - hon hade dock redan lunch, så vi får ta det en annan dag. 

däremot frågade jag min fästman om vad han tyckte om det jag skrev (har visat honom trådstarten) och han blev lite förbryllad, frågade om jag verkligen kände såhär. och att han inte egentligen märkt av det så mycket. han hade sin teori att vi är väl för mycket uppi varandra (vilket jag själv inte förstår, då vi träffas typ.. under natten och till middag oftast :P) just när jag skulle gå så sa han att oavsett vad jag tyckte om mig själv och hur "bitchig" jag än må vara. så älskade han mig för den jag är. då börja jag gråta.. behövde verkligen höra det.. och det gör mig än mer tacksam över att jag har honom och jag vill bli en ännu bättre person tack vara honom.