Sambo ska flytta utomlands och plugga?

Jag förstår hur du känner men jag kan också förstå din kille. Jag har tidigare haft långa distansförhållanden vilket resulterade i att jag fick guldkort på SAS/Swiss och att jag förälskade mig i ett nytt land. Men det jag fick med mig mest från de åren var stress och den typen av distansförhållanden är inget jag rekommenderar.

Jag är en väldigt rotlös person, dessutom pluggar jag internationell juridik och diplomati, en utbildning som tar mig ut i världen. Min fästman driver sitt familjeföretag med bas i Örebro och han kan omöjligt tänka sig att flytta härifrån. Redan i ett tidigt skede, typ när han fick reda på vad jag pluggade så pratade vi om att jag kanske inte alltid kommer kunna eller vilja vara kvar i Örebro, det är en söt stad osv. Men, det finns inga karriärmöjligheter för mig här. Det var svårt för honom att ta men eftersom han driver eget är han flexibel. Örebro kommer kanske alltid att vara en utgångspunkt men det är inte omöjligt att vi har en liten lägenhet någon annanstans.

När man är ung (jag är själv 25) tror jag att man måste vara väldigt öppen för vad den andra vill med sitt liv. Vi lever inte längre i ett samhälle där den ena förväntas släppa allt när man gifter sig. Jag tror att han och ni bara kommer må sämre om du kräver att han ska stanna. Det låter hårt....

vad jobbigt! 

det enda jag kan säga just nu är att du måste fokusera på dig i det här.  Om han bestämmer sig för att upptäcka världen, leva livet och se sig omkring och du inte ingår där - ja då måste du acceptera det och ta det för vad det är. 

Ta ett beslut utifrån DIG i det här. Orkar du inte vänta på honom och att han kanske bestämmer sig för vad han tycker om dig - ja då är det ju så du känner och då får du agera därefter.   

Jag är 25, och jag vill bara säga att ni är unga och att han inte är rätt för dig ... :)

Förstår att det är jobbigt, men damerna ovan har skrivit väldigt kloka ord, så ta till dig av det! 

Försök inte att tvångsinkuldera någon i ditt liv som inte värdesätter att ha dig i sitt. Du förtjänar bättre. Och du kommer bli mycket lyckligare när du inser att det är bättre att vara själv än med en person som gör en ledsen. För sådant där sårar. Och gör ont. Den dagen då du hittar någon som värdesätter dig mer än något annat kommer du ångra att du lagt ner så mycket tid och energi på någon som inte var värd det! 

Jag och min kille skulle kunna vara utan varandra i 50 år, jag är övertygad om att vi skulle vänta på varandra, båda två. Det är så det ska kännas! 

Det är extremt jobbigt att höra att någon man älskar kanske inte har samma känslor tillbaka, jag kan inte förstå dig utifrån min egen situation men jag har stöttat flera kompisar som har varit med om ungefär samma saker.

Tyvärr hjälper det inte situationen att försöka hålla ihop om den ena inte vill, det kommer bara leda till tvivel, precis som du beskriver att du har börjat känna gällande din sambos känslor vid varje kyss och varje kram... Det är nog inte vad du vill höra, men ni behöver nog båda ta en paus från varandra och inte försöka på ett tag. Då kan ni få chans att få distans till era känslor och er relation och tänka igenom den ordentligt. Jag hoppas verkligen att ni kan hitta tillbaks till varandra, men du är värd någon som har samma känslor för dig som du har för honom.

Gällande långdistansförhållanden så har jag och min man flera gånger varit borda från varandra under långa perioder:
Första gången var en månad (!) efter att vi blivit tillsammans, min man (då pojkvän) åkte på sin sedan länge planerade jorden-runt resa i sju månader.
Andra gången var två år senare, min man åkte då till Bolivia tre månader för att skriva sitt exjobb.
Tredje gången var två år efter det, då åkte jag till Kina fyra månader för att skriva mitt exjobb.
Vid alla tillfällen bestämde vi oss för att vi ville satsa på varandra och vårt förhållande och hade mycket kontakt via mail och telefon under resorna. Ja, det är svintungt, men om båda vill så går det absolut! Men om den ena vill åka utomlands för att distansera sig och "känna sig fri" så tror jag inte att det går.

Hej! Läste en utav dina andra trådar där du berättade om dina problem när du hade uretrit när du var 17/18 år. Jag sitter i precis samma situation som du. Är 17 år, fyller 18 om någon månad. Jag haft haft trängningar å lite sveda i urinröret. Sällan att det gör ont, men det känns irriterat. Efter att ha läst detta inlägget av dig låter det som om du är frisk? Stämmer det? Hur gjorde du för att bli bra? Var det bara tiden som fick läka ut det? Jag försöker också äta på ett visst sätt, så som du gjorde ungefär. Har provat kortison i urinröret, homeopatmedicin, hiprex osv. Har gått till både Gyn och Urulog men de gav mig bara antibiotika. Antibiotikan funkade inte. Det har blivit lite bättre nu än vad det var i vintras. Men om du nu är frisk, hur gick det till? Skulle vara jättetacksam om du kunde höra av dig till mig och dela din historia. Maila mig gärna :)

Undrar en rädd 17-åring