Inte bjuda sin pappa på bröllopet

jag tycker det är dags att du pratar med båda dina föräldrar var för sig och tar reda på vad som EGENTLIGEN var orsaken till deras separation och till att han hållit sig undan dels när du var liten och det kan nog höra ihop med även frånvaron under senare år på högtider o sånt. 

Tro ingenting förrän du fått en någorlunda sanning av båda två.

Vis av erfarenhet , har själv separerat från min äldsta sons pappa ,  så vet jag att grundorsaken till en separation kan finnas kvar resten av livet och tyvärr även gå ut över barnen.   

Det kan finnas tusen o en orsaker till att det ser ut som det gör och jag vet också att det krävs TVÅ människor för att få EN att försvinna ...     Dvs din mamma kan ha ett finger med i spelet också . 

Ett bröllop är egentligen aldrig rätt tillfälle att göra ett statement.

Däremot är det er dag och ni ska välja vilka ni vill ha där.
Du bör ju tänka igenom det ordentligt. Det betyder inte bara att du tar ett tydligt avstånd från din pappa och det kanske gör att alla framtida relationer kommer bli ansträngda eller försvinna helt. Men det kan också betyda att din farmor och andra släktingar på din pappas sida tar avstånd från dig.

Tänk igenom alla alternativ - och gör sen det som känns mest rätt för dig, det är du som ska leva med beslutet, Inte vi...

Grunden är att de växte ifrån varandra. Jag vet anledningarna till att de gick isär och jag vet att han även jobbade i Norge under större delen av tiden. Men man kan ju avgöra själv om man vill vara med sitt barn eller inte tänker jag. Skulle jag och min sambo gå skilda vägar så skulle jag göra allt som stod i min makt för att vara med mina barn. Och min mamma har aldrig hindrat oss från att träffa honom, utan istället varit den som drivit på och hämtat och lämnat o.s.v. När jag pratade med henne om det så sa hon att hon förstod och att han egentligen får skylla sig själv.

kan dina föräldrar vistas under samma tak utan att börja bråka eller ställa till en scen? 

Väl värt att tänka på vid en eventuell inbjudan...    Jag vet många som har svåra ångestkval när separerade föräldrar vägrar träffa varandra. 

Jag vet att man ska kunna begära att folk uppför sig , men det kan man tyvärr inte vara säker på...   När släktingar lägger sig och alla med en smula alkohol i kroppen så kan det sluta i många besvikna tårar.  

är det på det sättet att dom inte kan vistas tillsammans så får man helt enkelt tänka på vem man helst skulle vilja ha där och välja så helt enkelt. 

Som det ser ut i dagsläget så finns det i princip ingen relation. Han vet inte vad jag gör och jag vet inte vad han gör. De som egentligen borde vara en del av min närmaste familj betraktar jag mer som bekanta.

Jag ska träffa min farmor imorgon och så tänkte jag berätta för henne om det och se vad hon säger.

De kan nog bete sig civiliserat så det är inget problem.

Jag tänker lite som Chicita, att inte bjuda honom på ditt bröllop blir en ganska stark markering. Om du är det minsta osäker på om du vill ha honom kvar i ditt liv eller inte kan det vara bättre att bjuda honom, och sen kanske låta det rinna ut i sanden efter det om han inte anstränger sig mer.

Har du nån gång försökt säga till honom hur det känns att han verkar så ointresserad av dig och ditt liv? Man kan tycka att han borde fatta det själv, och det är väl tveksamt om du kan få honom att ändra sig särskilt mycket, men kanske kan det kännas lättare att gå vidare om du vet att du har gjort vad du har kunnat. Och att det blir helt tydligt att han har gjort ett val.

Vore det ett alternativ att prata med honom, berätta hur du känner, och låta honom göra ett val? Du vill ju inte vara ledsen på bröllopsdagen för att han ej dök upp, gör tydligt för honom att om han vill vara endel av ditt liv är det viktigt för dig att han ställer upp? Har svårt att sätta mig in i situationen, så vet inte hur man resonerar i din sits, men tycker iaf att ni borde prata med varandra innan du gör något drastiskt, så du får höra hans sida med.

Jag skulle tänka väääldigt noga innan valet att inte bjuda honom. Att ni inte har en nära relation nu betyder ju inte att ni inte skulle kunna ha, om du vill det. Att inte bjuda honom känns som att det tar bort den möjligheten för framtiden. Att göra som "Ledsen för din skull" skrev tycker jag låter klokt, om det känns jobbigt att prata direkt med honom så kan du ju skicka ett brev eller mail med dina tankar formulerade och en önskan att höra vad han har att säga om er relation. 

Jag har själv ingen relation alls med min pappa, vi har inte pratat på sådär 15 år så han vet inte ens om att jag ska gifta mig (såvida han inte internetstalkar mig, vad vet jag), och det känns rätt märkligt. Att inte bjuda honom är såklart naturligt, men desto äldre jag blir desto mer känns det ändå som att det kanske vore en idé att ta kontakt och se om vi kan komma överens som de personer vi är idag. Även om du faller in i din roll som 10-åring så är du ju faktiskt inte 10, och att ändra sättet ni pratar med varandra på, tex genom att be om hans åsikt på sina funderingar, kan mycket väl även få honom att se dig som vuxen och ändra hur han beter sig mot dig. Släng inte bort relationen fören den verkligen är utdömd, det kan bli något du verkligen kommer att ångra... Se detta istället som det perfekta tillfället att reda ut er relation och se vad den faktiskt betyder för både dig och honom.

Usch, kändes jättedåligt att skriva med anonymt nick, skrev ju faktiskt inget hemligt, ville bara testa hur det funkade! Det var jag som skrev som "ledsen för din skull", så att du vet det. Det känns ju alltid bättre när man vet vem man pratar med! Hoppas allt löser sig till det bästa, iaf! 

Oj, det var ingen pik mot att du själv skriver som anonym, såklart. Förstår att det är ett känsligt/privat ämne.

Det är din stora dag och du skall bara omge dig med folk som gör dig glad. Diskutera igenom med din respektive vilka du verkligen vill ha där och strunta i vad som förväntas. Det är trots allt er kväll! 

Usch, jag förstår verkligen ditt problem, har även jag haft inbjudningskval. Tycker både crs och "ledsen för din skull"/press råd är mycket kloka och håller med.

Det ända jag egentligen har att tillägga är, när jag och min sambo har valt har det varit enligt strategin:
Om vi har råd - Hellre inkludera än stänga ute.
Jag personligen vill inte hamna i en situation där jag bittert ångrar mig efteråt/dagen innan...

Framför allt när valet inte stirrar en självklart i ansiktet..

Jag sitter i samma situation som du gör. Jag och min sambo ska gifta oss i juli i år. Mina föräldrar är skilda sen jag var 10 och min relation till pappa har sedan dess bara tynat bort. Det är väldigt svårt för andra som inte upplevt den relationen med sin förälder som vi, att förstå hur man kan stänga ute en förälder från sitt eget bröllop. Jag tror att du precis som jag, inte har de känslorna för din pappa, inte rätt känslor. Ångest och olust är känslor jag förknippar med min pappa och det är inget jag vill känna av på min stora dag. vi har inte hörts av alls på nästan tre år och han vet inget om mitt nuvarande liv. Vi kanske kan lösa vår relation längre fram i livet, men att göra det bara för att vi ska gifta oss känns inte alls aktuellt. Detta är inget du ska behöva rådfråga någon annan förutom dina allra närmsta, för ingen annan vet om hur er relation ser ut och varför den gör det. Lyssna på magkänslan och kom ihåg att det är DIN dag och den ska vara fylld av kärlek, lycka och ingen ångest ? Lycka till

Min pappa är alkoholist och vi har inte setts på över 10 år. Jag var verkligen i valet och kvalet om jag skulle bjuda honom eller inte. Mardrömmen vore ju om han dök upp onykter. Å andra sidan är han väldigt obekväm bland folk och i synnerhet större tillställningar, så jag skickade en inbjudan och räknade kallt med att han inte skulle våga. För jag visste att om jag inte bjöd in honom skulle han bara få vatten på sin martyrkvarn och ringa och gnälla över det resten av sitt liv. Nu blev det istället så att han ringer och gnäller över att han inte kunde komma pga femtielva svepskäl, men han har fortfarande inte sagt grattis.
¯\_(?)_/¯

Just bröllop är en situation där komplicerade relationer ofta ställs på sin spets. Det finns inget rätt eller fel egentligen, man kan bara rannsaka sig själv och sina känslor väldigt noga, och även tänka på möjliga konsekvenser. Inte för att man nödvändigtvis ska avskräckas av negativa konsekvenser, men för att vara beredd på dem.