Kär i en annan, en månad kvar till bröllop

Mitt spontana råd skulle vara att ställa in bröllopet och göra slut på förhållandet. Även om det inte kan bli något med den andra så är det bättre att vara ensam än i ett förhållande som inte funkar. Man kan vara ensamstående med en bebis. Jag och min dotters pappa gjorde slut när dottern var ungefär som ditt barn, det var jobbigt med gick bra ändå. Det var av lite samma anledning med, jag och min dåvarande hade hamnat i att mest vara vänner och jag var väldigt förtjust i en annan. Visst, det är jobbigt att vara ung, ensamstående förälder (jag var 20 när jag hamnade där), men det går. (Såhär ytterligare 6 år senare planerar jag bröllop med någon som inte alls var inblandad i allt det där. Solskenshistoria, allt ordnade sig osv.)

Men om du nu vill stanna och försöka komma tillbaka till varandra så fundera först över vad äktenskap innebär för dig. Hur ställer du dig till skiljsmässa? Om du är chill så kanske det är ett alternativ att gifta er och prova, liksom. Funkar det sen inte så kan ni skilja er. Dock, ta hänsyn till om även din snubbe har samma inställning. Det är inte schyst om du går in i äktenskapet med den attityden om han inte delar den. 

Tar du äktenskapet på större allvar än så så tycker jag att du ska skjuta på det. Du kan ju berätta hur du känner för din sambo utan att dra in den andra snubben, och vara öppen med att du vill försöka hitta tillbaka och är obekväm med att gifta dig just nu. Att hitta på en låtsasursäkt tror jag inte är en vinnande strategi, men jag förstår om du inte vill dela med dig av hela sanningen (det gjorde inte jag heller i din sits, jag blånekade den anledningen även när jag blev tillsammans med snubben jag hade blivit kär i istället). 

Om du väljer att fortsätta vara med din partner så rekommenderar jag också att du verkligen, veeeerkligen minimerar kontakten med den andra snubben. Bestäm dig och satsa allt på ditt nuvarande förhållande, om det är det du vill.

Jag har som sagt full förståelse för din situation, du kan skicka ett meddelande till mig om du vill prata privat. Kan ju vara skönt, tänker jag... Ingen risk för dömande skitsnack liksom :P

Att gifta sig ska inte va ett tvång! Lämna honom och gå vidare.
It will suck balls, men de blir fan inte lättare efter ni gift er... 

Förstår att det är en jobbig situation. Men det bästa är nog att lämna, när man väl hamnat där. Av alla liknande situationer jag skådat från sidan av, så kan jag säga att det inte en enda gång blivit bättre, trots flertalet försök, stor beslutsamhet och mycket stark vilja från antingen den enda som "vetat", eller från båda parter, men finns inte känslorna där så kan man inte tvinga dit dem. Jag är ingen allvetare, och vill inte diktera hur någon annan ska leva sitt liv. Men det är vad min erfarenhet säger mig är bäst i den situationen. Det är ditt liv, och du ska vara med någon som gör dig lycklig, och jag tror även att din partner vill vara den som gör sin livskamrat lyckligast, att låta honom tro att han är "the one", medan du tänker på någon annan är inte snällt, oavsett anledning till det. Väljer du att försöka och det visar sig att ni är ett undantag och hittar tillbaka så vore det mycket glädjande att höra! Det "värsta" är väl om ni bara håller ihop i några år till, för sakens skull, för att sedan inse att situationen är precis densamma då, och att många år har gått till "spillo" bara för att försöka laga något som inte går att lagas. Ursäkta om jag låter negativ eller pessimistisk. Har bara sett det hända alltför många gånger.

Hoppas att det löser sig hur du än väljer att göra! All lycka till er alla tre!

Gör slut och lämna honom.
Han förtjänar en bättre tjej än dig helt klart.
Fy fan för sådana människor som gör som du gör mot honom. Du kan lika gärna ligga runt med andra som att hela tiden gå och vilja vara med en annan.
Eller, snarare, jag hade hellre sett att min fru hade snubblat på en mattkant och ramlat på någon annan penis, än att hon skulle gå och konstant vilja vara med någon annan än mig.

Jag valde att berätta hur jag känner för honom igår. Att jag inte vill gifta mig, att jag har en förälskelse för någon annan. Han tog det bra faktiskt och vi hade en väldigt mysig kväll trots allt.

Vi ska fortsätta ett tag till och se vart det leder, kärleken finns där trots allt. Direkt efter att jag berättat och vi ringt runt och sagt till alla att det inte blir något bröllop så släppte klumpen i magen och jag har faktiskt inte funderat någonting på det andra killen. Men nu har det bara gått en dag förstås.

Tack för era svar, jag förstår hur du tänker Nightrod. Men otrogen på riktigt är något jag inte skulle kunna vara. Jag har varit helt och hållet ärlig mot honom och han har ändå valt att vilja fortsätta leva med mig. Det tycker inte jag gör mig till en hemsk människa.

Skönt att höra att du tagit tjuren vid hornen och ställt in bröllopet. Vad som händer sen kommer att visa sig.

Jag måste bara få kommentera att så många verkar anse att det är en oförlåtlig dödssynd och definitiv dödsstöt mot ett förhållande att bli förälskad i någon annan. Newsflash: it happens. Ibland betyder det att man bör lämna den relation man har, ibland inte.

I en lång relation kommer den första förälskelsen att hinna svalna flera gånger om. Och jag tror inte det finns en enda Den Rätte, utan massor av mer eller mindre attraktiva människor därute i världen. I ett läge där förälskelsen har falnat, livet kanske är lite vardagstrist, och det kanske rentav finns saker i ens relation som man inte är helt nöjd med, så kommer man att vara mer mottaglig för andra personers charm. En flyktig attraktion är väl relativt lätt att ignorera och låta fladdra förbi utan att gripa efter den, en rejäl förälskelse svårare men inte omöjlig.

En annan aspekt är att obsessande över en annan person i vissa fall kan funka som ett undvikande, att man slipper fundera på andra jobbiga saker (kanske i den relation man har) genom att hela tiden hålla tankarna upptagna med något annat.

För mig innebär inte äktenskapet att jag lovar att aldrig bli attraherad av eller förälskad i någon annan, utan att alltid sätta mitt äktenskap först. Får jag känslor för någon annan blir min första fråga om det är något fel i min relation jag borde ha tagit tag i. Känslorna blir en signal att vända mig MOT mitt äktenskap, inte bort från det. Kanske är mitt förhållande de facto något som inte är bra för mig (längre), och då bör jag antingen försöka jobba för att det ska bli bra, eller avsluta det på ett snyggt sätt helt oberoende av andra personer. Eller så är förhållandet något som faktiskt är bra och viktigt i mitt liv, och då får jag vackert avstå från den där andre som verkar så spännande. "Forsaking all others" har en mening för mig. Det innebär att jag vet att det finns andra spännande människor och potentiella relationer därute, som jag uttryckligen väljer att avstå från när jag gifter mig, för att istället satsa på att utveckla och fördjupa en enda unik relation.

Vad som är rätt för just TS kan ingen annan svara på, men ni kan inte påstå att det alltid är en KATASTROF att få känslor för någon annan under ett långt förhållande.

Jättebra att du var ärlig mot din kille. Det skapar en enorm tillit att kunna säga vad du sa. Och jag är säker på att han respekterar att du sa detta och värdesätter det mycket högt, det är en akt av kärlek att ta mod till sig i en sådan situation. Att inte gömma det i lögner eller mörka det. Du har ju inte förälskat dig i någon annan med flit! Det är inte omvärldens fel, problemet ligger någonstans i förhållandet mellan er. Nu är ni ju båda medvetna om att ert förhållande behöver mer kärlek och omsorg för att ni ska bli ännu starkare, klarar ni det har ni klarat vad många gifta par inte gjort!

skulle du förlåtaotrohet med?
För ett felsteg händer så lätt att man känner stark lust till någon annan

KOnstigt att folk ser otrohet som ett så stort svek men att spendera heladagarna att tänka och längta efter någon annan ses helt ok så länge man är ärlig

Nej absolut inte. Jag skiljer mycket skarpt på känslor och handlingar. Man kan inte alltid styra över sina känslor, men man KAN tamejtusan styra över sitt beteende.  (Och i det ingår att inte försätta sig i situationer där man lättare tappar kontrollen, t.ex. dricka alkohol i sällskap med den man är attraherad av.)

Om min man blev förälskad i någon annan skulle jag förvänta mig att han skulle:
1) Undvika den personen, hålla ett strikt neutralt förhållningssätt utan några som helst övertoner om de måste ha kontakt med varandra, så länge som han har en relation med mig. Förälskelser tenderar att gå över av sig själva så småningom om man inte föder och underhåller dem.
2) Reda ut med sig själv huruvida han fortfarande anser vårt äktenskap vara värt att satsa på eller inte. Känner han att det är kört förväntar jag mig att han meddelar det innan han gör någonting annat. Om inte förväntar jag mig att han tar sig en rejäl funderare på varför det här händer just nu och vidtar åtgärder.
3) Om han behöver ventilera med någon annan, att han uppsöker ett proffs, en anonym telefonlinje, en präst eller whatever, inte gemensamma vänner.
4) Om hans känslor är så starka och svårhanterliga att det påverkar vårt liv tillsammans behöver han prata med mig om det. Om inte föredrar jag att han reder ut det för sig själv. OBS att han inte då heller ska visa något för den det gäller, prata med alla utom mig etc, utan att han faktiskt väljer att hantera det helt inom sig.

Allra helst vill jag förstås att han också har tänkt igenom i förväg (typ inför att vi gifte oss) hur han ser på kommande frestelser och hur han ska hantera dem när det händer.

Jag förstår att det är tufft, speciellt om du inte är helt hundra på vad du egentligen känner. Det kan ju också vara kalla fötter inför bröllopet som pågått ett tag kanske? En undran liksom om du gör rätt och så råkar den andra mannen som attraherar dig finnas i närheten att fokusera på... Jag tror det är svårt att råda dig i denna situation. Älskar du honom och ni har barn ihop kan det vara värt en chans. Skilsmässan behöver inte vara mer traumatisk än att bli dumpad innan bröllopet. Men om du står där på din stora dag utan någon egentlig upphetsning eller glädje, är det å andra sidan så du vill ha det?

Jag tycker det är bra att ni pratade med varandra för nu vet ju även din nuvarande hur du känner. Han hade kanske ingen aning och nu kan han hjälpa till för att det inte ska blekna bort. Man är ju två i en relation och säger man inget så vet ju inte den andra, ingen är tankeläsare. Ni behöver kanske bara hitta tillbaka till varandra.

Jag tycker verkligen det är viktigt att komma ihåg att många människor kan vara förälskad i flera personer samtidigt till och med samtidigt som en älskar någon annan eller flera andra människor.

Det finns skäl till att människor (öppet) väljer att dela sitt liv med flera människor.

Jag har flera vänner som valt att dela sitt liv, sin kärlek osv med flera partners. Både i form av organiserade relationer med etiketter och utan etiketter. Jag tycker det viktigaste är att en mår bra och att man är överens om hur en relation ska fungera och vilka spelregler som gäller.

Så länge en kommunicerar om saker ting, sätter gemensamma regler och vågar prata med varandra så tror jag verkligen att allting löser sig. 

Jag tror verkligen inte att jag varje dag resten av livet kommer vakna upp och vara förälskad och attraherad av min blivande men det betyder inte att jag inte älskar henom och inte vill dela mitt liv med den personen. Jag förväntar mig inte detsamma tillbaka heller. Däremot förväntar jag mig av mig själv och min partner att vi följer dom gemensamma reglerna i vår relation vilket t.ex. innebär fysisk trohet och en öppenhet om en har andra behov. Det betyder också att jag inte alltid kommer få som jag vill utan ibland behöver anpassa mig.

Så hejja er, ta hand om varandra och fortsätt kommunicera och prata med varandra!

Det låter mer som att du panikade inför att gifta dig mer än vad du är "kär" i den andra killen. Se det som en influensa som kommer att gå över! och om inte får du väl handla efter det men din sambo förtjänar att bli behandlad med ärlighet :)