Gifta sig innan sambo?

jag gjorde det . Vi förlovade och gifte oss och SEN flyttade vi ihop.   Dock inget jag rekommenderar då vissa saker kan man inte veta om varandra förrän man på riktigt bor ihop. 

det kan gå jätte bra, men förmodligen är det alldeles för risky. som ovan skriver fin s det saker man inte kan veta förrän man flyttat ihop.

alla är vana att ha och göra saker på sitt sätt och det är en enorm påfrestning på förhållandet ibland att bara komma överens om hur det ska vara i sitt gemensamma hem.

vi flyttade i princip ihop innan vi ens var ihop egentligen, och efter 6 årr det fortfara de irritationsmoment och bråk om hemmiljön.

detr nog bra att iaf prova att leva ihop några månader innan man gifter sig för att se att det funkar att bo ihop med.

jag kan tillägga att vi skilde oss efter 1 år som gifta. Det var ohållbart då nya okända sidor kom fram under tiden vi var gifta och bodde tillsammans och det var sidor som inte var smickrande. Både hos mig och hos honom. 

asssååååååh. bo ihop först för att inse VAD det är du ska leva med.
sen gifta er. vissa tar de slut för när de flyttar ihop.

Kom ihåg också att bo ihop som sambo på riktigt är något helt annat än att dela kudde och tandborste tre dagar i veckan och "hänga" med varandra och " i princip" bo ihop. Det finns mycket man missar när man inte bor på riktigt med varandra

att bo i ryggsäck hos varandra lite nu och då och gå hem och tvätta är något helt annat än att gemensamt ta ansvar för ett gemensamt boende

så jag skulle absolut inte rekommendera att gifta sig förrän du verkligen vet VEM du gifter dig med. 

jag har varit gift i 11 år och jag och min man flyttade ihop snabbt och gifte oss snabbt och än idag finns det sidor som kommer fram som vi inte sett tidigare på både gott och ont. Jag känner inte min man till fullo fast vi varit gifta i 11 år och ständigt umgås och delar vardagen med barn och jobb

Vad räknar ni som att bo ihop? Vi spenderar i stort sätt varje dag tillsammans, och då varje natt. Ofta heöa veckorna där det blir handlande av mat, jobb osv. Bodde några veckor hos honom helt över julen och flyttade då dit alla viktiga sake

Jag skulle rekommendera att vänta tills man har bott ihop så länge att man slutar försöka imponera på varann.

Först när man träffas gör man ju sitt bästa för att framstå i bästa möjliga dager och dölja vissa av sina mer ocharmiga sidor (som alla har!), men det orkar man inte riktigt upprätthålla varje dag, hela dagen, i flera månader. Och det är när de sämre sidorna kommer fram som man ser om man verkligen kan leva med dem!  I bästa fall är det inte värre än att man går i fula sunkkläder och gillar att äta konstiga saker ibland. I värsta fall visar det sig att man blir direkt elak och otrevlig, vägrar lyfta ett fnger för att städa, har oförenliga sätt att förhålla sig till ekonomi osv.

Här hemma går jag i mysbyxor och utan bh, slänger byxor på badrumsgolvet och vill vara ifred på mornarna. Min man ligger på soffan och försvinner in i datorn flera timmar i sträck och har en tvätthög bredvid sängen. När vi är hungriga blir vi på dåligt humör och försöker vi städa tillsammans när vi båda är hungriga blir det kaos. Det är sånt vi inte visste innan vi hade bott ihop ett tag. Men som sagt, det kunde ju ha varit betydligt värre saker som kröp fram.

När man är i det läget du beskriver så känns det som man bor ihop, men det gör man inte. När man bor ihop så har man inget annat hem att "fly" till när det blir osämja, när man är trött och vill vara ensam eller när man har surfisar på gång.

Första månaderna är lite som att ha ett nytt förhållande. Det går oftast bra, men man skärper sig (ibland helt omedvetet). Det är först efter ett par år som sambos man kan känna hur det känns på riktigt. Det är då man har fått in rutinerna så som  vad städning innebär för just dig, kostnader, ska man bädda sängen direkt och dessutom hur det är när hans kompisar kommer. Är det hans kompisar eller blir det era? Ska du fly fältet eller får du bete dig precis som om det bara vore er två?

Jag skulle aldrig rekommendera någon att gifta sig innan de flyttar ihop! 

THIS!!! <3
Det är jag och min sambo i ett nötskal. Å även när han är grinig och trött eller bara inte druckit kaffe den morgonen så ÄLSKAR jag honom fortfarande.
Och han älskr mig när jag är mitt i min mens rage! Vi har bott tillsammans i 4,5 år och vatt förlovade i 3. Totalt har vi varit tillsammans i 5år. (yep, nollningen när jag började univeristetet satte sina spår på engång ;D )

Bo tillsammans, dela den tråkiga vardagen tillsammans, städa tillsammans, bråka och se hur de känns att inte kunna fly hem till ditt egna till stormen lagt sig.
Fis och rapa framför honom. Bajsa näe han står i duschen. Alla sånna saker måste "försvinna" för att det ska funka. Jag blir helt knäpp när mina tjejkompisar berättar att de inte fiser framför sin sambo. I mean... HUH!?

Anyways. Jag tror det är nyttigast att bo tillsammans först.

Jag håller med de ovanstående talarna. Även om man i princip bor med varandra så är det verkligen inte samma sak som att bo ihop på riktigt. Skillnaden är att man delar ett ansvar över en gemensam bostad vilket kräver ett helt annat samarbete än att bara sova hos varandra. Jag bodde i princip ihop med mitt ex och vi var tillsammans i tre år men nu när jag har bott ihop med min nuvarande pojkvän på riktigt märker jag väldigt stor skillnad. Jag känner min sambo mycket bättre än jag kände mitt ex trots att vi inte har varit tillsammans lika länge. När man delar ett gemensamt boende ska man komma överens om allt ifrån ekonomi till tvättrutiner och ifall det är okej att låta disken stå över natten eller inte. Man ska komma fram till gemensamma rutiner som fungerar för båda. Sover man hos den andra är det alltid till största del den andras regler och rutiner som gäller.