Less på vänner som aldrig hälsar på!
Hej!
Det här är egentligen inget som är så jätteallvarligt, dock väldigt tråkigt.
Vi flyttade för lite mer än ett år sedan till hus, i en by utanför stan, tar ca 20-30min att köra hit.
Vi brukade umgås väldigt mycket med en familj innan vi flyttade, aldrig hemma hos oss, bara hos dem. Vi kunde kolla tv medan barnen lekte så fint, sitta och surra, spela Bingolotto eller fara ut och äta tillsammans, båda familjerna. Barnen leker otroligt bra med varandra och det är så kul att se.
Det som har varit tråkigt är att pappan i familjen är så otroligt hemmakär! Han kan vara på jobbet, hemma eller hos sina föräldrar..men aldrig hem till någon annan, förutom vid kalas.
Mamman i familjen har själv pratat med mig om att han bara vill vara hemma, aldrig hitta på något mer än en promenad till parken eller till hans föräldrar.
Hur som..Vi har nu bott i hus i över 1 år. De har hälsat på oss två gånger totalt. En gång vid en fest som vi hade (utan barn), knappt så han ville fara med frun tvingade med honom. På plats var han så glad över att han fick komma ;) Andra gången var när ett av barnen fyllde år, alltså på kalas.
Vi har varit och hälsat på dem minst 5 gånger och dessutom ringt men de har inte varit hemma. Vi har även bjudit in dem på middag eller bara för att fika men då är det alltid något som ska göras, så som tvättstuga eller att de ska till hans föräldrar, alltid osäkra svar.
Nu låter det som att denna familj inte alls vill vara med oss men jag vet att det inte är så, mamman och barnen vill mer än gärna umgås. Hon har beklagat sig tidigare för mig om att de tappar kontakten med alla vänner för att mannen är så hemmakär och aldrig vill fara nånstans.
Vad ska man göra? Jag och sambon känner att vi blir less, vi orkar inte springa efter dem hela tiden. Hemma hos dem kan man vara utan problem för då kan han minsann ta sig en öl eller i all fall slippa köra bil.. Jag har pikat dem lite om att de aldrig hälsar på oss så mer orkar jag inte göra. Ska vi bara låta vänskapen rinna ut i sanden som det har gjort med de andra av deras vänner? Tråkigt då vi trivs att vara med dem men nää, vi orkar inte springa efter dem.
Ska man säga något, förklara eller låta det vara?