Vill inte supa på min möhippa!
Jag är en tjej strax under 30 år som har ett dilemma. I mina tonår var jag väldigt festglad och inte den som tackade nej till en en eller fem shottar, om vi säger så. Under mina tonår träffade jag också mina två bästa vänner och vi gick ofta på fester tillsammans och drack rätt mycket. Jag har dock också en lugnare sida och trivdes egentligen bäst med en god bok eller en bra film hemma i soffan. Men som tonåring orkade jag ändå festa på, eftersom jag ju bara hade gymnasiet att fokusera på. När jag träffade mitt ex som 18-åring slutade jag efter ett tag att springa på krogen. Jag njöt verkligen av lugna hemmakvällar på tumis eller bara med familj o vänner. Mitt ex var också ung och mer festsugen än jag och kom ibland hem extremt berusad efter att ha festat med våra gemensamma vänner. Själv stannade jag hellre hemma med vår hund och hade myskväll. Förhållandet tog slut efter några år, en bidragande orsak var att alkoholen smakade lite för väl för honom och själv ville jag inte alls mera besöka krogen. Kände mig bara obekväm där. Middagar med vänner o familj passade mig bättre. Under min singelperiod mådde jag dåligt och festade mycket vilket mina vänner var glada över. "Nu var jag mig själv igen"! Fast det var jag ju inte, jag var ju olycklig. Nu har jag sedan något år tillbaka en sambo som också han har lagt festandet åt sidan. Vi dricker alkohol väldigt sällan vilket passar mig. Mina vänner klagar dock över att jag inte hänger på krogen mer eller super med dem på hemmafester. Nu har jag blivit så tråkig! Jag umgås gärna, men på normala sätt, på caféet eller restaurang, hemma eller på promenad osv. Men inte extremt berusad. Jag och min sambo vill gifta oss i framtiden och nu blev det tal om min möhippa. Jag sade till mina bästa vänner att jag gärna går på spa eller likande, men de sade genast att "vi kan gå på spa först, men sen super vi dig under bordet annars är det ju så jävla tråkigt! " jag blev hemskt obekväm. De tänker också supa sig extremt berusade på mitt bröllop, berättade de. Jag blev lite ledsen över att de pratar såhär. Visst får de leva sina liv och jag säger inget illa om deras festande, men vi träffas nästan aldrig mera eftersom de super de flesta veckoslut och så vill jag inte umgås. Nu har jag faktiskt inga andra vänner, förutom min sambo som ju är min bästa vän samt min fina familj. Jag får bara ångest över mitt kommande bröllop eftersom det verkar bli en enda supfest för mina vänner. De förstår inte hur jag än förklarar att jag är över det där stadiet i mitt liv. Hur skall jag få dem att förstå? Jag har sagt snällt, jag har sagt till på skarpen. .. det ända som hänt är att jag inte mera är bjuden på deras sociala evenemang eftersom de ju bara super sig redlösa på dem.