Han vill aldrig gifta sig, men vill ha barn. Vad ska jag göra?
Hej, jag har lite problem... Jag har varit tillsammans med en kille från 16 årsåldern. Idag är vi 26år alltså under 10 årstid. Vi har en väldigt bra relation, vi är med varandra jämt (visst beroende av varandra finns), vi är bästa vänner. Ja, i princip allt är bra i relationen. Nu vill han ha barn. De första åren i relationen år 1 pratade vi förlovning, att det skulle ske på 1 årsdagen men sen när det närmade sig ville inte jag då det kändes större för mig att vänta. Inte förlova sig som 17åring. Sen pratade vi om att göra det när vi är 19 år. Det ville jag inte heller då. Det kändes inte heller bra, jag ville vara offentlig med ringen etc. det skulle jag nog inte kunna vara tror jag då jag tror mina föräldrar skulle tycka jag var för ung. Min pappa har alltid velat träffa den killen i mitt liv som vet att det är med mig han ska gifta sig med. Så under 10 års tid har min pappa och sambo inte haft någon relation ihop. De kanske har träffats 2-3 gånger under dessa 10 år. Varav första gången, när vi var 20 år frågade han honom om hans framtidsplaner kring giftemål och så. Han sa då att han inte vet att han är för ung. Vi båda har skilda föräldrar och jag tror hans föräldrars skilsmässa ändå påverkade honom endel, då han har sagt att han velat ha "kärnfamilj"-känslan kvar. Så ett giftemål förknippar han tyvärr med skilsmässa. Han tycker inte att "en ring på fingret" och att skriva på "papper" ger relationen så mycket extra. Han säger "vi har det bra nu", och "jag vill ju leva med dig resten av livet och ha barn med dig". Han är förövrrigt en person som är kärleksfull och rättså romantisk lagd. Han säger varje dag att han älskar mig etc. Det jag inte kan förstå är om man har så starka känslor som han säger. Varför kan han inte tänka sig mig som fru? Jag har sagt det rakt ut till honom, att du nog inte vill gifta dig för du tror inte på ett äktenskap mellan oss, du tror inte på mig som fru. Han har inte svarat på det helt men säger "jag vill ju ha barn med dig", så jag vill leva med dig hela mitt liv. Han kommer med argument att folk som är gifta skiljer sig och att nämner personer typ någon granne de hade under barndomen att de inte var gifta och att hans moster inte är gifta. Giftemål är för mig superstort. Jag har alltid vetat att jag kommer gifta mig, dels utifrån kulturen jag kommer ifrån. Däremot har jag väl i unga år inte gått och "drömt" om det. Utan giftemål-tankar har varit på en normalnivå tycker jag. Men nu när det gått 10 år av vår relation så har jag den närmaste åren-året, kanske 2-3 år tänkt att nä, men nu är jag redo. Jag vet att han är rätt, det är en bra kille etc. Däremot så har jag alltid haft en bild i mitt huvud sen första åren att när jag går i kyrkan med min pappa och sen tittar fram, så är det min nuvarande sambo som står där. Jag har haft så fina bilder av äktenskap i huvudet och jag har väl någonstans trott att han vill gifta sig. Då han ibland skämtat om hur dyr en ring ska vara och när vi var på hans systers bröllop sa han på skämt: " det där fina bröllopet kommer vi aldrig att slå", etc. Och när man säger sådana grejer så får det ju mig att tro att han vill gifta sig. Jag har därför aldrig riktigt tagit upp frågan innan. Men det har jag nu senaste året, och då vill han tydligen inte alls gifta sig. Han säger sen att han kan göra det "för min skull". Och, det är det värsta jag kan höra. Jag vill att man gör det för sin egna skull, att man vill det från hjärtat. Senaste tiden har jag börjat bli väldigt ledsen när jag hör att folk gifter sig eller ser bilder på nätet om frierier. Då börjar jag i princip gråta och tänka, vad är det som jag har för lite av? Problemet är att vi båda tycker att vi har det bästa förhållandet, varför kan han inte se mig som sin fru? Kan det vara att han tar mig föregivet? Det är massa tankar som jag får. När han frågar: "är det så viktigt för dig?", så säger jag ja, men kan inte svara helt varför. För att han kommer med argument om skilsmässor. Jag känner bara att mitt förtroende för honom och den biten har tappats. Jag känner varför ska jag vara kvar i en sån relation då han inte "på riktigt" kan lova mig att det är vi? Det är en kärleksförklaring som inte går att slå. Jag är fortfarande medveten om att man måste jobba med en relation även som gift att det inte är en lösning på att man har det bra livet ut. Men när jag säger så säger han, varför vill du gifta dig då? Det känns som att jag hela tiden blir ifrågasatt. Jag vet attt, eftersom att min tro är så stark och att jag vill vara gift så kommer det inte sluta lyckligt om jag kommer vara ogift då jag kommer känna mig bitter över det. Jag vill heller inte tvinga honom till det eller att han ska göra det för min skull. Då kan jag lika gärna vara ogift. Varför tror ni att han är på det sättet? Är jag fel person? Har ni råd? Vad har ni för bra argument på giftemål? Och gällande barn-frågan. Innan var jag barnsugen med honom, men senaste tiden när jag förstått att han inte tror på äktenskap och att han aldrig vill gifta sig har den barnlusten försvunnit. Jag vill ha barn med min man som kan vara stolt över att ha mig som fru. Jag känner mig lite uppgiven och vet inte vad jag ska göra eller tänka. Hade jag vetat att han vill gifta sig men är inte redo nu hade jag såklart blivit lugn och väntat. Men när man säger att man aldrig vill det, pga. alla negativa argument blir man tom och uppgiven och tänker att det måste vara något som ligger på än själv. Att man inte ä perfekt etc.
Tacksam för alla svar.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-02-02 15:22
Hans föräldrar skilde sig år 2011, mina 2010. Då var vi ca 21 år.
