Ensam och osynlig i förhållandet
Jag vill egentligen inte skriva det här men vet inte vad jag skall göra mer.
Jag och min man har varit tillsammans i två år och några månader. Vi förlovade oss redan efter 6 månader tillsammans och har egentligen bott ihop sedan dag ett. Efter kanske ett år och några månader gifte oss. Jag älskar verkligen min man och anser att det inte finns någon som är bättre för mig än honom, trots hans brister.
Till mitt problem hör det mesta andra. Jag och min man studerar. Därför bor vi i en lägenhet som ägs av min svärfar då man som studerande inte har så mycket pengar. Det uppskattar jag väldigt mycket även om jag inte är så förtjust i lägenheten. Det beror främst på att ingenting i lägenheten inte är färdig och alla mina saker är bokstavligt i lådor i förrådet då jag inte har någonstans att sätta dem.
Vi klarar oss ekonomiskt tills vidare, men det börjar verkligen blir jobbigt. Min man har aldrig haft ett betalt sommarjobb för det är otroligt svårt att få. Hans pappa hjälper honom ekonomiskt under studierna och han förstår att han inte kan förlita sig på sin pappa för all framtid. Ett stort problem är att hans pappa inte är en höjdare på ekonomi heller, vilket gör att om min mans pappa inte har pengar så har min man inte pengar. Studiestödet är inte så mycket och även om vi inte har någon hyra så lever vi inte på mycket. Jag har alltid haft betalt sommarjobb tack och lov, men just nu lever vi nästan bara på mina pengar. Jag får betala hemförsäkringen, handla mat, etc. Vi köpte just två bokhyllor, som jag självklart fick betala. Han säger att han skall betala hälften och att han skriver upp allt som han är skyldig mig, men varifrån skall de pengarna komma? Jag anser inte att man skall ha en helt gemensam ekonomi, men kostnader som mat, försäkring, el osv delar man på 50/50. Under tiden vi varit tillsammans så har alltid mina utgifter varit större. Jag betalar min bilförsäkring och min bilskatt själv medan hans bil är i hans pappas namn. Dessutom betalade jag hyra i vår förra lägenhet eftersom vi var alltid där av hänsyn till hans rumskompis och inte var sambos officiellt. Då betalade han ändå mer av matkostnaderna. Vi var till och med så i ekonomiska svårigheter pga hans pappa att vi fick använda kanske 500euro av de pengar vi fick i bröllopsgåva för att kunna åka på bröllopsresa. De säger han också att vi ska få tillbaka, men det fattas ännu 300euro och de vet jag att jag aldrig kommer se röken av.
Vi båda arbetar hårt med studierna. Nästan för hår. Det gör att vi är väldigt trötta och orkar inte så mycket annat. Det finns inte pengar till att göra någonting extra ibland och vårt samliv, som är väldigt bra, lider av stressen. Helt ärligt så vill jag inte ens föreslå mer att vi ska göra någonting för att det enda som händer är att det inte blir av. Blir det av så får jag höra efteråt ?ja jag borde ha pluggat? eller ?vi borde inte göra det, det och det eller hen borde inte komma hit för jag har inte tid?. Liknande saker hörde jag efter bröllopsresan. Jag står för majoriteten av hushållssysslorna plus matlagningen. Jag säger till att han måste söka sommarjobb, hjälpa till hemma och sätta tid på förhållandet. Det enda jag hör är ?jag ska försöka?. Det har jag hört ända sedan vi förlovade oss och med arbete så har han ganska höga krav. Han vägrar t.ex sitta i en butikskassa för en sommar. Det gäller ju inte resten av livet. Jag fick i stort sätt planera hela vårt bröllop själv. Det sårade mig otroligt mycket och såhär i efterhand känner jag mig allt mindre viktig. Trots att han arbetar så mycket med sina studier så går det fruktansvärt långsamt. Jag har studerat tre år mindre än honom och han har mycket mer kvar än jag.
Just nu undrar jag vad jag skall göra. Jag har talat sakligt om de här sakerna flera gånger. Försökt att inte gnälla på honom i vardagen utan istället sitta ner och tala igenom allt. Förklara hur jag känner och tänker om det hela och höra hans sida av det. Tagit det så vuxet jag kan, inte vara ?en jävla gnällig kärring?, men få saker händer. Ibland blir han arg, ibland sårad, ibland undvikande trots att jag är tydlig, respektfull och visar att jag också gör fel. När jag är ledsen, arg eller skulle behöva stöd så är det bara ?irriterande? eller ?vänta, jag är snart klar? och så har han glömt det. Om han någon gång säger ?du är det viktigaste för mig? så känner jag ingenting. När vi talar om problemen så får jag höra ?vi ska ha hus, bra arbete och barn så snart studierna är klara?. Med hans studietakt så fruktar jag att han inte kommer bli klar, vi kommer aldrig ha ekonomi till köpa det där fina huset och inte få några barn. Mitt förhållande verkar aldrig vara mitt och eftersom vi redan flyttat ihop, förlovat oss, gift oss och varit på bröllopsresa så verkar det inte finnas någonting kvar. Ingenting är kvar och att vi gjort allt det här betyder knappt nått för allt stressades bara igenom och han var inte psykiskt där. Jag orkar inte konstant stötta, ta hand om hemmet, betala allt, aldrig kunna göra någonting roligt utan att få det förstört efteråt och aldrig få något resultat av våra diskussioner. Jag orkar inte höra ?jag ska försöka? en gång till för jag förväntar mig också en del resultat om en person erkänner att den behöver bättra sig på en viss punkt. Vad kan jag göra mer? Jag vet att jag kan lämna någon för det jag skrivit här, men jag vill verkligen inte lämna min man för jag älskar honom och vill inte ge upp.