känns inte kul längre

Måste ventilera lite och jag undrar om jag är känslig eller inte. 
1, vi är över 30 + varit ihop i 4 år och har nu ett barn ihop. 
2 jag har varit gift och ha barn en tidigare, då gift för "så ska det vara"
3. vi hade en seg och stökig start, där han dejtade andra och var inte redo eller mogen för "seriösa mig"  har alltid haft känslan att han nöjt sig, hittade ingen annan.
Frieriet kom efter att jag, full med hormoner som ny mamma, fick ångest och blev besviken på att vi inte var gifta innan sonen föddes. ( försökte hinta övertydligt men ville att det skulle komma från sambon.. att han verkligen valde mig)  
han har dock varit tydlig med att gifta sig känns onödigt

han friade nån månad efter det med en tillfällig billigaste silverring och han sa att vi skulle välja fina tillsammans., 5 min efter sa han att han egentligen tänkt vänta en månad till men han "vågade inte" (jag pratade om det 3 gånger på 2 månader)när jag 1 timme senare.. glad som bara den frågade lite försiktigt hur han tänkte med bröllop fick jag "åhh börja inte tjata om det nu" 
ok jag släppte det, har på 3 månader frågat 2 gånger hur han tänker kring det.
nu nästan 4 månader senare frågar jag för första gången om det kanske började bli tid att välja riktiga ringar. då fick jag "åhh ska det nu hålla på att tjata om det" jag satt som ett frågetecken och 5 min senare bad han om ursäkt, han erkände att jag faktiskt inte tjatat, faktiskt aldrig pratat om det. Jag har ju väntat på honom.

jag kände att nu när vi ändå nämnde ringarna så frågade jag lättsamt om bröllop igen, om han hade nån tanke om när, borgerligt eller kyrkligt.. gäster eller hemligt. verkligen bara hans tankar.
Då fick jag kommentarer så som:
"vi ska ju hänga ihop alltid och då kan vi ju lika gärna gifta oss"
"kan det kosta 10 000!! nä det har jag verkligen inte råd med, jag har planer till barnen och kanske hus framåt" ( han har noll skulder, lite utgifter och flera hundratusen sparade, vi har skilda ekonomier men delar på gemensamma kostnader)

å jag bara känner för att skita i allt. Det känns inte kul. Det känns helt meningslöst. Jag fick inte ens nämna ordet bröllop när vi förlovade oss, jag har aldrig nånsin bett att få spika datum utan försökt höra öppet hans funderingar.
Ringen, ja.. den är enkel, men svår att vara stolt över. Den ska vara tillfällig men snart känns den väldigt invand och den passar inte riktigt heller, det hade ju ingen betydelse då den bara var tillfällig.
Jag har verkligen lust att säga "det känns inte som om du var redo för detta alls. Det känns som att det är helt oviktigt för dig. här har du ringen, den kan snart inte klassas som tillfällig länge och då vill jag inte ha den"

jag har aldrig sagt att jag måste gifta mig igen. Jag hade velat det under förutsättning att jag känt mig vald av honom. Inte att allting bara händer för att "så ska det vara" 
Är jag helt orimlig som tycker tillfällig ring i 4 månader känns för lång tid. Att jag blir upprörd att jag knappt får nämna bröllop. Att bli anklagad för tjat när jag inte ens har pratat om det ( jag har verkligen inte det...)