Partner från Australien, HJÄLP
Hej,
Jag är 26 år och bor med min sambo i Australien. Vi träffades här för 1,5 år sedan när jag var här på semester. Min plan var alltså aldrig att stanna. Det är först nu som jag stannat upp och tänkt: men vad vill jag egentligen? Och jag får PANIK.
Min sambo vill stanna för att avsluta utbildning, vilket är 2-3 år. Ibland får jag panik för vissa dagar vill jag bara dra hem. Det är halvt oklart om han kan tänka sig att bo i Sverige eller inte. Men han har ju inte ens varit där ännu så jag förväntar mig ju inte det. Jag däremot är ganska säker på att jag vill tillbaka till Sverige. Tycker att Australien är alldeles för långt bort.
Nu tar mitt visum snart slut och vår plan var att göra partnervisum. Men vi har lagt det på hyllan eftersom vi varit osäkra. Han vill gärna bestämma en plan, men jag tycker att vi kan känna efter vad vi vill. Han vill bestämma att "Nu kör vi i 2-3 år och sen flyttar". I början var det fem år som gällde, men han har gett sig lite för jag kan nog inte tänka mig fem år här.
Känner att jag fortfarande inte kan BESTÄMMA exakt hur jag ska känna om 1,2,3 år. Jag fattar att han vill ha någon slags trygghet, men för mig känns det så stort att bestämma att jag ska vara här borta så pass länge.
Nu till saken. Jag är livrädd för att flytta till Sverige med honom. Tänk om han vantrivs? Tänk om det inte alls funkar?
Ni som har utländska partners i Sverige, hur har det funkat? Vad har funkat bra/dåligt? Är det värt att vänta på någon eller ska man bara dra hem? Tänker att det vore bäst att göra visumet, åka på semester till Sverige och se hur det går och sen bestämma. Men han tycker att det är onödigt att betala för ett så dyrt visum om vi ändå inte kör på vår plan, om jag ändå vill flytta hem om ett halvår. Men jag kan ju inte lova annat än att jag ska göra mitt bästa.
Min sambo känns verkligen som min livspartner och jag vill göra allt med honom. Men vi har velat lite olika saker med livet, hans egentliga plan var att stadga sig här. Men jag kan inte alls tänka mig det. Framför allt eftersom all min familj är i Sverige och hans i England. Det här äter verkligen upp mig! Tänker på det konstant och det drar ner stämningen rejält. Men vet inte hur jag ska tänka. Känner press på att bestämma mig.