Självupptagen - pratar med en vägg?

Sa just till sambon att jag var supertrött i hjärnan. ?Jag är stressad? svarade han så (och syftade på sig själv). Han gör väldigt ofta så. Om jag säger att jag har ont, är orolig för något eller är stressad så svarar han alltid om var han har ont någonstans, att det är jobbigt på hand jobb eller att han inte är så glad.

Han tycker att mitt ?jag har ont? betyder att vi båda pratar om var vi har ont någonstans medan jag kanske mer hade tänkt mig ett tröstande ord eller bara en kram.

Om det är han som är ledsen eller har ont (och säger det) ställer jag följdfrågor och lyssnar istället för att direkt kontra med ett problem jag själv har.

Försökte förklara för honom med ett annat exempel: Om någon har varit på en fantastisk semester (och man själv tidigare varit på samma ställe) och börjar berätta om det så tycker jag att man lyssnar och frågar vad de gjorde mer, vad de tyckte var roligast och om de gillade resmålet.

Det är enligt mig inte OK att direkt säga ?Åh, där har vi också varit och det var såååå fantastiskt och vi gjorde ditten och datten?. Då tar man över konversationen tycker jag. Har många gånger hänt att jag låtit folk berätta om saker jag själv gjort och konversationen slutat utan att jag ens nämnt att jag själv har varit där eller gjort samma sak som berättaren. Det är inte relevant.

Jag tycker att om någon berättar något, oavsett vad, svarar man med att lyssna och vara nyfiken. Inte direkt bara ?och JAAAG då?.

Sambon tycker att det är självklart att man delar med sig av sina erfarenheter. Har jag fel, har han fel eller har båda fel?