Vad hade ni gjort......

Det låter som om din relation med din mamma tar mer energi än den ger. Jag tycker att du med gott samvete kan bryta kontakten med din mamma. Hur ställer sig dina syskon till det här, din pappa? Kan de gå in och medla? Om du måste välja. (Vilket är helt oacceptabelt egentligen.) Vem är du lycklig? Din sambo eller din mamma? Om du nu gjorde något så drastiskt som att lämna din sambo, skulle din mamma egentligen bli gladare och behandla dig med mer respekt? Det låter som hennes beteende inte kommer ändras, eftersom det hänt förut. Lycka till hur du än gör, men var inte rädd att bryta kontakten om du tror att du skulle må bättre av det.

Oj vad jag känner igen din mamma i min svärmor, det skulle kunna vara samma människa.

Min sambo har mer eller mindre brytit med sin mamma. Känner du för att göra det så är det inte något fel med det.

Förstår att det är jobbigt! Men det finns inget krav på att det måste funka med ens föräldrar, även om det är tråkigt när det inte gör det. Man väljer ju inte sina föräldrar, men du har ju faktiskt valt mannen du vill dela ditt liv med!

Låt inte din mamma förstöra ditt liv. Om hon inte vill prata med dig på grund av mannen du lever med så är det hennes val. Kanske får ni mer lugn och ro om hon lämnar er i fred? Jag tycker verkligen inte att du ska göra slut med din sambo av den orsaken att din mamma inte gillar honom.

Kram och lycka till!

Blod må vara tjockare än vatten, men har inget att göra med kärlek.
Bryt med henne.
Alldeles för många människor går omkring och mår dåligt pga föräldrar, syskon och släktingar för att man "förväntas" ha så bra och vuxna relationer med dem. Man har ingen skyldighet att hålla kontakten med någon pga släktband.
BRYT!
Skapa Dig ett lyckligt och harmoniskt liv med Din sambo och Dina barn. Se till att Dina barn inte blir lidande pga att deras mormor stjäl deras mammas energi.
Bryt mönstret och lev Ditt liv!

/Missy Z.

Du är vuxen nu och måste leva ditt eget liv! Stå på dig, problemet verkar ligga hos din mamma.

Ett litet tips: Läs gärna boken "Älska dig själv" av W. Dyer. Där står många kloka saker, tycker jag.

Kram från Selma

Förklara för henne att om inte du passar, ditt liv passar, din sambo passar eller dina barn passar henne så är hon välkommen att ta steget ut ur ditt liv - antingen accepterar OCH respekterar hon dig OCH ditt liv eller så behöver ni inte ha kontakt alls...

Jag måste säga att jag saknar min döda mormor mer än min mamma som jag har dragit ner kontakten med kraftigt...

Oj, vad jag tycker synd om dig...

Har tack och lov inte varit med om nåt liknande själv så jag vet inte riktigt vad jag ska säga!?
Har nånsin "talat allvar" med din mamma? Verkligen berättat hur DU känner? Både dina känslor för din sambo och din mamma.
Kanske hon inte riktigt förstår hur mycket du älskar honom?! Inte för det skulle vara nåt försvar för hennes beteende men... Att en mor överhuvudtaget kan ställa ett sånt ultimatum är för mig helt obegripligt! Kanske du måste ställa lite krav på henne?! Kräva ett visst uns av respekt både gentemot dig och din sambo...
Svårt som tusan! Hoppas allt löser sig!
/Kram Lojsan

Jag tycker att man ska undvika att bryta med någon.

Jag har problem med min pappa. Han skiter rätt fett i mig, och är en minst sagt en speciell och komplicerad person. Det går upp och ner. Men inte hör han av sig så mycket. Och gör han det vill han bara förhöra mig om min mamma (de har varit skilda i 20 år, patetiskt va) Jag har pratat med honom om det, men det hjälper inte. Jag tycker mest synd om honom, men sörjer själv över det också.

Jag tycker också att bryta kontakten är lite drastiskt.

Kan du inte försöka prata med din mamma vid ett bra tillfälle och kanske få henne att gå med på att ni tillsammans går i samtalsterapi?
Om du trots allt älskar dinn mamma, vill hålla kontakten och förbättra relationen så berätta det för henne utan att låta anklagande. Mamma är ändå mamma, tycker jag....
Det måste ju finnas en orsak till att hon är som hon är och det behöver inte alls ha med dig eller sambon att göra.

Bara ett förslag....
Hoppas att det löser sig!

Tror som en del sagt att det kan vara väl drastiskt att bryta helt. Inte för att det inte skulle vara en bra idé om du klarade det utan för att det är så svårt att säga upp bekantskapen med en förälder.

Däremot verkar det inte så klokt att ha henne så insnärjd att hon ska kunna påverka så mycket som hon gör nu. Till exempel detta med klänningen. Hon får för stort utrymme att styra i ditt liv och kan bolla med känslor och stress som det behagar henne.

Sätt riktigt tydliga gränser och ge henne inte tillträde till de bitar av ditt liv där hon kan påverka för mycket. När hon inte respekterar dig säg att det är färdigpratat om saken, punkt slut. Tack och adjö och sen får man prata någon annan dag om något annat.

Hej kära du!

Jag vill råda dig, precis som en del andra här, att inte helt bryta kontakten med din mamma. Risken är då att hon anklagar dig än mer för att vara hemsk och inte bry sig om sin mamma, i längden tror jag att du känner mer ångest då.

Mitt förslag är att du klargör att du är vuxen nog att bestämma hur och vem du vill leva ditt liv med. Istället kan du ligga lågt med kontakten, dvs att inte göra någon formell brytning utan att snarare inte höra av dig eller att vara sparsam med tex dina telefonsamtal.

Varför tycker din mamma inte om din sambo? Är det meningsskiljaktigheter dem emellan eller är det så att din sambo "försvarar" dig gentemot din mamma och att hon då inte gillar det här?

Min sambo har en lite komplicerad relation till sin mamma. Han är ytterst sparsam med sina telefonsamtal till henne, på så sätt får han lite sinnesro i livet.

Hoppas att du orkar stå på dig, det är ditt liv, och du förtjänar RESPEKT OCH INTEGRITET.

Hur du än gör så beröva inte dina barn kontakten med sin mormor - de är oskyldiga i detta och ska inte behöva gå miste om något för att din mamma inte kan acceptera ditt val av livspartner.
/marina

Min kompis har haft liknande problem med sin mamma och de har bråkat rätt mycket.
Hon mådde dåligt och gick ett tag hos en terapeut som sa att "man har inget val när det gäller vilken mamma man har, däremot måste man inte älska sin mamma."

Min kompis åkte hem till sin mamma och sa ungefär så här:

"Du är min mamma och utan dig hade jag inte funnits, därför står jag i en ständig tacksamhetsskuld till dig.
Däremot kommer jag aldrig att acceptera att du nu inte respekterar mig och mina val i livet. Jag är en vuxen, självständig och tänkande individ som kan ta egna beslut. Jag tolererar inte att du behandlar mig på det här viset. Du måste inte tycka om mina val, men du måste acceptera att de är mina."

I min kompis fall var det inte någon sambo som var problemet utan snarare hennes val av studieort och utbildning. M.a.o är det inte riktigt samma situation, men era mammor verkar väldigt lika.