svarmorsmardrom
Hej
Jag ar helt desperat for min svarmor forsoker forstora varat aktenskap och min man forsvarar inte mig. Vi har varit tillsammans i over fem ar och har varit lyckliga med lite brak ibland.
Min man har en yngre bror som bor i samma by som mamman men vi bor i ett annat land (som tur ar). Den yngre brodern verkar inte vilja bry sig om sin mamma vilket jag tror beror pa att hon bara tjatar om sin aldre son (min man). nar det blev klart att vi skulle gifta oss och att vi inte flyttar till hennes by borjade hon att fa alla mojliga sjukdomssymptom. Jag misstanker att hon gor detta for att pressa min man. han ser inte vad hon haller pa med utan bara oroar sig for henne.
Forra aret var hon tre manader hos oss och hon stallde till det ordentligt. Hon ansag att jag skulle passa upp henne och ansag att han ar den enda som bestammer, jobbar och tjanar pengar i varat hem. jag kan beratta tio noveller om hennes upptradande.
Det jag blev upprord over ar att han hela tiden ansag att hon ar svart sjuk (lakarna har inte hittat nagot) och att da maste vi lata henne bete sig som hon vill.
Det slutade med storbrak men min man forsvarade inte mig infor henne utan pastod att han sa till henne nar inte jag var dar. jag markte ingenting for hon fortsatte likadant.
Till slut akte hon tillbaka. Tyvarr pluggar jag och avstod fran att prata om problemet p g a att jag maste gora mina sista tentor nu i februari.
Inom nagra veckor maste jag prata ut med honom om allt detta men jag vet att han kommer bli forbannad. jag alskar honom men jag vill leva in lugn och ro med honom och inte med frammande manniskor.
han verkar helt hypnotiserad av sin mamma och jag vet inte om det ar vart att fortsatta leva med nagon som ar sa blind.
Vi har nu ett forhallande som innan detta helvete skedde. Han har t o m kopt blommor och vi har gatt ut mer an nagonsin. Tyvarr vet jag att problemet fortfarande finns dar. Han har t o m fragat flera ganger om jag aker med honom till hans familj vilket innebar att jag maste se henne. Jag har inte nagon depression men sa fort han pratar om henne blir jag sjuk (jag tappar matlusten och borjar grina).
Jag vet att det ar bara jag som kan bestamma hur det ska ga men det kanns sa orattvist. Varfor kan inte foraldrar fatta att nar man har ett forhallande sa har man ett eget liv?!