Vet inte om jag ska skratta eller gråta....

I sommras träffade jag en underbar man, vi har dock känt till varandra under 10 år men vi "klickade" på en av medelhavets öar där vi träffades av en slump. Under hösten blev vi ett par och vi pratade framtid, satsade seriöst på att skaffa barn, tillbringade tid och högtider tillsammans med våra nära och kära. Han berättade för sin gamla pappa och bror (som är väldigt viktiga för honom) om våra framtidsplaner. Vid nyår friade han till mig och jag sa JA därefter brakade hela helvetet löst! Jag antar att han fick vad man kallar "kalla fötter" och en tid in i Januari var jag inte längre viktig för honom utan han kom med en massa ursäkter för att inte träffas. Jag konfonterade honom och fick svaret att "jag behöver tänka" (klassiskt), tyvärr så äger jag också en dramatisk ådra och levererade samma svar till honom med hans saker! Nu har vi inte träffats på över en månad och senast när jag talade med honom så fick jag beskedet att han skulle flytta till den ort där han arbetar och är ifrån, då han och hans bror har en rörelse gemensamt. Att det skulle vara någon annan tror jag inte att jag behöver fundera över då han är "otrevligt" uppriktig som person (det är ju inte alltid man vill höra alla sanningar). Har någon här varit med om något liknande och har ni hittat tillbaka till varandra? Han är den första man som jag känner mig vara på samma frekvenz med och jag vet att han känner/kände likadant.