Attraktion otrohet el ej?

Jag tror garanterat att man kan bli attraherad av en annan man fast man har stadigt sällskap.
Det är inget konstigt med det. Man kan älska sin man hur mycket som helst men ändå känna en viss fysisk attraktion till en annnan.
Bara man håller sig i skinnet och inte gör några dumheter så är det väl inget farligt med det, man är ju bara människa. Alla vill vi känna oss uppskattade.

Håller med pingstbruden. Attraktion är en ytterst flyktig och ytlig känsla, som är trevlig och oförarglig om man håller fingrarna i styr, hihi!

Efter att nyligen ha haft en egen trad (!) om just detta sa kan jag bara lugnt saga att det enligt min mening INTE ar otrohet att man kanner attraktion till nagon. Vad man gor at saken kan daremot klassas som otrohet: beroende pa ens handlingar.

Om man skulle saga att det var otrohet att bara kanna attraktion sa ar det ju omojligt att ga genom livet overhuvudtaget. Man kan ju inte satta skygglappar pa sig och inte ens prata med folk for att man ar en relation. Nej, som en god van sade forra veckan:"Attraction towards more than one person is natural; it is the actions one takes or not takes than defines you..." Tyckte det var ratt klokt sagt!
Catty- som kanner att hon kan skriva avhandling pa omradet efter en veckas intensivt grubblande...

Jag tycker absolut inte det. Man kan ju inte gora nagot at att man kanske blir attraherad av nagon annan nagon gang. Om man standigt och jamt blir foralskad i andra och gar om kring och tanker pa andra personer mest hela tiden kanske man ska tanka over sitt forhallande, men annars tycker jag inte att det ar nagot fel.

For ett tag sedan pratade jag med tva killar fran en religios rorelse som var ute och missionerade. De jobbar praktiskt taget dygnet runt i tva ar. Later lite jobbigt tycker jag, sa jag fragade om de aldrig kanner sig lite trotta eller sa. Da sag de helt forskrackta ut och svarade att om man tror pa gud sa blir man helt enkelt inte trott. Ma sa vara, detta ar ingen kritik av religiosa rorelser, men anda tycker jag inte att det skulle vara nagon skam att ibland kanna sig lite trott nagon gang efter tva ars hart missionerande.

Varfor jag skrev detta ar att jag tycker att vissa har samma installning till ett forhallande. Om man har traffat den ratte kan man ALDRIG mer bli attraherad av nagon annan, for da maste det vara nagot fel. Och det tror inte jag. PRecis som sa manga andra skrivit tror jag att det ar ens handlingar som avgor.

lenchen - min kille är på sån mission, och de blir visst trötta! Däremot har de svårt att erkänna det. Och sen tycker de att det är värt det så de fleste kämpar på utan å gnälla.

Att man känner attraktion för någon annan tycker jag inte är otrohet. Däremot anser jag det vara otrohet om man riktigt går och suktar och längtar efter någon annan utan att vara öppen med det i sitt förhållande.. det behöver alltså inte vara nån direkt fysiskt agerade för att vara otrohet i mina ögon.

Tack för era inlägg. Ser att vi ser på skaen på ungefär samma sätt. Då var det inte bara jag.

Helt klart otrohet (mental otrohet).

Jema

Beror nog på vad man menar med attraktion. En attraktion som är besvarad är nog inte helt rätt, det är också så lätt att det blir mer än man först kunde tro och tänka sig.

Jema: Hur styr du det då? Jag trodde otrohet var en medveten handling och sexdrift (vilket det väl handlar om :?) är inte medveten...

cybekko:
Jo, det ar det jag menar. Att det ar klart att man maste bli trott om man jobbar och engagerar sig sa mycket. Men att de inte kan erkanna det. Men bara for att de skulle bli trotta betyder det ju inte att de ar samre for det eller hur? Jag kanner ett par mormoner som aldrig nagonsin blir trotta sager de. Sakert starker deras tro dem sa att de kanske faktiskt inte blir trotta eller lite slitna, men jag hoppas bara att de inte kanner sig som att de har en for svag tro om de skulle bli det nagon gang...
Hur som helst, jag tycker att det ar lite samma med ett forhallande, man vill ju garna att det ska vara den ratte, och det ar det forhoppningsvis ocksa, darfor kanske man blir valdigt forskrackt om man en dag inser att man faktiskt kan kanna sig attraherad av nagon annan an sin alskling. Men sa lange man inte verkligen ar otrogen sa ar ju ingen skada skedd.
Pa samma satt som att folk pa mission inte ger upp aven om de skulle vara trott nagon gang. Kanske?

Vaddå mental otrohet, man har väl fria tankar? Isåfall är ju alla människor otrogna ibland

Personligen tycker jag inte att (enbart) attraktion är otrohet.
Jag tror att nästan alla tänker/attraheras av andra ibland - det är en del av mänskligheten.

För mig krävs mer än attraktion för att ett förhållande skall fungera t ex vänskap, tillit osv. Så om jag råkar tycka att ngn är snygg och tilldragande anser jag inte att detta räcker för att jag skall anses vara otrogen. Däremot om jag ständigt tänker på personen, önskar att jag levde med den istället osv - då kan man prata om mental otrohet.

Sedan är det ju upp till var och en att bedöma vad som är otrohet (exakt var man får ha sina händer på andra osv ).
Men jag tror att det är naivt att tro att ens partner aldrig reflekterar/attraheras av andra tjejer/killar.