Så kär men så ledsen...långt
Är så kär men så ledsen och jag antar att att jag söker stöd,tröst eller bara ett perspektiv genom att skriva här. Har läst mycket på sidorna och uppfattat det som att här finns många kloka och vänliga människor...
Min historia är denna...jag har förälskat mig i säkert mångas ögon (eller inte?) "fel" man.
Vi har känt varandra ett par år och umgåtts som vänner, framförallt för att vi har gemensamma intressen och vänner.
Problemet är att vi lärt känna varandra genom en mkt god vän till mig som han var kär i då. Detta är ett par år sedan och hon besvarade inte känslorna men "använde" honom för bekräftelse(hennes egna ord)och tyckte det var kul med uppvaktningen. Senare år har hon bara talat illa om honom dock, varför vet jag inte riktigt.
Han har också haft en relation till en annan väninna till mig som jag dock lärde känna efter att det tagit slut mellan dom. Det tog slut för ca 1,5 år sedan.
Jag och han har alltid haft en positiv inställning till varandra och märkte för ca 7-8 månader sedan att det fanns nån form av kemi mellan oss. Ingen av oss gjorde dock något eftersom det skulle ha blivit för komplicerat med vännerna och så.
Attraktionen fanns där men när vi i efterhand pratat om det insåg vi att vi kunde riskera så mycket strul pga av något som kanske bara var fysikt. Alltså hände inget.
För ett par månader sen hamnade vi hos en vän till honom efter att vi varit ute, på skilda håll,och sov över där.
Nånting hände mellan oss som jag bara kan beskriva som en djup form av intimitet och det enda som hände var att vi sov tillsammans och kysstes en gång.
Jag har försökt förtränga denna incident men när vi träffades av slump för ett par veckor sedan upplevde vi båda samma känsla igen-och blev totalt förälskade i varandra.
Jag har mått och mår jättedåligt nu.
För att mina vänninor inte skulle känna att jag gick bakom deras ryggar så berättade jag detta så fort jag kunde ÄVEN om det kändes för tidigt för mig och honom. Vi har ju inte fått så mycket tid att reflektera över det som hänt. Dock känner vi båda att vi vill satsa på detta(både han och jag har varit gifta och han har även en dotter som jag träffat tidigare)och känslan mellan oss bygger mycket på ärlighet och en gemensam respekt. Han säger att han aldrig upplevt den öppenhet vi har tillsammans och jag känner likadant.
Så VI är lyckliga men det är INTE mina vänner.
En av dom(hon som är mig närmast och som aldrig var kär i honom) har helt vänt mig ryggen och bett mig att inte höra av mig medan hon funderar över det jag GJORT, som hon uttrycker det. Den andra hör inte av sig längre men säger att hon vill vara vänner.Jag vet att det i hennes fall är svårt att acceptera och jag förstår henne. Men varje gång vi pratat så frågar hon frågor av typen som härleder till att jag bör känna skuld,att jag försatt mig i detta och nu får jag helt enkelt "ta" det.
Om jag fick välja hade jag naturligtvis inte velat bli kär i en man som varit involverad med mina vänner-men jag har ju inte valt detta!
Jag har fram tills nu gjort allt jag kunnat för att förklara och försöka lindra saker för dom och jag är så trött..
Känns så svårt att inte få/kunna njuta av att vara nykär(jag är ju stor flicka så jag vet ju att detta stadie kanske inte varar för evigt) och prata om om hur kär jag är med mina vänner som jag förut har kunnat.
Var är deras förståelse för mig??
Jag har inte " snott" honom och vi var båda singlar sen en tid tillbaka när vi nu träffats och vi är vuxna.
Jag känner mig dömd...snälla finns det någon som varit i en liknande situation eller har några kloka ord till mig??
ledsen Brie
) men min magkänsla säger ändå att om det känns så rätt för er båda så ska du satsa på kärleken! 
) på din och den här mannens förhållande så att du inte riskerar att förlora en vän på ngt som ej var värt det! Men du verkar onekligen ganska säker.