Livet

Absolut. Jag känner att de få ljusa stunder som finns ibland inte känns värda att stanna för. Kan inte ens kalla mig lycklig; glad ibland: absolut. Men lycklig..? Man kan lugnt säga att det är jobbigt just nu. Har du sjukskrivit dig?

Oj gumman! Jag har nog inga råd att ge eftersom jag själv är mitt i att reda upp mitt eget liv. Jag har i alla fall kommit en liten bit på väg genom att boka tid hos husläkaren. Jag ska dit på torsdag så vi får se hur det går.

Jag fick väldigt många bra tips i "min" tråd, ta gärna till dig dem du också!

Idag är en "bra" dag. Jag sitter och skriver lite på min c-uppsats och trots att det går långsamt känns det i alla fall som att jag gör någonting. Jag har precis börjat träna igen. Det är skitjobbigt att ta mig dit, och förjävligt att genomföra (för att jag har så dålig kondition just nu, självförvållat ;)). Men känslan efteråt knäcker allt. Jag känner mig helt plötsligt så himla duktig! Jag har gjort så att jag har packat väskan när jag har mått bra, exempelvis precis när sambon kommit hem. Då har det varit ett moment mindre att genomföra just när jag ska iväg till träningen om jag har en mindre bra stund just då. Då är det bara att ta väskan och åka iväg.

Har du någon att prata med? Jag har delvis det, men samtidigt inte, därför hoppas jag på att husläkaren ska remittera mig till en kurator eller psykolog. Det kan nog över huvud taget vara bra att prata med en utomstående som dessutom har en del kunskaper om just depression.

Sätt upp ett litet mål för varje dag. Det behöver inte vara stora saker, men då känns det som om man är duktig när man genomfört det man ska göra.

Lås inte heller in dig utan försök träffa dina vänner så mycket som möjligt. Inte bara för att prata om hur dåligt du mår, utan för att prata om andra saker också så att du får tänka på något kul mellan varven.

Det bidde några små råd i alla fall :)

En jättekram till dig!

Jag blir så ledsen för din skull att du inte mår bra. Själv är jag så lyckligt lottad att jag mår oförskämt bra och känner mig LYCKLIG! Inte bara för att jag är nygift och har en familj som jag älskar över allt annat utan det är en sorts inre lycka och en känsla av att "jag är helt OK - t.o.m. riktigt BRA".

Vet inte riktigt hur jag ska förmedla hur vägen dit har tett sig men jag kan tala om att jag har varit nere på botten även jag även om det nu är längesedan.

För 10 år sedan drygt, när jag träffade min nuvarande man - så var jag ganska nere. Jag kan se nu att dessa år har jag ägnat mycket mycket åt positivt tänkande och självrannsakan och det var en skön känsla att "hitta mig själv", att komma till ro med mina tankar och känslor och känna att allt föll på plats. Jag har försökt använda s.k. sunt förnuft och inte låtit ev. bekymmer få oanade proportioner - helt enkelt försökt tänka realistiskt och framför allt POSITIVT. Det har inte varit helt enkelt men det har gått och jag känner att jag själv som person har förändrats och blivit lugnare, tryggare, säkrare och mycket mer positiv. Jag har lärt mig att jag duger som jag är, att jag inte behöver vara alla till lags - för det går inte.

Det är så svårt att råda men mitt första steg tog jag genom att jag bestämde mig för att VARJE DAG göra något "bara för MIG - bara för MIN skull". Det behöver inte vara stora saker utan kanske att jag tar mig tid att läsa en bok jag håller på med, att ta mig tid att gå en promenad, se en film jag längtat efter alltså på något sätt "skämma bort" mig själv en liten stund varenda dag. Man ska ha stunder av glädje varje varje varje dag, ha något att se fram emot och som gör att dagen blir värd att uppleva.

Vet inte om det på något vis kan vara till nytta men det är min historia och kan jag så ett frö hos dig eller någon annan så skulle det göra mig glad.

Kram Spättan

Tack alla för era fina råd! Jag väljer att inte prata alltför mycket om detta för jag märker att det blir värre då och jag ångrar ofta att jag har öppnat mig för någon. Men å andra sidan känns det som jag lever ett falskt liv och låtsas vara lycklig fastän jag inte alls är det. Varför är det så svårt att vara glad för det man har och bara vara lycklig???

Chiqitita

Jag skrev ett inlägg i "min" tråd idag om hur mitt läkarbesök gick. Jag kopierar in det här också, ifall att det kan vara till hjälp för dig.

"Idag var jag hos husläkaren och hon tog mig faktiskt på allvar och kom med en massa olika förslag. Jag var lite orolig för det är så svårt att förklara för någon annan vad jag känner, samtidigt som de senaste tre (?) dagarna har varit ganska hyfsade. Jag var lite rädd att jag inte skulle vara "tillräckligt" deprimerad. Men hon var väldigt duktig och jag behövde inte sitta och gråta ut (även om jag hade lite tårar i ögonen - bara bidde så eller överdriva och säga att jag var på väg att ta livet av mig. Jag var där av en annan anledning också, så vi hann inte prata tillräckligt. Jag fick göra ett litet test och om jag inte redan hade tagit en massa blodprover hade jag fått göra det också för att utesluta "kroppsliga" sjukdomar. Jag ska tillbaka dit nästa vecka och prata lite mer med henne och sedan ska jag få gå till mottagningens psykolog för att utreda ytterligare om jag beöver tabletter, terapi osv.

Helst av allt avstår jag från tabletter då jag under en tid nu kommer att äta starka kortisontabletter samt kanske börja på en långvarig antibiotikakur. Men antibiotikan skulle jag kunna avstå ifrån om vi tillsammans kommer fram till att tabletter kan vara bra för mig för att komma upp till ytan lite. Tack vare Jennifer m.fl. här ovan är jag inte så rädd för att "bli fast" längre."

Jag tycker du _ska_ försöka prata om det. Jag tror det är lite som du själv skriver, att du lever i ett "falsk liv" och låtsas vara lycklig fast du inte är det. Det kanske är extra jobbigt till en början just för att du själv måste inse att du är deprimerad. Livet är inte alltid mjukglass (som min sambo brukar säga) och ibland är det riktigt jobbigt.

Jag tror det skulle vara bra om du pratade med en professionell person. Tyvärr är ju husläkarbesök ofta väldigt korta så du kanske inte hinner berätta allt du vill på ett besök, men jag tror att de är ganska vana vid att människor som känner sig deprimerade kommer och söker hjälp. De kan ta prover så att det inte är någon brist/sjukdom du lider av och de vet var de ska skicka dig vidare. På netdoktor.se kan du läsa en massa om depression och även olika sätt att ta kontakt med en terapeut/kurator/psykolog om du inte vill gå genom husläkaren.

Kram på dig!

Ursäkta att jag stör, men: Hur gör ni för att det ska bli sådär gult där det står "livet"????

Jag ser inget gult, men ibland när man öppnar trådar ser det ut som om man har sökt på ett visst ord. Jag tror det är en bugg.

VA?????????? Döm om min förvåning när jag gick in här nu och såg att det gula var borta!!!!!!!! Nä nu ger jag mig! Bevares!

chiqitita

Kan bara säga att med rätt hjälp så kommer alla de där tankarna att en efter en försvinna.

*en som vet*